Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelsen, Hans - Kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han straffad — formulerade rättssatserna. Genom
denna sin hypotetiska form skiljer sig rätten
emellertid också från ett annat normsystem, med
vilket det ofta sammanblandats, det etiska. Staten
vill under de angivna förutsättningarna handla
på ett visst sätt men riktar icke som den etiska
normen ett imperativ till människorna. Rätten
är till sitt väsen amoralisk. Statens suveränitet
innebär ej heller annat än att dess normsystem
utgör ett slutet helt av rättsregler, som kunna
återföras på en ursprungsnorm, författningen i
rättslogisk mening. För ett djupare
betraktelsesätt ingå dock de till synes suveräna rättssystem,
som de särskilda staterna var för sig utgöra,
som led i folkrätten, som i sin egenskap av hela
mänsklighetens organisation innehåller normer
för när en stat skall som sådan erkännas och
när en revolutionär författning blir giltig.
Konsekvent nog blir för K. folkrätten en
universalstat, en ci’vitas ma’xima. En kort framställning
av K:s system är lämnad av F. Lagerroth i
”Statsvetenskaplig tidskr.”, 1925.
F.Lth.
Kelter, bärarna av de keltiska språken, den
västligaste av de indoeuropeiska språkfamiljerna.
Germanerna, deras närmaste grannar i n.ö., kallade
dem walah (varav nationsnamnen walloner, Wales
m.fl., sv. välsk), Medelhavsfolken benämnde dem
galat’es (grek.) el. galli (lat.), själva kallade de sig
k., vilket ord även är den äldsta beteckningen på
dem i grekiskan (keltoi). — Till lösning av det
omstridda och ännu olösta problemet om de keltiska
folkens ursprung och förhistoria bidraga, förutom
strödda meddelanden av antikens historieskrivare,
de resultat, till vilka språkforskningen och
arkeologien kommit. Sedan mitten av 1:a årtusendet
e.Kr. ha keltiska språk talats endast i det yttersta
Västeuropa, Irland, Skottland, ön Man, Wales,
Cornwall och Bretagne, men ännu i årh. närmast
f.Kr. talades dessa språk i hela Europa v. om
Rhen, även i delar av Spanien och n. Italien.
Ortnamnsforskningen visar, att keltisk-språkiga
stammar tidigare bebott alptrakterna i Centraleuropa
och norrut till Weser och Elbe samt i länder ännu
längre åt ö., möjl. till Dnjepr. — K. omtalas första
gången o. 500 f.Kr. av Hekataios från Milet och
strax därefter av Herodotos. Av den senare
framgår, att k. vid denna tid bebodde länderna mellan
Donau och Pyrenéerna. I själva verket sträckte
sig då en enhetlig keltisk kultur, ehuru med
geografiska luckor, över betydligt vidare område: från
Irland till Karpaterna och Balkan, från Rhens
mynning och Weser till Spanien. Denna
vidsträckta utbredning av keltisk kultur vid
historieskrivningens tröskel är resultatet av enorma
folkvandringar, som endast i sina sista faser äro historiskt
kända. Man har enats om att anse Donau- och
Rhenländerna som det land, varifrån deras
vidsträckta härfärder och vandringar utgingo;
medan La Tène-kulturen* i Mellaneuropa betecknar
höjdpunkten av k:s maktställning, infalla de
vandringar, som efter hand förde k. till franska
Medelhavskusten, till Spanien och Brittiska öarna,
redan under hallstattiden (se Hallstattkulturen),
delvis möjl. ännu tidigare. Medan man med fullt fog
kan kalla de sydtyska hallstattmänniskorna k., kan
man knappast längre tillbaka tala om egentliga k.,
ehuru man kallat den kulturellt enhetliga
befolkningen i Östfrankrike och Sydtyskland vid slutet av
stenåldern för ”urkelter”, detta dock med orätt,
emedan ett viktigt element då ännu saknades: de
stammar, sannolikt av alpin ras, som med en ny
kulturström inträngde från ö. eller s.ö. Av den nära
släktskapen mellan keltiska och italiska språk,
urspr. dial. av ett och samma, framgår, att den
folkstam, som givit k. deras språk, under 2:a
årtusendet f.Kr. bott i omedelbar närhet till
romarnas förfäder. Kort efter det italikerna trängt s.
om Alperna, ha de västligaste keltiska stammarna
avancerat åt v. och n.v. och sannolikt redan vid
denna tid nått Brittiska öarna. Det förhållandet, att
k., som voro mästare i metallurgi, kände järnet
redan o. 1000 år f. Kr., flera årh. tidigare än
germanerna, utgör en viktig orsak till bildandet av
det militärt starka keltiska väldet i Centraleuropa,
från vilket kringliggande länder erövrades och
koloniserades. — Historiskt kända skeden i den
keltiska expansionen infalla mellan 600 och 250
f.Kr. Tidigast känd är den första ockupationen
av n. Italien. Mellan 500 och 400 f.Kr. inträngde
keltiska stammar i Spanien, där de blandade sig
med urbefolkningen och gåvo upphov till ett
biandfolk, keltiberer*, och ung. samtidigt svepte
den andra keltiska erövrarvågen över Norditalien.
Inkräktarna lyckades på få år undertrycka
etruskerna, framtränga till Rom och besätta staden efter
romarnas nederlag vid Allia (390 f.Kr.). Sedan
Rom brandskattats, utsträcktes plundringstågen
till Syditalien. Det keltiska väldet i n. Italien
varade ännu halvtannat årh. och utgjorde ett
ständigt hot för Rom. Vid samma tid trängde keltiska
erövrarskaror in i Pannonien och längs Donau ned
i Svartahavsländerna. Efter Alexanders död
bröto starka keltiska härar, understödda av illyriska
hjälptrupper, in i Makedonien, inträngde härjande
i Grekland och plundrade Delfi (279 f.Kr.). Från
Trakien behärskade de Bysans, som i mer än 50
år var skattskyldigt under de keltiska kungarna
i Trakien. 278 f.Kr. gingo stora keltiska skaror
över Hellesponten, översvämmade Mindre Asien
och gjorde seleukiderna skattskyldiga; 235 f.Kr.
besegrades de emellertid av Attalos, konung i
Pergamon, varefter de slogo sig ned i den trakt i det
inre av halvön, som efter dem fick namnet
Galatien. Av större betydelse äro de keltiska
vandringarna åt v., som skett långt tidigare och tillhöra
ett förhistoriskt skede. Gaelerna, vilkas språk
ännu talas i Irland och Skottland, trängde västerut
säkerligen redan under bronsåldern, och
bretonerna, som själva kallade sig kymrer och
vilkas ättlingar sedermera undanträngts till Wales
och Bretagne, följde hack i häl. Undanträngda av
germanerna från sina boplatser mellan Rhen och
Elbe vandrade även belgerna västerut. I n.
Irland och Skottland övertogo långt senare
pikterna, vilkas keltiska ursprung är problematiskt,
gaeliskt språk och kultur. Under romersk
järnålder förlorade k. alltmer sin ställning som ledande
kulturfolk i Europa utom Medelhavsländerna.
Caesars krig i Gallien mot de mäktiga keltiska
fastlandsfolken, framför allt arverner och
sequaner, och germanernas inträngande i Böhmen
och Schweiz, i vilket senare land de keltiska
helvetierna varit bosatta, bröto definitivt k:s
motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
