Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTERVÄSEN
levnadsregler, uppstår en klosterorden.
Före upptagandet går en prövotid (novitiat),
varefter klosterlöftena avläggas; deras
grundstomme är från början och allt framgent
kyskhet, fattigdom och lydnad mot kloster regeln.
I Egypten, där de sociala förhållandena voro
särsk. ägnade att framdriva denna rörelse,
grundades det kristna k. av bonden Pachomius (d.
346), som vid Tabennisi i s. Egypten
sammanförde de där kringspridda eremitboningarna till
celler under ett gemensamt tak och omgivna av
en mur samt gav en regel för det gemensamma
livet; även kloster för kvinnor (nunnor)
organiserades av honom. Från Egypten spred sig k.
över hela den kristna Orienten, men det hade
mestadels urartat till barbarisk asketism, då
Ba-silius den store (d. 379) genomförde en reform,
som blivit normgivande för hela det
grekiskösterländska k. Han ställde klostren under
biskoparnas kontroll, mildrade askesen och
reglerade klosterlivet, på samma gång som han gav
det ett andligare innehåll och gav sjukvård och
undervisning plats däri. Men då han som dess
mål satte det overksamma, kontemplativa livet,
fick det grekiska k. icke någon praktisk,
kultur-befrämjande uppgift och blev därför utan
egentlig historisk utveckling. Sedan Egypten och
Palestina kommit under islam, blevo
Konstanti-nopel och Athos* dess huvudcentra. Basilius’
regel är ännu den enda gällande för hela det
ortodoxa k., enär detta ej som det västerländska
delat sig i skilda ordnar.
I Västerlandet är k:s begynnelse enl.
traditionen knuten till Athanasios’ landsflyktiga vistelse
i Rom 341—343. Det mötte här först starkt
motstånd från kyrkans ledare, men då det fick
ivriga förkämpar i Hieronymos och Augustinus,
bröts oppositionen, och k. gjorde hastiga
framsteg. I Gallien infördes det genom Martin av
Tours, som o. 360 grundade det första
västerländska klostret i Ligugé, s. om Poitiers. Från
Gallien utbredde sig k. på 400-talet till kelterna
i England och Irland, där hela det kyrkliga livet
präglades därav. Sin fasta och för framtiden
bestämmande ordning vann det genom den regel,
som Benedikt av Nursia avfattade närmast för
det av honom (enl. traditionen 529) grundade
klostret Monte Cassino i Kampanien (se
Bene-diktinregeln). Genom Cassiodorus* upptogos även
studier och avskrift av urkunder i klosterplanen.
Med benediktinerna börjar det romerska k., och
genom sin fasta organisation undanträngde de
snart alla kloster, som ej följde Benedikts regel.
I den äldre medeltidens kulturliv ha klostren
gjort en ovärderlig insats som medelpunkter för
det religiösa livet, varifrån missionen bland
germaner och slaver utgick, och som härdar för
studier och undervisning (se Klosterskolor)
liksom genom ett storartat materiellt odlingsarbete.
”Det mörka årh:s” upplösning drabbade dock
även k. men framkallade reformrörelser, av
vilka den viktigaste utgick från klostret i Cluny
(grundat 910). Den där av kraftfulla abboter
genomförda skärpningen av klosterregeln antogs
av talrika kloster, som sammanslötos till en
kon-gregation under Cluny-abbotens ledning;
Cluny-kongregationen blev tidens största religiösa och
ekonomiska makt, och dess program, som
utvidgats till en reform av hela kyrkolivet, kom
med Gregorius VII på påvestolen. Som en följd
av denna religiösa väckelse utvecklade sig under
1000—1200-talen k. som aldrig tillförne. I
spetsen gick cisterciensorden, som bildades vid
övergången mellan 1000- och 1100-talen och som var
den första, som byggde kloster i Sverige; den
upptog från den något äldre vallombrosaorden
uppdelningen mellan prästvigda munkar och
lekbröder (convePsi) för de praktiska göromålens
förrättande. Bland andra nybildningar från
samma tid märkas kartusianerna,
premonstratenser-na och de av korstågen framkallade andliga
riddarordnarna. De nya uppgifter, som de sociala
förhållandena på 1200-talet ställde och som de
äldre ordnarna med sin aristokratiska
organisation och sina mestadels till landsbygden förlagda
kloster icke förmådde fylla, upptogos av de nu
framträdande tiggarordnarna (franciskaner,
do-minikaner, karmeliter, augustiner). Med dem
börjar ett nytt skede i k:s historia, kännetecknat
av strängt centraliserad ordensförfattning under
en ordensgeneral, en omfattande social
verksamhet och själavård, särsk. riktad på den
uppväxande stadsbefolkningen, och till städerna förlagda
kloster utan dyra anläggningskostnader; det
religiösa livet liksom den teologiska vetenskapen
vid medeltidens slut bars väsentligen upp från
dessa. En nyskapelse på svensk grund från
denna tid är birgittinorden, märklig bl.a. genom sin
dubbelklosterförfattning. — Reformationen ledde,
där den segrade, till klostrens upphävande.
Inom den romerska kyrkan sköto under
motrefor-mationens tid några gamla ordnar nya skott
(teatiner, kapuciner, feuillanter), och den sista
stora insatsen i k:s historia gjordes med
jesuitorden, vars hela organisation syftar till att tjäna
kyrkans makt. De talrika senare nybildningarna
ha i regel fått den smidigare formen av
kongre-gationer, i vilka de praktiskt kyrkliga
uppgifterna trätt i den klosterliga världsflyktens ställe
(bl.a. oratorianer och mauriner, båda utmärkta
genom glänsande vetenskaplig verksamhet,
laza-rister, barmhärtiga bröder och systrar,
redemto-rister). Mass-sekularisationerna under franska
revolutionens och napoleonstidens omvälvningar
och upprepade statsingripanden i olika länder
under 1800- och 1900-talen ha reducerat klostrens
antal. — Ledningen av ett kloster utövas av en
föreståndare, resp, föreståndarinna med efter de
olika ordensstadgarna växlande titel: abbot
(abbedissa), prior (priorinna), praepositus
(praepo-sita), superior, guardian, rektor. Den
klosterbyggnadstyp, som under medeltiden utbildades,
med byggnaderna grupperade kring en fyrkantig
gård, till vilken den längs längornas insida
löpande korsgången öppnade sig, upptog en till
denna gång sig slutande kyrka (el. kapell) samt
kapitelsal, refecto’rium (convicto’rium), samtalsrum
m.m., vanl. också en särskild portbyggnad. I
st.f. de enskilda cellerna finnes i somliga kloster
gemensam sovsal (dormitoNium). Denna typ
uppgavs av jesuiterna, som uppförde sina konvent
som palatsliknande hus. De moderna klostren
skilja sig till det yttre knappast från vanliga
an-staltsbyggnader.
— 299 —
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
