Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Forntiden - Senantiken—äldre medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
form och länge buren av kroppsarbetare, chlaina,
som mantel chlamys’, två ord av samma
ursprung (besl. med lat. lana, ull) och med
betydelsen "något värmande”. Kvinnodräkten var
längre och kallades peplos (”något höljande”).
Mycket snart inkom den asiatiska skjortan,
chito’n, samma ord som eng. cotton och sv.
kattun, d.v.s. bomull, och även trol. gjord av
detta ämne el.
liknande vegetabiliska
fibrer. Man har även
ansett ordet besläktet
med det semitiska
ke-tonet. Plagget hade
först icke några
ärmar, sedan korta och
slutl. långa. Grekerna
omvandlade själva sin
nationella chlamys, som
var ett uppåt förlängt
skörtplagg, till ett
ki-tonplagg, i det att den
fästes över båda
skuldrorna (se fig.). En
dylik skjorta med
”ärmhålen” i plaggets
överkant kunde av
rena konstruktionsskäl aldrig få ärmar men väl
ett utomordentligt vackert fall. Var plagget
mycket brett, kunde dock partierna i sidorna
fästas upp kring armen på jämna mellanrum
och bilda ett slags vid, ej tillskuren ärm. Då
kvinnornas k. ibland var mycket lång, slog man
om överkanten och lät den hänga fritt ung.
som en krage, den typiska doriska peplos (se fig.),
el. ändå längre ned, varvid överslaget även
gördlades. Mycket tidigt (700—600-talen) var
dräkten trång och
snäv (se fig.), icke
olik den
mykens-ka, rikt, senare
glest mönstrad.
Senare blev den
ledigare och yvigt
fallande, vanl.
enfärgad. Hela ena
sidan var då
helöp-pen i kvinnlig k.
Denna k. hade icke
gördel men fick
senare sådan, en
el. två. Under årh. före perserkrigen var både
manlig och kvinnlig k. lång, rikt veckad. Som
överplagg brukades en täml. stor, fyrkantig
mantel, himat’ion. Efter perserkrigen kom som
reaktion mot den orientaliskt yppiga k. åter
ett strängare k.-skick med kortare kläder,
brukade även av unga flickor. Himation
utnyttjades även som enda k. På Alexander den
stores tid (hellenismen) kom en ny våg av
orientaliskt yppig smak in i k. —
Forntidens greker kände hatten i flera former, vanl.
bredskyggig. Den bars mest på resor och av
lantbefolkning. Även kvinnor buro ibland hatt
men lade vanl. en slöja el. mantelflik över
håret utomhus. — I Italien var
etruskernas k. av likartad beskaffenhet som den
gre
Den rent grekiska dräktens
utveckling från öppen
exo-mis-iorm t.v., till sluten
chiton t.h. I mitten nederst
visas plagget utbrett.
Dorisk peplos. T.v. i äldre,
öppen form, i mitten i senare,
sluten form. T.h. schema för
vikningen och
sammanfästan-det på axlarna.
kiska, blott annorlunda draperad och buren. —
Romarnas k. var för männen toga, för
kvinnorna palla, båda av draperityp. Snart tillkom
som livplagg skjortan: för männen den knäkorta
tun’ica, buren som ensamt plagg av
kroppsarbetare, lantfolk, slavar, även som hemmaplagg.
Den hade först icke några, men slutl. långa
ärmar. Även kvinnornas skjortplagg kallades
tunica-, ovanpå den bars en längre klänning,
stola, vanl. gördlad under brösten. Likheten med
grekisk k. är uppenbar. — T o g a n* var varje
fri romares plagg. Den var ovalt skuren och
kunde vara mycket lång och bred (5,5X2,5 m).
Den veks mitt itu på längden, en lång flik lades
framåt över v. axeln, därpå draperades den
över ryggen, drogs fram under h. arm och slogs
sedan åter över v. axel el. runt midjan. Vid
religiösa ceremonier kunde den draperas över
huvudet. Togan genomgick flera
utvecklingsstadier. Den var dekorativ och värdig men föga
fältmässig och fick under senare expansionstider
och långa fälttåg vika för mera praktiska plagg,
t.ex. den lätta laceKna, som liknade himation, och
den rundskurna paè’nula (se fig.), med hål mitt i för
huvudet, alltså ett ponchoplagg. Denna antages
vara av galliskt ursprung. Kapuschongmanteln el.
hättan, urspr. brukad av barn och som
fattigmansdräkt, blev senare ett förnämt plagg.
Romarna kände bruket av hatt men
gingo mestadels barhuvade.
Kvinnorna brukade utomhus vanl. slöja
el. lade en flik av manteln över
håret.
Denna urgamla dräkttyp med
idel icke tillskurna plagg och
saknande byxor är nu i det närmaste
utdöd i Västerlandet. En
egendomlig relikt bildar skottarnas
natio-naldräkt med dess kilt (se Skotsk
höglandsdräkt) och pläd, som ännu
i dag består av otillskurna
tygstycken och saknar benkläder. I
spansk och italiensk folkdräkt
kvarlever ännu filten el. pläden.
Spanjorskornas mantilla (se
Man-tilj) och, om man så vill, våra
gammaldags bondschaletter och
ullschalar äro också dylika
relikt
plagg, dock kanske återkomna till folklig k. genom
påverkan från modedräkten. I.
Senantiken—äldre medeltiden. Några årh. f.Kr.
började västerländsk k. genomgå en
genomgripande, ehuru långsamt framskridande
omgestaltning under nordasiatiskt inflytande.
Tillskurna plagg började nyttjas. Den över huvudet
dragna skjortan och dess parallellföreteelse rocken
el. kaftanen voro båda orientaliska och
utvecklingsformer av de enkla poncho-, mantel- el.
draperi-k. Hur denna utveckling tillgått, är ej
fullt utrett. Även byxorna anses ha utvecklats
ur enklare, om ben och underkropp vecklade el.
dragna tyger el. ur enkla säckformer (se ovan).
Skjortan, ev. kaftanen, samt byxorna buros
mycket tidigt i Orienten och åtm. så tidigt som
på 700-talet f.Kr. även i Främre Orientens
nordligare länder. Så t.ex. känner man genom
avbildningar skyternas k. (700—300-talen f.Kr.); de
Paenula.
— 319 —
— 320 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
