Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelter - Keltiberer, kelto-iberer - Keltiska kyrkan - Keltiska språk - Keltisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K. besutto redan före latiniseringen av de
galliska provinserna en mycket hög civilisation och
kände grekernas språk och kultur. Keltiska seder
efterbildades både av greker och romare. Liksom
sedermera germanerna kämpade k. som
legosoldater i grekisk, romersk och punisk sold. Romerska
förf. som Vergilius, Livius och Plinius voro av
keltisk börd. För järnålderns germaner ha k. som
kulturförmedlare haft avgörande betydelse.
Keltiska ord, hänvisande på en högre kultur, ha som
lån upptagits både i germanska och slaviska språk,
och deras insats i europeisk civilisation är
utomordentligt stor. Däremot saknade k. tydligen
förmåga att upprätta bestående statsbildningar, och
under årh. o. Kr.f. assimilerades de över stora
områden av nytillkomna folkelement, inom romarriket
av romarna, i Mellaneuropa av germaner. Det
keltiska området inskränktes till vissa delar av de
brittiska öarna, särsk. Irland, där de under
folk-vandringstiden och den äldre medeltiden
utvecklade en särartad, högtstående kultur och på det
andliga området verkade högst livgivande på
hela den västeuropeiska kyrkan. Intet annat land
äger en medeltidslitteratur, som kan mäta sig med
den iriska. Den fornnordiska litteraturen visar i
många fall tillbaka på iriska förebilder och bygger
liksom den germanska mytologien till stor del på
k:s andliga skapelser. — Litt.: K. Müllenhoff,
”Deutsche Altertumskunde”, 2 (1887); E. MacNeill,
”Phases of Irish history” (1920); H. Peake, ”The
bronze age and the Celtic world” (1922); H.
Hubert, ”Les celtes et l’expansion celtique” och ”Les
celtes depuis l’époque de La Tène” (i ”L’évolution
de l’humanité”, 21 och 21 bis, 1932).
[S.Ld]B.
Keltibe’rer (lat. Celtibe’ri), kelto-iberer, de
med kelter starkt uppblandade iberiska
stammarna på Pyreneiska halvöns högland; de voro delade
i 4 huvudstammar: arevaker, lusoner, beller och
titter. Deras kultur var en blandning av iberiska
och keltiska element. K. voro ryktbara krigare
och gjorde förbittrat motstånd mot romarna,
vilka först efter tre långvariga krig lyckades kuva
dem. Deras huvudort, Numantia, föll 133 f.Kr.
Keltiska kyrkan, se Iro-skotska kyrkan.
Keltiska språk utgöra en gren av den
indoeuropeiska språkfamiljen. Hit hörde galliskan
(utdöd sedan de första årh. e.Kr.) samt galatiskan (i
Mindre Asien sedan 278 f.Kr.) inom den
kontinentalkeltiska gruppen. Inom den
ökeltiska gruppen finna vi dels gaeliska (el.
goideliska): iriska, höglandsskotska och
manx (det senare i det närmaste försvunnet), dels
britanniska: kymriska (i Wales),
korniska (i Cornwall, utdött sedan 1700-talet) samt
bretonska (i Bretagne sedan 500-talet).
Utmärkande för k. är bl.a., att indoeurop. ē blir ī (fir.
rī, gen. rīg =lat. rēx, rēgis) och att p försvinner
(fir. athir = lat. pater). I galliska och britanniska
övergår t.ex. ku till p, i gaeliska till c (= k): fir.
cenn, kymr. pen(n) huvud. — De levande k. äro
sinsemellan mycket olika men ha vissa
gemensamma drag. Hit hör den s.k. initiala
konsonantväxlingen, varigenom samma ord kan uppträda
med olika begynnelsekonsonant i olika
ställningar i satsen, t.ex. kymr. tad fader, ei dad hans
fader, ei thad hennes fader, fy nhad min fader; nyir.
ceann huvud, a cheann hans huvud, a gceann [utt.
g’ann] deras huvud. Dessa växlingar berodde urspr.
på det omedelbart föreg. ordets form i urkeltiskan
och inträdde allteftersom detta slutade på vokal,
-n, -s el. någon annan konsonant. För övrigt är
keltiskans flexionslära och ordförråd av rent
indoeuropeiskt ursprung med närmaste
överensstämmelser inom de germanska och italiska språken. —
Från att ha talats inom ett vidsträckt område i v.
och mell. Europa (s. och v. Tyskland, Frankrike,
n. Italien, n. Spanien, Brittiska öarna o.s.v.) har
keltiskan begränsats till några få spridda områden
i det västligaste Europa: i Irland anses det talas
av c:a 1/2 mill., i Skottland av c:a 1/4 mill.,
i Wales av knappt 1 mill. samt i Bretagne
av något över 1 mill. människor. I Cornwall är
k. fullkomligt försvunnet och på Man i det
närmaste. Keltiska ord leva emellertid kvar på ett
betydligt större område dels i ortnamn, dels som
låneord i de större språken. Se f.ö. Bretonska
språket, Gaeliska språk och Walesiska språket. —
Litt.: I. C. Zeuss, ”Grammatica celtica” (1853, ny
uppl. av H. Ebel 1871); A. Holder, ”Altceltischer
Sprachschatz” (1896—1913); H. Pedersen,
”Vergleichende Grammatik der keltischen Sprachen”
(2 bd, 1908—13); H. Lewis & H. Pedersen, ”A
concise comparative Celtic grammar” (1937).
N.Hr.
 |
| Keltisk konst. Vildsvin från Báta, Ungern. Brons. Omkr. 100 f.Kr. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
