Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinhydron - Kinidin, Kinin - Kininferricitrat - Kinisarin - Kink - Kinkaid, Thomas - Kinkel, Gottfried - Kinmansson, 1. Fredrik - Kinmansson, 2. Lars - Kinmansson, 3. Gustaf - Kinmansson, 4. Helfrid - Kinmansson, 5. Anna - Kinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINNA
som normalelektrod och för bestämning av
vätejonkoncentrationen.
Kinidi’n, Kini’n [c-], se Kinaalkaloider.
Kininferricitrat, farm., se Ferricitrat.
Kinisari’n, kem., se Dioxiantrakinon.
Kink, en brytning på tågvirke, metalltråd, wire
e.d., som uppstår, då en öppen ögla el. slinga
utdrages på felaktigt sätt. K. undvikes genom
vrid-ningar av tågvirket i riktning motsatt den, i vilken
k. vill slå sig.
Kin’kaid [-äd], Thomas Cassin, amerikansk
sjömilitär (f. 1888), inträdde i flottan 1904.
Marinattaché i Rom 1939—41 hemkallades K. vid
krigsutbrottet till kryssarbefäl i Stilla havet, där han
1942 blev konteramiral och chef för samtliga
kryssarförband. K. deltog i de flesta större
sjöstrider d.å. och ledde återtagandet av Aleuterna
sommaren 1943. Som viceamiral och chef för
7:e flottan ställdes han hösten 1943 under general
MacArthur och deltog i striderna om
Filippinerna (slaget om Leytebukten 23/io—26/io 1944),
varvid han väl fyllde sin uppgift genom att
förinta två japanska flottor under amiralerna
Nishi-mura och Shima i Surigaosundet natten 24/io—
25/io. Följ, dag fick han med sin underlägsna
styrka möta japanska huvudstyrkan under amiral
Kurita och bjöd härvid så tappert och energiskt
motstånd, att Kurita avbröt striden, en hotande
katastrof avvärjdes och segern tryggades. K.
blev amiral 1945. K. har efter kriget offentligt
anklagat amiral Halsey för att ha framkallat
det hotande läget i Leyte-slaget. C.Sn.
Kinkel, Gottfried, tysk författare (1815—
82). K., som först studerade teologi, ägnade
sig sedan åt konsthistoria, vari han 1845 blev
prof, i Bonn. Från den vetenskapliga banan
rycktes K. dock snart genom sin lidelsefulla anslutning
till 1848 års revolution. Med uppropet
”Handwer-ker rette dich” (1848) och tidn. ”Spartacus”
framträdde han som socialistisk agitator, 1849 häktades
han och dömdes till livstids straffarbete men
lyckades rymma redan 1850 och levde därefter i
landsflykt. 1862 blev han prof, i konsthistoria i Zürich.
Bland K:s skrifter märkas ”Geschichte der
bilden-den Künste bei den christlichen Völkern” (1845),
”Euripides und die bildende Kunst” (1871), ”Peter
Paul Rubens” (1874) och ”Mosaik zur
Kunstge-schichte” (1876). — Litt.: A. Strodtmann, ”G. K."
(2 bd, 1850—51); O. Henne am Rhyn, ”G. K.”
(1883); M. Bollert, ”G. K:s Kämpfe um Beruf und
Weltanschauung” (1913); A. R. de Jonge, ”G. K. as
political and social thinker” (1927). A.Bd.
Kinmansson. 1) Fredrik Gustaf K.,
skådespelare och sångare (1787—1852), var 1812—45
anställd vid de kungl. teatrarna och uppbar med stor
framgång representativa roller i såväl skådespelet
som operan, bl.a. kungen i ”Hamlet”, Oden
(Leopold), Sarastro i ”Trollflöjten”, Mikeli i
”Vattendragaren”, Gottfrid i ”Det befriade Jerusalem” och
Oedipe (Sacchini).
2) Lars Adolf K., den föreg:s bror,
skådespelare (1798—1855), var 1818—50 anställd vid de
kungl. teatrarna och från 1850 vid Mindre teatern.
K. var en betydande scenkonstnär och uppträdde
med stor framgång i både lyriska och dramatiska
roller, ss. Gaspard i ”Debutanten och hennes far”,
Leporello i ”Don Juan”, Max i ”Alphyddan” och
Sulpiz i ”Regementets dotter”.
3) Lars Gustaf K., den föreg:s son,
skådespelare (1822—87), var 1840—43 elev och 1843—47
och 1863—81 anställd vid de kungl. teatrarna samt
1847—63 vid Mindre teatern. Genom sitt ståtliga
utseende gjorde K. sig framför allt gällande i
kostymskådespelet. Han uppträdde bl.a. som Karl
XII i ”Ur Karl XH:s ungdom”, Romeo i ”Romeo
och Julia”, Ferdinand i ”Kabal och kärlek”, Axel
i ”Axel och Valborg” och Gunnar i ”Kämparna på
Helgeland”. Om K:s i:a hustru se Hedin, Zelma,
om hans 2:a se K.4). Hans son i i:a giftet,
tygför-rådsförvaltaren Selfrid K. (1849—1911), var i
den lätta stilen en lycklig tillfällighetsförf. och
be-arbetare för teatern (”öregrund-—Osthammar”,
”Hattmakarens bal”). [G.KglA.L.
4) H e 1 f r i d K., den föreg:s hustru,
skådespelerska (1831—1906), dotter till O. U. Torsslow,
var från 1853 g.m. K.3). K. debuterade 1847 på
Mindre teatern, var 1848—57 och 1858—63 anställd
där samt 1857—58 och 1863—87 vid de kungl.
teatrarna. Hon uppträdde sista gången vid ett
gästspel 1894—95 på Dramatiska teatern. K. var
tidigare en själfull framställarinna av såväl
skådespelets som lustspelets unga älskande flickor. En
burlesk och trivsam komik omgav ofta hennes
många åldrande kvinnotyper i en senare tid; hon
spelade med samma säkerhet en mère noble,
förfinad ut i fingerspetsarna, som drastiska
kvinnofigurer på ett lägre socialt plan. Bland hennes roller
märkas Julia i ”Romeo och Julia”, Cordelia i
”Kung Lear”, Jolanta i ”Kung Renés dotter”,
markisinnan de Rio-Zarès i ”Dora”, madam
Rundholmen i ”De ungas förbund” och Sally i ”Evas
systrar”. [G.KglA.L.
5) Anna Helena Mathilda K., f. Sandberg,
skådespelerska (1842—1909), g. 1874 m. Selfrid
K. (se ovan under K.3). K. var elev vid Kungl.
teatern 1856—60 och var engagerad vid Kungl.
teatrarna 1860—87. Hennes sceniska
verksamhet var synnerligen omfattande såväl inom det
stora skådespelet som inom den elegantare
komedien, vilken var hennes egentliga område.
Bland hennes många roller må nämnas Ofelia
i ”Hamlet”, Helena i ”En midsommarnattsdröm”,
fru Bernick i ”Samhällets pelare”, Elmire i
”Tar-tuffe”, hertiginnan av Marlborough i ”Ett glas
vatten”, fru Fourchambault i ”Familjen
Fourcham-bault”, Magnhild i ”Bröllopet på Ulfåsa” och fru
Perrichon i ”Herr Perrichons resa”. A.L.
Kinna, köping i Marks hd i Västergötland,
Älvsborgs län, omfattande hela den förutv. Kinna
socken med Kinna municipalsamhälle, kring
Viskan och Häggån, vid statsbanelinjen Varberg—
Borås—Herrljunga, 30 km s.s.v. om Borås; 40,68
km2, därav 37,80 land; 4,814 inv. (1950). Trakten
var bebyggd i förhistorisk tid, varom bl.a. en väl
bevarad hällkista på kyrkogården vittnar.
Beläget vid en gammal vägled, Viskastigen, blev K.
tidigt Marks huvudort och under nyare tiden
centrum för den ur hemslöjden framvuxna
hem-vävnadsindustrien med förlagsverksamhet;
storbönderna i socknen voro kring mitten av
1800-talet samtidigt vävnadsförläggare. Den textila
fabriksindustrien infördes i socknen på 1880-talet,
och orten har därefter snabbt utvecklats, i sht
— 117 —
— 118 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
