Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Kuo-min-tangs första maktperiod - I krig mot Japan 1937—1945
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
rendatorer och 25 % bruka både egen och
arrenderad jord. Agrarlagen hade också en politisk
sida; det var nödvändigt att komma med något
alternativ till det kommunistiska
reformprogrammet. Ur samma synpunkt har man att se den
”Nytt liv”-rörelse, som Chiang Kai-shek och hans
maka startade vid 1930-talets mitt. Det var ett
försök att skapa en ny ideologi genom att
återuppliva de gammalkinesiska dygderna.
I utrikespolitiskt hänseende var
Kuo-min-tang-regimen från början starkt nationalistiskt och
inriktade sig enl. Sun Yat-sens principer på att
undanröja kvarstående utländska rättigheter, ss.
arrendeområden, koncessioner,
exterritorialrättig-heter och speciella tulltariffer. Vissa framgångar
uppnåddes; 1929 återlämnade England sin
arrendehamn Wei-hai-wei, och s.å. erhöll K.
tullautonomi. Exterritorialrättigheterna blevo däremot
bestående; endast de mindre staterna voro villiga
att avstå från dem. Likaså behöllo stormakterna
sina koncessioner i de viktigaste städerna. —
Under 1920-talet hade Japan fört en måttfull
kinapolitik, aktionerna 1927 och 1928 utgjorde
endast isolerade intermezzon. Depressionen o.
1930 gav emellertid vind i seglen åt de japanska
militärkretsarna, för vilka det råvarurika
Man-churiet framstod som ett lämpligt expansionsmål.
Japan innehade här under arrende den
sydman-churiska järnvägen och Liaotung-halvön med den
uppblomstrande hamnstaden Dairen. Manchuriet
i övrigt behärskades av Chang Hüe-liang, som
fortsatte sin fars antijapanska politik. I sept. 1931
skred den japanska armén på egen hand till
aktion och besatte inom kort hela Manchuriet,
som utrymdes av Chang Hüe-liangs trupper. K.
drog saken inför Nat. förb., som efter fåfänga
försök att bilägga tvisten tillsatte en
undersökningskommission under Lord Lytton.
Stormakterna hindrades dock av den ekonomiska
depressionen från att mera aktivt ingripa. I K. hade
det passerade väckt stark förbittring och för
tillfället bilagt striderna inom landet, medan Chiang
Kai-shek för en tid måste avstå från sina
ämbeten. President blev nu Lin Sén (1932—43).
Omfattande bojkotter organiserades mot japanska
varor, vilket Japan besvarade med att i jan. 1932
besätta Shanghai, som dock inom kort måste
evakueras, främst på gr. av USA:s starka
påtryckningar. Krisen förde på nytt Chiang till
ledningen; presidentämbetet återtog han dock ej.
Under tiden befäste Japan sitt välde i
Manchuriet, som 1932 organiserades som en formellt
självständig stat, under namnet Manchukuo, med
den siste kinesiske kejsaren, Süan-tung (Pu yi),
som regent. I slutet av 1932 framlade
Lytton-kommissionen sin rapport, där Japan
brännmärktes som angripare. Nat. förb. och USA vägrade
erkänna den nya staten Manchukuo, varpå Japan
utträdde ur förbundet. 1933 besatte det även prov.
Jehol, som inlemmades i Manchukuo, och
trängde sedan vidare in i n. K. I maj 1935 måste
Nanking-regeringen sluta stillestånd och gå med
på att upprätta en demilitariserad zon i n.
Ho-pei. — överenskommelsen till trots fortsatte
Japan sin aggressiva politik, pådriven av de alltmer
dominerande militärkrersarna. I en rad
deklarationer krävde det ett politiskt och ekonomiskt
samgående mellan K., Manchuriet och Japan med
front mot kommunismen. Samtidigt fortsattes
framryckningen i n. K. och Inre Mongoliet, där
Japan uppmuntrade autonoma rörelser och 1935
försökte bilda en ny vasallstat av Chahar,
Sui-yüan, Hopei, Shansi och Shantung.
Nanking-regeringen hade länge förhållit sig passiv inför
den japanska framryckningen, som närmast
drabbade de halvt självständiga generalerna i n., och
i stället koncentrerat sig på kampen mot
kommunisterna. Först inför hotet att förlora de 5
prov, skred den till motåtgärder, pådriven av den
upphetsade folkstämningen. Genom att utnyttja
motsättningen mellan den japanska armén och
utrikesledningen i Tokyo lyckades man i slutet av
1935 torpedera projektet om den nya vasallstaten.
Japanerna stannade dock kvar i de n. prov, och
framlade 1936 nya krav rörande ekonomiskt
samarbete och front mot kommunismen, varjämte
K. skulle erkänna Japans speciella rättigheter i
n. K. och motta japanska rådgivare.
Förhandlingarna härom drogo ut på tiden.
Japans framgångsrika offensiv återverkade på
de rysk-kinesiska förbindelserna, som varit
avbrutna sedan 1927 men återupptogos 1932 inför
det gemensamma hotet. Sovjetunionen företog
sedan omfattande säkerhetsåtgärder inför den
fortsatta japanska uppmarschen. Kontrollen över
Yttre Mongoliet förstärktes. I det mineralrika
gränslandet Sin-kiang, som Sovjetunionen redan
ekonomiskt behärskade, upprättade en kinesisk
general, Shen Shi-tsai, 1933 med ryskt stöd en
egen regim, under vilken Sin-kiang småningom
blev ett ryskt lydland av delvis samma struktur
som Yttre Mongoliet. Till någon direkt aktion
var Sovjetunionen dock icke beredd och lät 1935
t.o.m. förmå sig att sälja den östmanchuriska
järnvägen till Japan. — I K. verkade
Sovjetunionen för en försoning mellan regeringen och
kommunisterna för att därigenom stärka motståndet
mot Japan. Kommunisterna antydde vid
årsskiftet 1935/36 sin villighet härtill och
modererade samtidigt sin politik. Chiang Kai-shek var
emellertid omedgörlig. 1936 vidtog man
åtgärder för att avveckla partidiktaturen och uppgjorde
ett förslag till ny författning, som senare skulle
genomföras. Då inträffade den uppmärksammade
Si-an-revolten. Chang Hüe-liang hade med sina
från Manchuriet fördrivna trupper stationerats
i n.v. K. för att bevaka kommunisterna men i
stället börjat fraternisera med dem. För båda
parter stod kampen mot Japan som det väsentliga.
I slutet av 1936 infann sig Chiang Kai-shek i
Changs högkvarter i Si-an men blev plötsligt
fängslad. Det förvirrade läget utmynnade i
förhandlingar, i vilka även kommunistledaren Chou
En-lai deltog, som kraftigt verkade för Chiangs
frigivning och en allmän uppgörelse. En sådan
kom också till stånd våren 1937, då
kommuniststyrkorna som en särskild armé inlemmades i den
kinesiska hären. Ehuru något politiskt
samförstånd ej uppnåddes, hade likväl den nationella
fronten mot Japan blivit ansenligt förstärkt.
I krig mot Japan 1 93 7—1945. Det
hårdnackade kinesiska motståndet och
försoningen med kommunisterna utlöste snart japanska
motåtgärder. Efter ett intermezzo i juli 1937 i
— 31 —
— 32 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
