Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
som förebådades, utan den omedelbara
naturkänslan fick också sitt uttryck i bilder av blommor,
fåglar o.d., en motivgrupp, som från denna tid
spelade en stor roll för måleriets utveckling i
K. Framför allt var det emellertid
landskapsmå-leriet, som nu nådde en rik blomstring med
monumentala bilder, nästan uteslutande i tusch. Det
var det elementära, det naturmytiska, som
gestaltades i ideala kompositioner. En rad mästare äro
kända genom bevarade verk: King Ha o, Kuan
Tung, Tung Yüan, Li Cheng, Fan
Kuan, Kü-jan, Ku o Hi (900—1000-talet).
Några av dessa voro verksamma i början av
Sung, då detta måleri nådde sin kulmen. Under
Sung-kejsarnas konstvänliga regering, särsk.
under Huei-tsung, fick målarkonsten sitt centrum
inom den kejserliga målarakademien Hua Yüan, där
i sht det poetiskt betonade måleriet odlades i
fågel- och blomstermotiv. Det sirligt charmfulla
och oftast pretiöst formella karakteriserade denna
krets, men samtidigt fortlevde det naturromantiska
hos t.ex. Mi Fei (1051—1107) och hans son
M i Y u-j e n. Under Sung utformades också
gentlemannatypen, den konfucianskt bildade
konstnären (S u Shi, 1036—1101), som gjorde
bambumåleriet till sin speciella uttrycksform.
Figurmåleriet sysselsatte främst den mångsidige L i
L u n g-m i e n (1040—1106). Sedan manchuerna
1126 besatt huvudstaden, bildades en ny regering
inom den ännu kinesiska delen av landet s. om
Yang-tsi-kiang, och i Södra Sung-dynastiens huvudstad
Hang-chou befordrade en sällsynt gynnsam miljö
den konstnärliga utvecklingen. Den överflyttade
akademien var fortfarande centrum för ett
livskraftigt måleri (L i T’a n g, L i Ti, S u H a
n-c h e n, Ma Ho-chi, 1100-talet). Även Chao
P o-k ü tillhörde dessa akademiker och är känd
främst genom att han utbildade ett dekorativt
landskapsmålen med täckfärger, en art, som blev
spec. akademisk även under Ming och
Ch’ing-dynastierna. Ur den akademiska miljön utgick
också den berömda Ma-Hsia-skolan: Ma Kuei
(f. o. 1150), Ma Yüan (f. o. 1150), Ma Lin
(1200-talets förra hälft), Hs i a Kuei (1180—
1230), som senare kom att räknas till norra
skolan med sin fasta, kraftfulla penselskrift och
särpräglade kompositionsstil. Detta måleri blev mer
uppskattat i Japan (jfr d.o., sp. 1096), där det fick
stor betydelse för Unkoko-skolan. Mot slutet av
Sung fick Chan-buddismen åter större utbredning,
och allt fler konstnärer drogo sig undan för att
i ensamhet och meditation nå det intuitiva
medvetandet om naturens väsensgrund. Den
konstnärliga uttrycksformen hos dessa konstnärer bröt
den akademiska formalismen och
individualiserades i syfte att tjäna den omedelbara upplevelsen.
De stora namnen från denna tid äro L i a n g
Ka i (1200-talets början) och Mu-chi
(1200-talets mitt; se bild 3 å pl. vid Drake). Till dessa
individuella konstnärspersonligheter kunna också
räknas de målare, som sökte gripa och uttrycka
livsfläkten genom att återge den intima sidan av
naturen. För dessa blevo vid sidan av bambu
framför allt plommonblom men också narcisser,
vinran-kor o.d. omtyckta motiv. Munken Chung-jén värden
förste, som målade plommonblom, men av honom
finns intet bevarat. Dessa fria munkmålare stå som
direkta föregångare till Yüan-tidens stora
mästare. Med Yüan-dynastien upplevde det profana
och religiösa figurmåleriet, såväl det buddistiska
som det taoistiska, en renässans. Det är
huvudsaki. anonymt, icke blott det traditionellt
hiera-tiska utan också det mera realistiskt
karakteriserande, som i munk- och arhatbilder ger starkt
uttryck för det individuella religiösa livet. Ett
par betydande bilder av denna art ha tillskrivits
Yen Hui (1300-talet). Till traditionalisterna
hörde den mest berömde konstnären från
Yüan-tiden, den mångsidige Chao Méng-fu (1254
—1322). Gentemot denna retrospektiva konst
står periodens rika landskapskonst, som av en rad
mästare gavs en ny, personlig kraft. Den förste
av dessa var Ka o Ko-kung (1200-talets senare
hälft), föregångare till de konstnärer, vilka under
senare Yüan gjorde måleriet till ”ett omedelbart
instrument för själens visioner och hjärtats
melodier”. Dessa mästare hämtade sin andliga bildning
från bergvandringar och utflykter på sjöarna: H
u-an K u n g-w a n g (1269—1354), W u Chèn(i28o
—1354), Ni T san (1301—74), Wang Méng
(1308—85), Wang M i e n (1335—1407). Den
nationella rekonstruktionen under Ming ledde till
ett strängt traditionsbundet måleri. Under
1400-talets förra hälft härskade en akademisk
formalism bland hovkonstnärerna, under senare hälften
framför allt med anknytning till Ma Hsia-skolan
från Södra Sung. En betydande mästare kan
nämnas, T a i T s i n (o. 1400-talets mitt),
grundare av Ché-skolan. Hit räknas också W u W e i
(1458—1508). Men vid sidan av denna
akademiska konst fanns en mera betydande riktning.
Traditionen från de stora individualistiska
Yüan-målarna levde kvar hos epigoner, och på denna
grund började vid 1400-talets mitt med
Wu-skolan* en renässans för den romantiska
land-skapskonsten. Wu-skolans främsta representanter
voro Shén Chou (1427—1509) och
Wèn-C h é n g-m i n g (1500-talets början). Till sin
natur nära besläktade med dessa var T’ang Yin
(1470—1524). Hos Chiu Yin g (o. 1522—60),
en eklektisk målarbegåvning, som dock icke
tillhörde kretsen av litterati, fanns ett sirligt maner,
som utvecklades mot slutet av Ming och som
fick stor betydelse för stilutvecklingen inom
europeisk rokoko. Blomster- och fågelmåleriet hade
fortlevt sedan Sung; det omhuldades inom
Wu-skolan och av en rad närbesläktade målare (H s ü
W e i, 1520—93; Wang Ku-hiang, 1501—
68). Mot slutet av Ming blev det alltmer omtyckt
och utövades av oräkneliga, ofta dilettantiska
konstnärer. Det ingick då som ett led i den högre
bildningen och befordrades icke minst av de
förlagor, som på 1600-talet började spridas i
färgträsnitt. Samtidigt började en ny blomstring för
land-skapsmåleriet efter dess rika utveckling under Shén
Chous och Wén Chèng-mings tid och den därefter
följande avtyningen under senare hälften av
1500-talet. Den nye mästaren var Tung Ki-chang
(1555—1636). Det var hans vän, Mo S h
i-lung (o. 1600), som först gjorde en uppdelning
av det kinesiska måleriet i norra och södra
skolorna. Från Mings sista halvsekel är ett
oöverskådligt material bevarat; de gamla
skolbildningarna upphävdes, och det är svårt att teckna klara
— 69 —
— 70 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
