Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Geologi och terrängförhållanden - Klimat - Växtvärld - Djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
dessa ligger Röda bäckenet, vars jordmån utgöres
av förvittrade röda sandstenar och skiffrar,
sötvat-tensavlagringar från mesozoisk tid. Höjden ö.h.
är i genomsnitt 500 m, och landet avvattnas av
Yang-tsi-kiang. Längre ö.-ut ligger
Yang-tsi-dalens stora centralbäcken kring Han-kou, och
ö. därom utbreder sig Yang-tsi-kiangs väldiga
delta. Flera stora sjöar, ss. Tung-ting-hu och
Po-yang-hu, jämte otaliga kanaler bilda
tillsammans K:s förnämsta kommunikationssystem och
äro även en utmärkt reservoar för
vattenöverskottet vid somrarnas högvattenstånd. De bekväma
och billiga förbindelserna med det inre av mell.
K. ha lett till en intensiv uppodling och mycket hög
befolkningstäthet i Yang-tsi-dalen. — S y d k i n a
är till största delen ett berglandskap, vars 500—
1,000 m höga ryggar ha s.v.—n.ö.
strykningsrikt-ning, alltså samma strykningsriktning, som
bergen ha på Shantung-halvön. Det sydkinesiska
berglandet är ett mycket gammalt massiv,
bestående av ett flertal mycket tidigt bildade veckberg,
som neddenuderades och under paleozoisk och
mesozoisk tid täcktes av sedimentära bergarter.
Till följd av områdets höjning under
tertiärtiden inträdde Sydkina i en ny erosionscykel;
sedimentbergarterna borteroderades, och de
gamla terrängformerna blottlädes. Floderna flyta
nu långa sträckor i längddalar mellan de olika
bergsryggarna för att därefter genombryta
bergskedjorna i korta tvärdalar mot s.ö. till följd av
landets lutning i denna riktning. Endast en ringa
del av Sydkina utgöres av slätter, vilka
företrädesvis utbreda sig kring floden Si-kiang och i
kusttrakterna vid östkinesiska och Sydkinesiska havet.
Även i Sydkina påträffar man de största höjderna
i v. delen. I prov. Yünnan finnas åtskilliga platåer
med en höjd av c:a 2,000 m ö.h., medan däremot
redan prov. Kueichou ligger ö. om den stora
för-kastningslinjen, som sträcker sig ända från floden
Amur i n. till Tongking-viken i s. Innanför denna
bildar Röda bäckenet ett sänkningsfält.
S. delen av ö. kusten fram till
Hang-chou-viken är en riaskust el. skärgårdskust. En
sänkning i sen geologisk tid har medfört, att havet
har trängt in i flodmynningarna och omvandlat
dessa till vikar och bukter, medan farvattnet
utanför är uppfyllt av en mängd klippöar och skär.
Klippkusten kommer igen vid Shantung-halvön.
I övrigt karakteriseras n. K:s kuster av att
låglandet överallt når fram till havet, varvid kusten
får karaktär av lagunkust, där havsströmmarna
oavbrutet åstadkomma nya revlar till hinder för
de naturliga avloppen. Dessa laguner fyllas efter
hand med slamavlagringar från floderna och
förvandlas till åkerjord. V.Hn.
Klimat. K. har östasiens monsunklimat,
karakteriserat av de stora temp.- och
nederbördsskill-naderna mellan sommar och vinter. På gr. av
landets stora utsträckning i n. och s. är
skillnaden i vintertemp. mycket stor i landets olika
delar. Vintermonsunen når blott starkt försvagad till
södern och sänker därför temp. mindre där än i
n. K. Tsin-ling-shan bildar även i detta avseende
en skarp gräns: s. därom uppträder ingen
långvarig frost. Längs Yang-tsi-kiang har det mot n.
oskyddade kustområdet lägre jan.-temp. än det
mellersta och övre loppet. Sommartemp. är ovan-
Tab. 1. Temperatur och nederbörd.
Ort Medeltemp. för Årlig
nederbörd mm
jan. (kallast) juli (varmast)
Peking .................. —4?7 26?» 624
Tai-yüan .................. —6?! 26?s 347
Shanghai ................... 2?? 26?» 1,170
Han-kou .................... 4?# 28?s 1,384
Chung-king ..............| 8?s 26?s 1,080
Kanton ...................| i2?6 28% 1,665
ligt likformig över hela K.: den fuktiga s.ö.
mon-sunen träffar först s. K. och framkallar där ett
beständigare och tätare molntäcke än i n., där
insolationen därför blir starkare. Årsamplituden
blir sålunda mycket större i n. än i s. Av nämnda
skäl är årsnederbörden mycket större i s. K.,
vartill dock bidrager, att här även vinterregn uppträda.
I n. K. faller 92 % av den årliga nederbörden under
sommarhalvåret, i mellersta K. 70 °/o och i s. K.
80%. I Yang-tsi-dalen uppstå vinterregnen
huvudsaki. genom lågtryck, som röra sig från v. till
ö. längs Tsin-ling-shans s. sida. J.F.
Växtvärld. S. K:s naturliga vegetation är den
ständigt gröna skogen. I s.ö. K. är den dock
undanträngd av kulturlandskapet från dalbottnarna
och de lägre dalsidorna. På de högre ryggarna är
den ofta genom vedtäkt förvandlad till snårskog
av bambu- och lagerarter, cypresser och enstaka
palmer med inblandade kamelior och magnolior.
I de v. delarna av Sichuan och Yünnan finnas
sammanhängande bergsskogar av ständigt gröna
ekar, palmer, lagerträd, magnolior och barrträd
(Cunningham’ ia lanceola’ta, Cephalotax’us Fortu’nei,
Podocar’pus neriifoVius, Pinus-arter) med lianer och
epifyter. I hela s. K. finnas dessutom inslag av
vinterkala träd, ss. ekar, ask, äkta kastanje och
Celtis austra’lis. Kulturlandskapet består på
dalbottnarna och de lägre dalsidorna av risodlingarna med
deras karakteristiska bevattningsterrasser,
omväxlande med planteringar av mullbärsträd och
tebuskar. Den ständigt gröna vegetationen går i n.
till Tsin-ling-shan, som alltså även i detta
hänseende markerar en skarp geografisk gräns. På
dess n. sluttning blandas söderns torniga ekar,
bambu och 5—6 arter magnolior med nordens
vinterkala lövträd. På den n. kinesiska slätten saknas
skog, däremot finnas talrika träddungar och
planteringar av mullbärs- och fruktträd, Ginkgo bil’oba,
Pawlow’nia imperia’lis, Ailan’thus glandulo’sa,
Broussonne’tia papyrif’era, Zi’zyphus Juju’ba,
hästkastanj och blåregn. Det nordkinesiska
berglandet har upp till 2,000 m ö.h. skogar av björk, lärk,
hassel, rönn och ask. I berglandets v. del övergår
skogen i den centralasiatiska stäppen. J.F.
Djurvärlden består av orientalisk-indiska och
sibirisk-europeiska element. Sydkina hör till den
indokinesiska underregionen, medan de centrala
delarna räknas till den centralasiatiska och de ö.
delarna till den östasiatiska underregionen.
Djurlivet är fattigt i de tätt befolkade delarna, betydligt
rikare i gränstrakterna. Här finns tigern, i n.
förekommer den sibiriska, i s. den indiska formen. I
Mongoliet och Sin-kiang är irbisen det vanligaste
rovdjuret; även stäppräven förekommer allmänt.
På stäpperna finnas flera arter antiloper, vidare
— 5 —
— 6 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
