Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Senantiken—äldre medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
buro vida långbyxor samt halvlånga, gördlade
rockar. Partherna buro vida långbyxor. De
forna perserna buro långa, vidärmade kaftaner
men möjl. ej byxor, deras avkomlingar under
den sasanidiska tiden använde långbyxor och
rockplagg av växlande längd. Deras kläder voro
mönstrade och färgrika. Alla äldre grekiska
bilder av ”orientaler” och ”barbarer” visa
mönstrade k. med långbyxor och långärmad skjorta el.
rock. Germaner och galler, daker m.fl.
nordligare europeiska folk kommo under årh. f.Kr.
och tiden därefter i beröring med östern och
måste då ha tillägnat sig deras dräktskick, vilket
bestyrkes både av fynd och talrika avbildningar.
Ylle var huvudmaterialet, men åtm. i Norden ha,
bl.a. i Birka, linne och genom vikingafärderna
österut importerat dyrbart kinesiskt siden samt
vissa besättningar av snörmakerier och
mönstrade guldvävda band konstaterats genom gravfynd.
Man känner ej exakt gången i k:s utveckling
hos de nordiska folken, men redan från ett par
årh. e.Kr. kan man konstatera, att männen buro
en långärmad åtsittande skjorta och en mantel,
av vilka plagg ettdera kunde undvaras.
Germanerna kände från början icke verkliga byxor,
men det är svårt att bestämma en gräns för
vad som skall kallas fotlappar, strumpor,
strumpbyxor, ”hosor”, damasker el. verkliga byxor.
En kring ben och fot lindad beklädnad tycks
ha varit i bruk redan under bronsåldern. Trol.
lärde sig germanerna bruket av byxor genom
beröringen med asiatiska folk vid folkvandringens
början. På romerska avbildningar av barbarerna
(t.ex. på Trajanuskolonnen) bära de byxor. Ett
danskt torvmossefynd från trol. 300-talet e.Kr.
visar med strumporna hopsydda verkliga byxor
med söm på benens insida. Byxorna sutto
stramt och höllos uppe genom att häktas i
midjan el. med en livrem el. ett bredare bälte.
Manteln arrangerades på olika sätt, ofta med långa,
hängande flikar. Manlig k. var betydligt
modernare och elegantare än kvinnlig. Kvinnans
dräkt under vikingatiden kan någorlunda
rekonstrueras efter fynd i Birka. Den bestod av
en slät el. fint plisserad särk, trol. lång, samt
två möjl. kortare plagg, det undre av grövre,
det övre av finare tyg, som från ömse håll lades
om överkroppen under armarna och buros uppe
jämte särken av hällor över axlarna, vilka
fast-höllos av en spännbuckla på var sida av bröstet.
Möjl. bars härtill ett slags förkläde, över
axlarna, som på detta sätt blevo bara, bars en
schal el. mantel, som hängde ned i snibb baktill.
I Nordens kalla klimat utbildades tidigt typiska
huvudbonader. Från bronsåldern äro kända
kalotter och även högre mössor av skinn el. i
flossateknik. Vintertid bars säkert under hela
forntiden och medeltiden i Nordeuropa (längst
bland allmogen) enkla mössor och huvor av
skinn. Den s.k. kilmössan är en ännu som
allmogeplagg sporadiskt bevarad huvudbonad av
forntida ursprung, trol. buren i hela Europa.
Romarna skyddade benen med ett slags
ben-lindor, trol. av etruskiskt ursprung, men lärde
sig sedan genom beröring med östliga och
nordiska folk bruket av byxor. Soldaterna i lägren
anlade först korta byxor (bracae), senare långa,
SU 16. — 221 —
bi — Red. avsl. 25/< 50.
vilka voro vanliga redan på 200-talet e.Kr. Under
kejsartiden steg klädlyxen ofantligt, starkt
påverkad av Orienten. Tunikan blev långärmad (så
i regel fr.o.m. 400-talet), och man började bära
flera sådana utanpå varandra. Orientaliska tyger
(siden ung. från kejsartidens början) inkommo
och med dem en förr okänd färgprakt. På 300
—400-talen uppblomstrade en västerländsk
väv-nadskonst. Tunikan av ponchosnitt blev snart ett
allt vanligare plagg som enda k. i
medelhavsländerna, särsk. de s. och ö. Den vävdes ofta i
ett enda stycke, för ärmarna breddades väven
ut med nya varptrådar, som avskuros, då
ärmpartiet var färdigt. Halshålet sparades ut i väven
som en horisontal springa. Med kännedom om
denna teknik förstår man Bibelns ord (Joh. 19:23):
”Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var
vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom”. —
Under senantik tid började byxor bäras mera allmänt i
Medelhavsområdet. Från ung. 300-talet stamma de
äldsta bevarade antika byxorna, funna i en
egyptisk grav. — Ur det
romersk-germansk-orienta-liska schemat för k. med skjorta el. tunika el.
bådadera, byxor, skor och mantel i manlig k.,
skjorta och tunika jämte skor och mantel i
kvinnlig k. framväxte bysantinsk k., som i högre
folklager, särsk. vid hovet, kännetecknades av
en tung och stel prakt Såväl den enklare
folkliga tunikan som praktkläderna pryddes av
påsydda, invävda el. infällda ornament och band.
Det vanligaste överplagget i högre kretsar blev
en fotsid, halvcirkelformig mantel, sag’um,
använd av båda könen. Togan kom ur bruk (se
ovan). Paenulan blev vanligare. Ur dess form
framkom en rundskuren mantel med kortare
axelparti, cas’ula (”litet hus”), bevarad ännu i
mässhaken men länge brukad även som världslig dräkt.
Ur bysantinsk k. utvecklades småningom den
kyrkliga skruden (se Mässhake). — Europeisk k.
har efter antiken och sammanslagningen med
skjortbyxtypen snabbt vuxit ifrån urformerna och
uppfunnit nya plagg och kombinationer, medan
österns kulturfolk med stor konservatism
bibehållit mångtusenåriga former och enkel
tillskärning. Där har ej heller framkommit den stora
skillnad, som i Västerlandet finnes mellan manlig
och kvinnlig k. — Inom den äldre medeltidens k.
inkom icke något principiellt nytt. Den var löst
fallande och enkelt sydd, för de lägre klasserna av
enkelt material (ylle, läder, skinn), för de högre
därjämte vid festligare tillfällen av rikare stoffer.
Kvinnlig k. var vanl. fotsid, männens nådde till
halva låret, med tendens till successiv förlängning.
Grundformerna på plaggen voro ännu täml. lika
för båda könen. — Äldre medeltidens
huvudbonader äro icke i detaljer väl kända. Man vet, att gift
kvinna ännu intill renässansen, hos allmogen
intill senaste tid, måste ha huvudet betäckt.
Enklare huvuddukar el. klutar, besläktade med
nutidens schalett, torde ha varit vanliga jämte
mössor och huvor. Männen började bära
hattar på 900-talet, men den verkliga hatten med
brätte och kulle är ingen typisk medeltida
huvudbonad, ehuru den ofta förekommer. Hatt
som kvinnoplagg torde ej ha brukats före
1300-talet. — 1100—1200-talens stora omvälvningar i
sammanhang med korstågen, riddarväsendet, de
— 322 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
