Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kemi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEMI
vecklades, men snart tog även den organiska
k. fart. Man trodde först, att för de ämnen, som
bildades inom djur- och växtvärlden, andra lagar
gällde än för övriga och att de icke skulle kunna
framställas ur den döda materien utan att någon
livsverksamhet var med. Sedan F. W ö h 1 e r
(1828) först på rent syntetisk väg framställt
urinämne, visade det sig, att det ena efter det
andra av de organiska ämnena kunde med konst
framställas. Genom upptäckten av
substitu-tionsförloppet vid kemiska reaktioner
ändrades uppfattningen om den organiska k.
väsentligt. Undersökningar på detta område utfördes
spec. av J. B. Dumas, K. F. Gerhardt
och A. L a u r e n t. Den sistn. uppställde med
stöd av dessa sina erfarenheter sin kärnteori.
J. v. Liebigs och Th. Grahams arbeten
över de flerbasiska syrorna kommo att utgöra
grunden för Dumas’ typteori. Enl. denna
teori, som bröt mot Berzelius’ dualistiska, äro ett
ämnes egenskaper mer beroende på atomernas
lagring i molekylen än på atomernas egen
karaktär. Typtorien undergick sedan flera
omvandlingar. Man lärde känna olika kemiska radikaler,
och, sedan ekvivalentbegreppet klarlagts,
var det möjligt att angiva de mera exakta
konsti-tutionsformlerna för de kemiska föreningarnas
sammansättning. Syntesen av organiska
föreningar utvecklades av M. B e r t h e 1 o t, L i
e-b i g, F. A. K e k u 1 e, E. F r a n k 1 a n d, A.
W u r t z och A. W. W i 11 i a m s o n. Ett annat
betydande framsteg för kännedomen om
strukturförhållandena var grundandet av begreppet s t
e-r e oi so m e r i av J. A. Le Bel och J. H.
v a n’t H o f f. — Upptäckten av spektra
1-analysen av G. Kirchhoff och R. W.
Bunsen 1859 ledde till upptäckten av flera nya
element. D. Mendelejevs uppställande av
grundämnenas periodiska system 1869
befordrade i hög grad utvecklingen av den
oorganiska k.
Trots alla dessa framsteg gjorde sig en
påtaglig brist gällande, i det att k. utvecklades till en
rent empirisk vetenskap. Ett oerhört
försöks-material hade samlats, som dock ej var teoretiskt
behandlat. Den under de sista årtiondena av
1800-talet alltmer framträdande fysikaliska
och teoretiska k. tog dessa frågor under
behandling. 1867 uppställdes av C. Guldberg
och P. Waage lagen för massverkan,
som utgör grundvalen för beräkning av kemisk
jämvikt och affinitet. Kunskapen om k.
fördjupades starkt efter införande av
termodynamiska beräkningsmetoder, spec.
termodynamikens i:a och 2:a huvudsatser; framstående
forskare på detta område voro Kirchhoff,
H. v. Helmholtz, v a n’t H o f f, J. W. Gibbs
och H a b e r. W. N e r n s t utvidgade
kännedomen om hithörande problem genom den 3:e
huvudsatsen, enl. vilken kemisk jämvikt kan
beräknas ur rent kemiska data. Grundvalen för dessa
beräkningar är kännedomen om kemiska
reaktionens värmetoning, vilken varit
föremål för omfattande undersökningar av J.
Thomsen och Berthelot. Genom koll o i
d-kemien utvecklades läran om materiens
egenskaper i finfördelad form. Förhållandena i
lös
ningar klarlades genom Arrhenius’
elekt-rolytiska dissociationsteori. Viktiga
äro även Ostwalds utspädningslag,
N e r n s t s teorier om den galvaniska
strömmen och Werners teorier om de komplexa
föreningarna. — Studiet av
katalysatorer har fått en oerhörd betydelse inom såväl
ren som tillämpad k. Slutet av 1800-talet betydde
en omvälvning i uppfattningen ang. materiens
väsen genom upptäckten av radium och de
radioaktiva processerna (Becquerel,
C u r i e). Kännedomen om att det här var fråga
om en spontan sönderdelning av elementen (R
u-therford, Soddy) och att även
icke-radio-aktiva ämnen genom bestrålning med radioaktiva
strålar kunna sönderdelas, gjorde att man började
syssla med atomernas elektriska
struktur (M osele y, Sommerfeldt, Bohr,
Siegbahn). Härigenom har man erhållit
ingående kännedom om atombyggnaden i de olika
elementen och även kommit så långt, att man
kan utföra vissa kärnreaktioner, varigenom ett
element kan förvandlas till ett annat.
Genom den moderna atomforskningen har k.
kommit in i ett nytt utvecklingsskede av
oöverskådlig räckvidd. Gränsen mellan k. och fysik
har suddats ut. De gamla alkemisternas dröm
om att kunna förvandla ett grundämne till ett
annat har blivit verklighet. Medan den gamla
klassiska k. endast sysslade med processer, som
försiggingo mellan atomernas elektronhöljen, har
man nu trängt fram till atomernas kärna.
Sprängning av atomkärnor har f.g. utförts av O. Hahn,
F. Strassmann och Lise Meitner. Processerna ha
utvecklats vidare i USA och där använts för
konstruktion av atombomben, som utgör ett synligt
bevis för k:s snabba utveckling under det sista
årtiondet.
K. i Sverige. Kemiska processer voro
kända i Sverige redan under forntiden. Sådana voro
framställning av keramik, garvning av läder,
färg-ning av textilier, beredning av jästa drycker och
framställning av järn. Under medeltiden
tillkom-mo bl.a. kalk- och tegelbränning, framställning
av krut och dess beståndsdelar salpeter och svavel,
destillation av alkohol och framställning av ättika.
Man framställde och använde också vissa enkla
kemiska produkter som läkemedel. Det första
apoteket i Sverige upprättades 1496 i Stockholm.
Flera nya metaller blevo framställda. Under
1600-och 1700-talen lärde man sig tillverka glas och
porslin samt en hel del kemikalier, t.ex. alun, men
först på 1800-talet kan man tala om en svensk
kemisk industri. Sålunda började Berzelius
tillverka svavelsyra i en liten fabrik vid Gripsholm
1817. Tändstickor användes redan på 1830-talet.
K. som vetenskap börjar först med C. W. Scheele,
som nådde världsrykte. Han upptäckte icke
mindre än åtta nya grundämnen samt beskrev och
utredde sammansättningen av ett stort antal
oorganiska och organiska föreningar. A. F.
Cron-stedt och J. G. Gahn berikade den kemiska
vetenskapen med en mängd viktiga upptäckter och
arbetade för biåsrörets användning i den kemiska
analysen, framför allt i mineralogien. Det största
namnet i den svenska k. är J. J. Berzelius. Hans
arbeten sträckte sig över hela k:s område.
Vik
— 1163 —
— 1164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
