Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
Två tranor. Lackerad
träskulptur från Chang-sha, Hunan. Sen
Chou-stil. Museet i Cleveland.
terna under inflytande från den indiska
Gupta-konsten fingo en lugnt mättad och mera
mänskligt uttrycksfull helhetsform, som dock icke
hindrade ett visst naturstudium i detaljer.
Suei-perio-dens konstnärligt betydelsefullaste arbeten äro
dock de mindre bronsstatyetterna, där den
arkaiska ofriheten övervunnits. Under Tang-dynastiens
första sekel inföll
en ny glansperiod
för skulpturen, som
därefter gradvis
förlorade sin inre
spänning. Denna
period präglas av
en mättad, plastisk
bredd, som står i
skarp kontrast till
det poetiskt
behagfulla under Sung.
Under inflytande
från Indien blev
stilen friare på
700-talet, ett drag, som
utvecklades alltmer
under Sung, då man
kan möta en viss
målerisk barock,
vilken förstärkes av
att målade och
lackerade trästatyer
kommo mer i bruk.
Under Sung
nåd
de man också längst i psykologisk karakteristik
och konstnärlig naturefterbildning.
Barocktendensen utvecklades ytterligare under Yüan i rörligt
ornamental riktning, samtidigt som skulpturen över
huvud blev mer dekorativ från att ha varit
illustrativ el. symbolisk. Under denna period
avmattades produktionen, och under de följ,
dynastierna märks en brist på inre motivering, som
icke förmådde skapa nya stilformer. Vid sidan
av den buddistiska skulpturen fortsattes under
Suei- och Tang-dynastierna produktionen av den
mer nationella gravskulpturen; ett berömt verk är
hästrelieferna från kejsar Tai-tsungs grav (d.
649). Terrakottafigurerna fingo en alltmer
levande hållning; från slutet av Suei-dynastiens tid
överdrogos de ofta med glasyr. Under Sung
upphörde tillverkningen av dessa figurer för att
delvis återupptas under den nationella
restaurationen under Ming men utan konstnärligt levande
resultat. — Den kinesiska skulpturen är
genomgående anonym. Från Tang och Sung äro
skulptörnamn kända utan att dock kunna
sammanbindas med bestämda verk.
Måleri. Krönikorna nämna målningar redan
från Han-dynastiens äldsta skede; det rör sig trol.
om väggmålningar, allegoriska, moraliserande el.
historiska, senare också porträttserier, utförda i
kejsarpalatsen och offentliga lokaler. Av detta
är intet bevarat, men det förlorade kan delvis
studeras i de stengravyrer, som utförts i
gravkamrarna och som till en del gå tillbaka på
målningar. Vissa lerplattor från gravarna äro
också bemålade med fintecknade figurer (trol.
från senare delen av Han). Om siden- och
pap-persmålningar nämna krönikorna ingenting, men
säkerligen ha sådana utförts under västra Han,
även om de tidigaste uppgifterna om att siden och
papper använts, äro från slutet av första årh. e.Kr.
Dessutom känna vi numera talrika lackmålningar
från hela Han-perioden. Från tiden efter
Handynastiens fall äro konstnärsnamn kända; den
främste mästaren var Ku K a i-c h i (o. 344—412),
framför allt berömd som figurmålare genom de
gamla kopierullar, som bevarats. En av dessa
har en fortlöpande landskapsskildring.
Liksom skulpturen i n. K. under 400- och
500-talen var även måleriet där bundet av den
buddistiska ikonografien och av centralasiatiska
stilformer. Av hithörande verk ha
väggmålningar bevarats i Tun-huang (början av
500-talet), men en mer kinesisk stil möter i en del
symboliska djurbilder i gravar i n. Korea.
Emellertid var det främst i s. K., i Nanking, som
måleriet under denna tid utvecklades i samband
med en begynnande konstteoretisk diskussion.
Många målare voro verksamma där, och deras
målningar äro delvis kända genom senare kopior.
Den mest betydande var Chang Sén g-y u
(o. 600). Vid början av Tang-perioden var K.
fortfarande inlemmat i den centralasiatiska
stil-kretsen, och dess illustrativa och symboliska
måleri präglades därav. Det har bevarats i
Tun-huang, där man fortsatte måla under hela
perioden med höjdpunkt under 700-talets förra hälft,
samt i de besläktade målningarna i Horyuji i
Nara (Japan; se d.o., sp. 1094). I Tun-huang
utfördes också en mängd målningar på siden, där man
spårar en friskhet, omedelbarare än i
väggmålningarna. Mycket sällsynta äro sådana målningar
under Tang, vilka kunna hänföras till bestämda
mästare, men dokumentariska uppgifter
förekomma rikligt. Under 600-talet märkas framför allt
Y e n L i-p e n (d. 673) och L i S i-h ü n
(o. 650—o. 720), av vilka den senare under
Ming kom att räknas som grundare av norra
skolan. En rik blomstring inträdde under
700-talets förra hälft med ett par av den kinesiska
konsthistoriens största namn, W u Ta o-t s i
(o. 720) och Wang Wei (698—759). Den
senare skulle komma att räknas som föregångare
till södra skolan; han skall även ha varit den
förste, som utfört monokroma landskap i tusch,
en konstart, som senare blev den mest betydande
inom det kinesiska måleriet. En tredje mästare
från samma tid var hästmålaren Han Kan (o.
720—efter 780). Under de fem dynastiernas tid
förlorade de hieratiska stiltraditionerna sitt
herravälde, ett friare religiöst måleri trädde fram; detta
är ett förhållande, som står i samband med
förföljelserna mot buddismen och de officiella
munkinstitutionerna. Dessas religiösa liv drevs in i
mystiska sekter; Chan- (i Japan Zen-)buddismens
individualistiska anda mötte en taoistisk
naturromantik, och ur denna fördjupning skulle K:s rika
målarkultur under de följ, seklerna mogna. I
bilder av mediterande munkar och arhater, delvis
expressionistiskt karikerade, framträder detta
personligt religiösa måleri: K u a n-h i u (832—912),
Chang Yüan (början av 900-talet), Shih Ko
(900-talet), Wang Kuan (o. 970). Även det
profana måleriet fick under denna tid nytt liv.
Det var icke blott Sung-periodens figurmåleri,
— 67 —
— 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
