Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - De äldsta dräktplaggen - Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
och manteln. — Ur det enkla skrevklädet, som
ännu bäres hos vissa naturfolk, utvecklade sig
den primitiva byxtyp, som blivit kallad ”den
centralasiatiska byxan”. Denna byxa har söm
på lårens yttersidor och bestod urspr. av ett mer
el. mindre rymligt, ofta dock ganska brett
säck-likt plagg, som rynkades i midjan och hade hål
för benen i de nedre hörnen, där småningom
byxben tillsattes; jfr utvecklingen av ärmarna på
kaftanplagget. De i skrevet oerhört påsiga
sydösteuropeiska och västasiatiska byxorna (även
lapparnas i äldre tid) visa ännu detta enkla
snitt. — En annan urform ax byxor bestod av
en beklädnad för varje ben, en rör- el.
kjolfor-mig holk av den typ, som spåras hos t.ex.
indianernas leggings, trol. även t.ex. i herdebyxorna
hos italienarna, alpländernas och balternas
vadstrumpor o.s.v. De båda benbeklädnaderna blevo
småningom hopsydda till ett plagg. På byxor
av detta ursprung kommer naturligtvis sömmen
att gå genom livdelens mittparti samt
bensömmarna att sitta inåt. I stort sett höra dessa
senare byxor kulturhistoriskt ihop med
poncho-snittets utbredningsområde, medan de ur
skrevklädet utvecklade byxorna tillhöra kaftanområdet.
Typiskt för alla äldre k. är, att snittet är så
enkelt, att plaggen knappast äro tillskurna utan
behålla skinnets (t.ex. bronsåldersmannens
livskört) el. vävstyckets (t.ex. de grekiska k.) form.
Även de kulturhistoriskt sett äldsta sydda
plaggen hade geometriska former och enkla, raka
sömmar. Ärm och livdel möttes rätvinkligt utan
ringat ärmhål, halssprundet var en smal springa.
Kilar och insatta snedbitar äro senare, och
sneddningar, inprovningar efter kroppen,
rund-skurna partier o.s.v. kommo först sent i k:s
historia. Inom vissa konservativa kulturområden
ha både helt otillskurna plagg och det primitiva
snittet av rakt hopsydda stycken länge hållit sig
kvar. — På många håll är skinnet ännu en
huvudbeståndsdel i k. Arktiska folk begagna hela
skinnplagg, men även hos dem har fällen,
liksom när den begagnas av kulturfolken, övergått
till att behandlas som textilämne, d.v.s. tillskäras
och hopfogas efter behag till hela plagg el.
besättningar. Den naturliga djurskinnsformen
förekommer som ritual- el. hedersplagg i det gamla
Egypten, kan även spåras här och där i den
gamla medelhavskulturen och i österlandet som
stiliserat och ofta i annat material utfört
höft-el. skulderkläde. Sn.
Forntiden. De äldsta kända egyptiska
skulpturerna visa, att manlig k. endast var ett
penisfodral. Egyptens äldsta verkliga k. var för
män ett kort, snävt skört el. ländkläde.
Kvinnornas k. var ett snävt och rakt linne, nående
från bröstet till vaden och uppburet av
axelband; det var hopsytt i ena sidan. K., som även
urspr. bestod av linne, blev under utvecklingens
gång längre, fick rikare veckning, kroppen
omgavs av flera plagg, alla dock blott otillskurna
men konstrikt veckade, plisserade, draperade,
vanl. nästan symmetriskt och småningom
täckande även överkroppen. Tygerna voro ofta
raffinerat tunna och lätta. Med utvecklingen av k.
tillkommo rika bälten, skulderkragar, smycken,
huvudbonader och skor. Stor skillnad rådde
mellan klasserna. De kroppsarbetande behöllo
länge den primitiva k. Från Asien inkom
genom beröring med semiterna den snäva
ärmskjortan av ponchotyp ung. under i8:e dynastien,
o. 1400 f.Kr. Furstliga och högt uppsatta
personer buro höga kronor el. en stel duk med veckat
nackstycke, eljest var huvudbonad hos
fornegyp-terna sällsynt. — Egypten helleniserades ung. på
200-talet f.Kr. överklassen anlade alltmer grekisk
och romersk k. Senare kom den långärmade
tunikan att dominera i de breda lagren (se sp. 320).
Forntida, rent klassiska draperikläder kvarleva
dock ännu hos vissa nordafrikanska folk. —
Primitiv f r ä m r e-a s i a t i s k (assyrisk, babylonisk,
hettitisk o.s.v.) k. utgjordes trol. först av
djurhudar. Omkr. 3000 f.Kr. begagnades en fotsid k.,
imiterande fällar och rikt besatt med garntofsar,
en k., som länge höll sig kvar hos bergsfolken.
Denna urgamla fällika k. gick hos männen blott
som ett skört kring underkroppen, hos kvinnorna
upp över ena el. båda axlarna. Den typiska
smala, fransade pläden, spirallindad och hårt
dragen om kroppen, var nästa stadium i k.
Kvinnornas var ledigare draperad och lättare. Några
hundra år senare och allt framgent brukades
under pläden el. som enda k. ett nytillkommet plagg,
en trång, tillskuren, kortärmad, sydd skjorta av
ponchotyp. De n. folkens byxor inträngde ej på
länge hos forntidens mesopotamiska folk, vilkas
k. var en blandprodukt av olika tendenser. —
Från den egeiska bronsåldern känner
man karakteristiskta kvinnodräkter; de bestodo
av en kring höfterna stramt sittande kjol, till
synes med volanger men säkerligen bestående av
ett flertal lager under varandra hängande
höftkläden, det understa längst och nående till
fotterna. På överkroppen bars en trång, i midjan
hårt snörd och över brösten vidöppen jacka med
halvlång ärm. — Ung. samma jacka fanns i
nordisk bronsålder (se bild 10 å pl. vid
Bronsåldern). Kvinnotröjans ponchoskärning lever kvar
i många folkdräkters primitiva snitt. Den
bestod av ett på längden hoplagt tygstycke. Fynd
ha tolkats så, att till kjol använts ett i sidan
hopsytt tygstycke, som var veckat runt midjan
utan linning och ihophållet av ett skärpband. Att
en dylik lång, skörtlik kjol burits, är dock
föremål för diskussion. En annan form av kjol
bestod blott av ett kort fransskört. Mans-k. i
nordisk bronsålder bestod av ett knäkort, till midjan
el. armhålan nående skört, vävt el. av skinn, en
fyrkantig el. oval, halvstor el. mycket stor
(Ge-rums-manteln) pläd, dubbelvikt på längden (jfr
togan sp. 320) och vävd i slätväv, kypert el. flossa,
vidare en mössa av kalott- el. konform, i skinn
el. flossateknik med foder, samt möjl. ett slags
skor och möjl. även fot- el. benlindor. Medan
Söderns bronsålder i sin k. prunkade i starka
färger och visade stor omväxling, kände den
torftigare Norden trol. endast den färgverkan, som
låg i kontrasten mellan olika nyanser ofärgat
garn. — Den primitiva hellenska
(grekis-k a) k. bestod för båda könen av ett
fyrkantigt stycke ofärgat ylletyg, lagt om kroppens
ena, vanl. h., sida under armen och knutet el.
hopfästat på motsatt axel, exomis’. Själva
dräkten kallades som livklädnad, då av fyrkantig
— 3U —
— 318 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
