Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinett - Klarissinnor - Klarissor el. klarissinnor - Klarmedel - Klarskinn - Klartext, klarskrift - Klart skepp - Klart språk - Klarälven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARÄLVEN
K. ha olika stämning, vanl. i C, B och A.
Altklarinetten är i F (jfr Bassetthorn) och
Ess. Den är ofta försedd med uppåtböjt
klock-stycke av metall liksom basklarinetten,
som är i B, mera sällan i C och A. K. uppfanns
i Nürnberg o. 1690 av J. C. Denner, som
förvandlade folkinstrumentet chalumeau till en
konstklarinett, urspr. med endast 2 klaffar; nu ha k.
ända till 21 dylika. Efter 1750 fingo
orkestrarna särskilda klarinettister. Bland berömda
klarinettspelare må nämnas tysken Tausch (d. 1817)
och fransmannen J. X. Lefèvre (d. 1829), vilka båda
stodo i förbindelse med Sveriges förnämste
klarinettist, B. Crusell. — Litt.: W. Altenburg, ”Die
Klarinette” (1904). D.F.
2) I orgeln är k. en 8 fots genomslående
tungstämma.
Klarissinn’or, se Klarissor.
Klariss’or el. k 1 a r i s s i n n o r, nunneorden
med namn efter den heliga Clara*, hade sin
upprinnelse i klostret San Damiano nära Assisi, som
Franciscus upplät åt Clara och några med henne
likasinnade kvinnor. Franciscus gav dem en
or-densregel i stort lik den, som gällde för
franciskan-bröderna (k. kallades även ”Franciscus’ andra
orden”). Genom kardinal Ugolino erhöllo k. en ny
regel; en slutgiltig sådan fastställdes först 1253
av Innocentius IV. Denna bygger på
franciskan-regeln, föreskriver absolut fattigdom och klausur.
Den antogs av de flesta klarisskloster; dock
mildrades efter hand fattigdomslöftet. K. föra
övervägande ett kontemplativt liv. Orden utbreddes
snabbt, särsk. i Italien. Dräkten är svart.
Reformerade k. äro koletinnunnor (efter den helige
Co-leta, d. 1447), kapucinnunnor m.fl. 1932 hade orden
630 kloster och o. 13,000 medl. — I Skandinavien
funnos klarisskloster i Danmark (Roskilde,
Köpenhamn, Odense) och Klara kloster* vid Stockholm.
— Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kongre-gationen der katholischen Kirche” (3 Aufl., 2 bd,
1933—34)- [T.Sd]S.N.
Klarmedel, ämnen, som tillsättas vätskor för
att bortta däri uppslammade el. kolloidalt lösta
partiklar, vilka icke kunna avlägsnas genom
filtrering. Sådana ämnen äro pappersmassa, kaolin,
benkol, träkol, bränd gips m.fl., vilka genom
yt-verkan adsorbera småpartiklarna. Ofta användas
k., vilka rent mekaniskt omsluta föroreningarna,
t.ex. äggvita i form av hönsäggvita, skummjölk
el. oxblod. Dessa tillsättas den kalla lösningen,
som därpå upphettas, tills äggvitan koagulerar,
då denna tar med sig de fasta partiklarna, flyter
upp till ytan och kan avskummas. Som k. för
vätskor, vilka innehålla garvämnen, t.ex. viner,
användes ofta en lösning av gelatin el. äggvita,
vilka ämnen med garvsyra bilda en svårlöslig
förening, som drager med sig föroreningen, då
den sjunker till botten. Klarskinn användes
vid klarning av kaffe (se Kaffeberedning, sp. 524
f.). Det består av torkat fiskskinn, som vid
kokning avger äggviteämnen. G.J.
Klarskinn, se Klarmedel.
Klartext, klarskrift, se Chifferskrift.
Klart skepp, den högsta stridsberedskapsgraden
i vad angår såväl personal som materiel på
krigsfartyg (se Beredskap). Även kommandoord
(hornsignal) för klargöringsarbetenas utförande och för
Serpentiner i Klarälven n. om N. Ny.
Ur ”Årets bilder” 1949—50.
besättningarnas uppställande på
drabbningsplat-serna (jfr Drabbning).
Klart språk, telegr., se Telegram.
Klarälven, Vänerns största tillflöde, upprinner
i Härjedalens fjälltrakter, genomflyter där sjön
Rogen (757 m ö.h.) och går sedan under namnet
Trysilelv el. Klara en längre sträcka
genom Norge, där den passerar sjön Femunden (663
m ö.h.). K. kommer åter till Sverige vid
Värmlands nordspets (296 m ö.h.) och flyter i s.
riktning genom detta landskap till mynningen i
Vänern (44 m ö.h.) vid Karlstad. I n. Värmland
faller K. i en rad forsar c:a 150 m på 50 km längd
men fortsätter sedan med lugnt lopp (10,4 m
lutning på 100 km) till Edebäck (135 m ö.h.). På
denna sträcka följer K. med s.s.ö. huvudriktning
en djup, nästan rak sprickdal, i vars av lösa
avlagringar bestående botten den skurit sig djupt
ned och fått ett starkt slingrande lopp (meandrar
och serpentiner). De låga näsen mellan
älvslingorna är oftast odlade, och dalen är tätt bebyggd.
Vid Edebäck lämnar K. denna dal och fortsätter
i en något västligare riktning, varunder den bildar
flera fall vid Edefors, Skoga, Krakerud, Forshult,
Skymnäs, Munkfors, Deje och Forshaga med
lugnare sträckor emellan. K. får sedan lugnt lopp
och är nedskuren i flodens egna avlagringar. Vid
Karlstad grenar sig K. kring Tingvallaön och
bildar innanför Hammarön ett betydande delta,
som fortfar att växa, särsk. i Hammarösjön. K:s
flodområde är smalt (20—50 km) och biflödena
mestadels små. Störst är Uvån (1,665 km2), som
mynnar vid N. Råda. K:s vattenområde är vid
riksgränsen 5,430 km2 och vid mynningen 11,820
km2, varav 5,230 km2 i Norge; längd 500 km,
varav 270 km nedom riksgränsen: medelvatteneffekt
i Sverige (med biflödena, 280,000 kW. Samtliga
fall nedom Edebäck äro urDyggda med kraftverk,
varav vid Munkfors 23,000 kW. Flottledernas
längd var 1947 1,180 km. Kungsådra finns från
norska gränsen till mynningen. Sjöfart
förekommer i K:s nedre lopp (se Forshaga kanal). —
— 201 —
— 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
