Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Keyser, familj - Keyser, Gustaf - Keyser, Elisabeth - Keyser, Matilda - de Keyser, Hendrik - Keyser, Jacob Rudolph - de Keyser, Nicaise - von Keyserling, 1. Eduard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEYSERLING
Keyser [kei-], boktryckarfamilj. Henrik K.
(d. 1663) skall av Gustav II Adolf ha erhållit ett
i Livland el. Kurland erövrat tryckeri, som
uppsattes i Stockholm, kallade sig kungl. boktryckare
1635 och tryckte k.f., lagverk och biblar.
Tryckeriet övertogs 1663 av sonen Henrik K. (d. 1699)
(ang. dennes och faderns verksamhet se även
Boktryckarkonst, sp. 463), som ytterligare utvidgade
tryckeriet (även förläggare) och 1685 blev
Upp-salaakad:s boktryckare, vilken syssla 1695—1701
innehades av sonen Henrik K. (d. 1707).
Firman ägde bestånd till 1716, då rörelsen fortsattes
av den sistn:s kusin, auditören Aron Holm. IV.N.
Keyser [kéi’-], Gustaf Theodor,
frikyrko-man (1785—1853). K. stod under uppväxtåren
under herrnhutiskt inflytande och fick sin
utbildning bl.a. i Herrnhut. Vid sidan av sin
verksamhet som köpman i Stockholm gjorde han
därefter en betydande insats i bibel- och
trak-tatspridningsarbetet i Sverige, samarbetade med
den engelske metodisten G. Scott under dennes
vistelse i Sverige och stod även C. O. Rosenius
nära. K. var en av grundarna av Svenska
bibelsällskapet 1815 och Svenska missionssällskapet
1835. — Litt.: Biogr. av E. A. Jansson i
”Stockholms julbok”, 1941. K.Giv.
Keyser [kéi’-], Hilda Elisabeth, målarinna
(1851—98), utbildades i Stockholm och Paris och
blev en duktig figurmålarinna: porträtt av förf.
Hilda Fr. Keyser (Göteborg), prof. Victor Odenius
(Lund), självporträtt (Nationalmuseum,
Stockholm).
Keyser [kéi’-], Matilda Karolina
Vilhelmina, opera- och operettsångerska (1875—1948). K.
kom från Kungl. teaterns balettskola 1891 till
Stora teatern i Göteborg, var sommaren 1893
knuten till Djurgårdsteatern och framträdde
under de följ, åren på konserter i svenska
landsorten och i Danmark. Verkligt uppmärksammad
blev hon först 1897 som Carmen vid M.
Fröbergs operettsällskap. Efter dettas upplösning
var hon 1898—1900 anställd hos O. Lomberg,
1900—01 hos E. Linden och 1901—04 hos A.
Ranft. K. hade en äkta svensk, klar och hög
sopran samt ett varmt och innerligt temperament.
Om räckvidden av hennes begåvning vittna
roller som Carmen, Mignon, Louise, Julia i
”Romeo och Julia”, Margaretha i ”Faust”, Violetta i
”La Traviata”, Gilda i ”Rigoletto”, Susanna i
”Figaros bröllop”, Nedda i ”Pajazzo”, Marie i
”Regementets dotter”, Rose Friquet i ”Villars
dragoner”, Saffi i ”Zigenarbaronen” och O
Mimosa San i ”Geishan”. A.L.
de Keyser [da kéi’-], H e n d r i k, holländsk
konstnär (1565—1621), var en av renässansens mest
framträdande representanter på både
byggnadskonstens och bildhuggeriets områden; som arkitekt
framträdde han i klassicistisk anda och byggde
Zuiderkerk, Westerkerk och Norderkerk i
Amsterdam samt fasaden till rådhuset i Delft, där han
också utförde det stora monumentet över Vilhelm
I i Nieuwe kerk. I Rotterdam uppsattes hans
bronsstaty av Erasmus Roterodamus. — Bland hans
söner blev Thomas de K. (o. 1596—1667) den
mest bekante; han var en utmärkt porträttmålare,
verksam i Amsterdam före och bredvid Rembrandt.
Av honom finnas porträtt i Stockholms högsk:s
samling herr- och damporträtt. — H. de K:s
äldre son Pieter de K. (1595—1676) var
verksam som bildhuggare och har bl.a. utfört Erik
Soops monument i Skara domkyrka. E.IV.
Keyser [kéi’-], Jacob Rudolph, norsk
historiker (1803—64), lektor vid univ. i Kristiania
”med skyldighet att främst föreläsa i
fäderneslandets historia, dess fornspråk och antikviteter”,
1837—62 prof, i historia vid samma univ. K. är
föregångsman vid utforskandet av Norges
medeltid men har som sådan kommit att utan grund
stå i skuggan av sin samtida, P. A. Munch. I
norsk idéhistoria under 1800-talet bör K. beredas
en långt mer framskjuten plats än som vanl. är
fallet. Genom sin stora och höglärda avh. ”Om
nordmændenes herkomst og folkeslægtskab” (1839)
grundade K. den norska historiska skola, vars
huvudtes gick ut på att norska folket har
invandrat norrifrån, medan däremot danskar och
sydsvenskar ha kommit söderifrån. Med denna
in-vandringslära sökte K. ge en förklaring till den
särställning, som Norge enl. hans åsikt intog
under ”sagatiden”. Han ansåg sig näml, ha kommit
fram till det resultatet, att Norges
samhällsbildning under medeltiden hade en struktur, vitt skild
från Danmarks och s. Sveriges. Medan enl. K:s
åsikt befolkningen i Norge utgjordes av fria
bönder, gav däremot adelsväldet sin prägel åt
grannländerna. Så länge den sedan forntiden rådande,
folkliga självstyrelsen ägde bestånd, var Norge
starkt och i förh. till andra länder aktat och ärat,
men till förfång för landet ändrades författningen
småningom. Jämvikten mellan kung och folk,
harmonien i samhällslivet, gick förlorad. Därmed
försvann också grunden till rikets självständighet.
Norges tillbakagång under senmedeltiden och
förlusten av den yttre friheten betingades direkt av
den inre frihetens upphörande. Till olycka för
landet ökades kungadömets makt på demokratiens
bekostnad fr.o.m. Sverre Sigurdssons regering
(1177—1202). Genom denna syn på Norges
sagatid framställdes f.f.g. en tes, som varit av
betydelse nästan ända in i modern tid. K:s
historieuppfattning influerades av händelserna under hans
egen studenttid: Karl XIV Johans strävan att
utvidga kungamakten och därmed också unionen.
För K. stod det klart, att norska folkets
självstyrelse i alla tider hade tjänat som skydd för
landets oavhängighet. Egna erfarenheter och
sympatier lågo alltså till grund för hans tolkning av
Norges historia. K:s vetenskapliga produktion
var föga omfattande och är nu föråldrad. Hans
huvudarbete är ”Den norske kirkes historie
under katholicismen” (2 bd, 1856—58). Jfr J. Schreiner
i ”[Dansk] Historisk Tidsskr.”, Række 10, bd 5
(I939—4I)- ÄSr.
de Keyser [da kéi’-], Ni ca i se, belgisk
målare (1813—87), blev en representant för den
romantiska historiemålningen, t.ex. ”Karl befriar de
kristna slavarna i Tunis” (Antwerpen) och ”S:ta
Elisabet utdelar allmosor” (Berlin).
von Keyserling [kai’zer-]. 1) Eduard von K.,
greve, tysk-baltisk författare (1855—1918), har
gjort sig känd som tecknare av subtila själs- och
landskapsstämningar i noveller och romaner med
motiv ur livet i de kurländska lantadelskretsarna,
t.ex. ”Beate und Mareile” (1903), ”Schwüle Tage”
— 1233 —
— 1234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
