Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klädedräkt - Senantiken—äldre medeltiden - 1300-talet—1600-talets mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄDEDRÄKT
Dam i lång
underklädnad och
kortare surcot med vida,
hängande ärmar.
Omkr. 1080—1150.
nya handelsvägarna, städernas, hantverkets och
borgerskapets uppblomstrande inverkade på k:s
utveckling i olika avseenden. Materiallyxen steg
och spred sig till bredare lager än förr,
vävnads-konsten utvecklades (de första europeiska
siden-väverierna tillkommo på noo-talet på Sicilien
och på I2oo-talet i Italien, Paris och Regensburg).
Manlig k. var på 1200-talet
nästan fotsid. Manteln,
tidigare på antikt vis fäst på h.
axeln, knäpptes nu allmänt
mitt fram el. hophölls med
ett band el. en kedja och fick
diverse slag och kragar. I
kvinnlig k. anlades gotikens
typiska dubbelband om haka
och hjässa. Redan på
900-talet uppträdde ofta en yttre
tunika, surcot, ärmlös el. med
vida hängärmar. 1100- och
1200-talens modedräkt satt
ofta så stramt, att den
rynkade sig utan att dock vara
figursydd. I.
1300-talet—1600-talets mitt.
Genom hela medeltiden buros
ganska långa strumpbyxor,
vilka gärna syddes av så
elastiskt stoff som möjligt och
ofta snördes längs vaden för
att sitta stramt. Byxorna bestodo ända till o. 1300
av två plagg, ett för varje ben, men efter denna tid
användes mest slutna byxor. De höllos uppe av
band el. hällor, som drogos genom hål i livplagget
och knötos. 1300-talet införde den figursydda
k. Rocken, förr alltid avsedd att dragas över
huvudet, blev nu åtsittande och kort (till höften el.
låret) samt knäpptes fram (se Knapp), en fullkomlig
nyhet, som innebar fröet till modern manlig k.
Säkerligen infördes den fram helt öppna rocken
genom den flitiga beröringen med
främre-orienta-lisk kultur; knappens äldsta form, kulformen,
är orientalisk och stammar från snörknuten.
Bältet satt på höften. Axlar och bröst breddades
med stoppning. I kvinnlig k. inprovades livet
tätt efter figuren ända till höften och hade bred
ringning. Lika vanligt som helskuren slät
klänning med mycket vid klockkjol var bruket av
surcot, som mot 1300-talets slut fick breda
axelstycken och ringades djupt under armarna. K.
blev mera detaljrik med ornerade bälten,
besättningar och knappar; underklänningen hade ett
särskilt bälte. I st.f. mantel bars även av män en
cirkelskuren kappa, ofta med kapuschong el.
hät-ta*, tidens älsklingsplagg. Omkr. 1400 flyttades i
den kvinnliga k. midjan upp under brösten och
åtstramades med ett brett bälte, men under hela
1400-talet brukades vid sidan av denna k. även
en från axlarna fritt hängande surcot. Den
praktfulla underklänningen syntes genom
sido-sprund el. genom att övre klänningen
uppskörtades på olika sätt. Släpet, som möjl. även
kunde sitta på framvåden, bars på armen. 1400-talets
början hade mest rund ringning, sedan kom
V-formig ringning med breda schalslag i
modedräkten n. om Alperna (burgundiskt mod),
medan Italien älskade rund el. fyrkantig ut-
Burgundiska dräkter från 1400-talet. Jfr bild 11 å pl.
vid Dans.
skärning, stundom djupare baktill. Ärmarna voro
ofta liksom på manlig k. fantastiskt långa, vida
och överlastade med garneringar samt uppskurna
i sömmen. Typiska för hela 1400-talet voro
djupa, rundade, trol. stoppade veck på liv och skört.
Som folklig k. kvarlevde länge den enkla tunikan,
i Italien gördlad på klassiskt vis. Gotikens
spinkiga magerhet och kroppsformernas framhävande
känneteckna i övrigt modet. — I manlig k. var
1400-talet en rik, nästan förvirrad tid. Orienten
kom (via Venedig) att åter influera. 4 huvudtyper
(med många mellanformer) av överkroppsplagg
kunna urskiljas. De brukades utan alltför sträng
bundenhet vid samhällsklass men kännetecknade
i allm. olika åldrar, sysselsättningar, årstider o.s.v.
i:a typen var blott en kort, trång jacka el. väst,
buren mest av ungdom samt kroppsarbetare.
2:a typen var en utanpå den buren kort jacka
el. kolt, figursydd och med ett yvigt skört
samt gärna puffärmar. Typen var ungdomligt
betonad. 3æ typen var en nästan fotsid och
praktfull, ibland pälsprydd rock med hel- el.
halvlång ärm, en s.k. houpelande, ett lyxplagg,
mest buret av äldre herrar. 4:e typen var
1400-talets älsklingsplagg och utträngde nästan
manteln samt bars av nästan alla. Den bestod av
en i sidorna helt öppen kappa av mycket
varierande längd, den s.k. tapper ten (se bild 3 vid van
Eyck), av ponchosnitt men av okänt ursprung.
Stammande från casulan men med smala
axelpartier fick den en rik veckning nedåt. Den var
stundom gördlad och kunde ha vida, rynkade,
från axeln hängande prydnadsärmar. Under
1300-och 1400-talen utvecklades ett oändligt stort antal
huvudbonader för män och kvinnor. Männens
huvudbonad fick nu ofta ett rullat brätte och
en mjuk, nedfallande, påslik kulle men var lika
ofta hög och styv, med allehanda former, samt
ändå oftare av enkel kalott- el. blomkrukform.
Kvinnornas huvudbonad hade tre grundformer: en
strutlik (le hennin), en med hornlika sidostycken
och veckat tyg över hjässan, en mera turbanlik,
trol. inkommen från Orienten genom Venedigs
handelsförbindelser. Håret smyckades rikt och
— 323 —
— 324 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
