Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kleve, Stella - Kli - Klibad - Klibbal - Klibbfingersvamp - Klibbkorsört - Klibbröta, nymfpest - Kliché - Klichera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEVE
Kleve, Stella, pseud. för författarinnan
Ma-thilda Mailing.
Kli, kvarnavfall vid spannmålens förmalning.
Alltefter spannmålsarten erhålles vete-, råg-, korn-,
havre-, majs- el. ärtkli, vilka huvudsaki. användas
till utfodring av husdjur. Störst näringsvärde ha
vetekli och rågkli, av vilka 1,2—1,4 kg motsvarar
en foderenhet och 1,5 kg ett kg kornvärde.
Korn-och havrekli ha ofta lågt fodervärde på gr. av
hög växttrådhalt. Jfr Utfodring.
Klibad, med., se Bad, sp. 1072.
Klibbal, trädart av alsläktet*.
Klibbfingersvamp, art av släktet Calocera*.
Klibbkorsört, art av korsörtsläktet*.
Klibbröta, n y m f p e s t, se Bisjukdomar.
Kliché [-Je’] (fra. cliché, av clicher, avtrycka),
tryckstock för bildtryck i boktryckspress,
framställd genom etsning i metall med användning
av fotomekaniska reproduktionsmetoder. — Ehuru
baserad på samma ledande princip bedrives
k.-framställningen efter två olika förfaringssätt,
beroende på karaktären av det original, som skall
reproduceras. I ena fallet utgöres det av en
streckteckning (linjeritning i tusch, textavtryck
etc.), och metoden för dess reproducering liksom
den färdiga k. benämnes fototyp i. I andra
fallet består originalet av en halvtonbild
(fotografi, målning, lavering, blyertsteckning), och
metoden liksom den färdiga produkten benämnes
autotypi. — Grundprincipen är i båda fallen
1) att på fotografisk väg framställa ett negativ
i önskad storlek, bestående av omväxlande helt
klara och helt täckta partier; 2) att under detta
negativ kopiera en metallplåt, överdragen med en
ljuskänslig hinna, varvid denna på de ställen, som
träffas av ljuset genom negativets klara partier,
härdas till olöslighet; 3) att genom spolning
avtvätta den icke härdade beläggningen och där
bar-lägga metallytan; 4) att, sedan kvarsittande
be-läggningspartier genom särskild behandling gjorts
syrafasta, genpm etsning fördjupa metallen i
mellanrummen tillräckligt för att de vid
färginvals-ningen i boktryckspressen ej skola mottaga och
på papperet avge färg.
Fotograferingen av originalet sker i
reproduk-tionskameror*, och negativet måste alltid
framställas rättvänt. Härför låter man de inkommande
ljusstrålarna brytas i ett prisma el. reflekteras av
en spegel, men man kan även dra av den färdiga
negativhinnan från glasplåten och vända den
mellan papper. Vid reproduktionsfotografering
användas i stor utsträckning våtplåts- och
emul-sionsmetoderna, som bäst ägna sig för
framställning av skarpa och täta negativ. Torrplåtar och
film med dessa speciella egenskaper ha under de
senaste åren börjat framställas i allt större
fulländning och användas nu i stor utsträckning,
spec. för färgfotografering.
Fotograferingen av en streckteckning (för
fo-totypi) ger utan vidare med lämplig behandling
det erforderliga reproduktionsnegativet med
omväxlande helt klara och fullt täckta partier. Från
halvtonoriginal (för autotypi) kan ett sådant
negativ ej utan vidare framställas. Dess halvtoner
måste sönderdelas i ett system av större och
mindre, i viss regelbundenhet liggande klara och
täckande partier på negativet genom att ljuset får
passera genom ett raster* framför den
fotografiska plåten (jfr Reproduktionsfotografi).
Raster användas av olika finhet, beroende på det för
trycket avsedda papperets jäiti,na struktur (se
bilder å pl.). Efter lämplig behandling, bl.a.
avseende att få ”punkten” fast och skarp ända ut
i kanten, är rasternegativet färdigt.
Kopieringen på den med ljuskänsligt
kromat-lim överdragna, blankpolerade metallplåten (zink,
koppar, mässing) liksom efterföljande avspolning
i vatten av icke härdade partier är lika för båda
slagen av negativ. På senare tid har det s.k.
kallemalj förfarandet funnit stor
användning. Hinnan är där ett ammoniumbikromatlack,
och avtvättningen sker i sprit. Före etsningen
göres kvarvarande limhinna syrafast genom
plåtens uppvärmning samt antar därvid en brun
färgton, emalj. Kallemaljen är redan från början
syrafast. Plåten lägges därefter i ett etsbad (för
zink salpetersyra, för koppar och mässing
järn-kloridlösning), varvid syran fräter ned i den
bar-lagda metallytan. Etsningen måste ske i olika
omgångar med olika behandlingar för att skydda
mot underetsning. Vid autotypietsning övertäcker
man efter hand olika partier med etsgrund och
etsar vidare på de övriga,, dels för att erhålla
större djup och dels för att få de svarta
punkterna mindre på vissa ställen, varigenom man
erhåller större kontrast i den slutliga bilden, som
för ögat ter sig som halvtonbild, ehuru den ej
är det. På fototypier, där ofta större vita
mellanrum förekomma mellan linjerna, måste djupet
mellan dessa vara större, och detta göres ofta
med fräsmaskin. Etsningen sker i stora skålar,
men man använder numera i stor utsträckning
maskiner, där vätskan med kraft kastas vinkelrätt
mot plåten och därigenom verkar hastigare och
djupare. För kopparklichéer har man med
framgång använt elektrolytisk etsning, varvid plåten
nedhänges som anod i ett galvaniskt bad. För
zinkklichéer har denna metod ännu ej med
framgång kunnat genomföras. Den färdigetsade k.
monteras på trä- el. metallfot i stilhöjd för
insättning och tryckning i boktryckspress.
Som k. betecknas ofta även, ehuru oegentligt,
på galvanisk väg, kopparfällningar, el.
mekanisk väg, stereotyper, utförda
avgjut-ningar av redan på fotomekanisk väg
framställda k.
Redan i början av 1800-talet gjordes flera
försök att framställa tryckstockar för boktryck i
metall genom etsning, men först fotografikonstens
uppfinning gav förutsättningen för k.-konstens
utveckling. Så lyckades fransmannen Gillot 1850
framställa de första fototypierna i egentlig
mening. Metoden förbättrades efter hand av
wienarna v. Giessendorff (1864) och Carl Angerer
(1870). I början av 1870-talet framställde svensken
C. G. W. Carleman de veterligen första
halvton-bilderna i ”fotografietsning”, men en mera
praktisk utformning gavs åt autotypien av G.
Meisen-bach i München 1882 genom konstruerandet av
linjeraster. Den slutliga och ännu gällande
lösningen fann Max Levy i Philadelphia o. 1890
genom uppfinningen av korslinjerastret. J.K.
Kliche’ra, att genom kemigrafiska metoder
framställa en kliché efter ett bildoriginal.
— 239 —
— 240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
