Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knopp - Knoppbräcka - Knoppergalläpplen, knoppergaller - Knoppfjäll - Knoppläge - Knoppmutation - Knoppning - Knoppspinnare - Knoppstickling - Knoppvecklare - Knorr - von Knorr, Ernst Wilhelm Eduard - Knorr, Ludvig - Knorrbroms - Knorrhanfiskar - Knorrhansläktet - Knorring och von Knorring, ätter - Knorring, 1. Carl Fredrik von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNOPPBRÄCKA
i spetsen (spets- el. terminalknopp) el. i ett
bladveck (sido-, bladvecks- el. axillarknopp) el. på
andra ställen på stammen, ävensom stundom på
blad och rötter (biknopp* el. adventivknopp, se
Adventiva organ). Bildningen av k. på
rötterna, rotskott, sker ant. normalt el. som följd av
skada (reparativa rotskott*). Stundom bildas flera
k. i ett bladveck, ant. i en längdrad (seriala k.)
el. i en tvärrad (kollaterala k.). Man skiljer därvid
mellan huvudknopp och tilläggs- el. accessoriska
k. K. kunna utveckla sig till blommor el.
blomställningar (blom- el. florala k.) el. med
mellan-blad försedda skott (blad- el. vegetativa k.) el. ock
till nya växter (groddknoppar* el. bulbiller). Hos
träden bibehålla sig k. årvis vid liv. De vid skador
på gamla stammar utväxande vattenskotten
härröra till stor del från dylika s.k. sovande ögon. G.
Knoppbräcka, bot., art av stenbräcksläktet*.
Knoppergalläpplen, knoppergaller,
garvämnerika galläpplen på ek, förorsakade av
gallste-keln Cynips quercus caficis. K. äro skiv- el.
kägellika, med radialt ställda vinglika fortsättningar,
och innesluta en äggformig innergall. De utgöra
en viktig handelsvara för Ungern och Österrike.
Jfr Galläpplen.
Knoppfjäll, bot., se Knopp.
Knoppläge, se Blad, sp. 58, och Estivation.
Knoppmutation, ärftl., se Mutation.
Knoppning, biol., cellavsnöming, en form av
celldelning (se d.o., sp. 1069), som förekommer hos
många urdjur och hos vissa svampar. K. brukas
stundom även om bildningen av knoppar hos
kor-mofyter och vissa högre bålväxter.
Knoppspinnare, Nola cucullatell’a, art av fam.
No’lidae inom gruppen oäkta spinnare, en liten
fjäril (vingbredd 17—19 mm) med askgrå, vid roten
bruna framvingar med 2 mörka, tandade tvärlinjer
och brungrå bakvingar. Dess larv lever i knoppar
av fruktträd och vilda Prunus-arter.
Knoppstickling, trädg., se Stickling.
Knoppvecklare, två arter av fam. vecklarfjärilar,
vilkas larver på våren äta sig in i knopparna av
åtskilliga lövträd och buskar, särsk. äppleträd.
Sedermera kunna
även äldre blad,
blomknoppar,
blommor och stundom
unga frukter
angripas och
samman-spinnas. Större
k., Argyroplo’ce
va-riega’na, har
fram-vingarna (spännvidd ung. 20 mm)
i inre delen
brunsvarta, blåskiftande, i yttre
tredjedelen nästan vita med
blåaktiga
skugg-fläckar; mindre
k., T me t o’c er a
ocel-la’na, har
framving-arna (spännvidd 14
—17 mm) vid roten
övervägande
brunsvarta, f.ö. vitaktiga
Större knoppvecklare med
puppa samt därunder av larven
hopspunna blad.
Röd knorrhane.
med ett par mörka fläckar vid ut- och bakkanten.
Båda äro allmänna i s. och mell. Sverige. E.Wn.
Knorr, sjöv., se Knarr.
von Knorr [-å-], Ernst Wilhelm Eduard,
tysk sjömilitär (1840—1920), kadett vid flottan 1854,
konteramiral 1883, amiral 1893, avsked 1897. K.
deltog som fartygschef i fransk-tyska kriget 1870
—71, var 1884—88 chef för västafrikanska
eskadern, varunder han bl.a. kuvade ett uppror i
Kamerun, 1895—97 befälhavare för tyska flottan.
Knorr [-å-], Ludvig, tysk kemist (1859—1921),
från 1889 prof, i kemi vid univ. i Jena, upptäckte
1884 det febernedsättande medlet antipyrin.
Knorrbroms, tryckluftbroms för järnvägståg och
tunga landsvägsfordon, uppkallad efter sin tyske
upphovsman. Se Broms, sp. 1258 f.
Knorrhanfiskar, Trig’lidae, fam. av underordn.
kindpansrade fiskar, omfattande knorrhansläktet
och pansarfisken.
Knorrhansläktet, Trigla, av fam.
knorrhanfiskar, utmärkes bl.a. av att huvudet är
fullständigt pansrat med ben, plattat ovan och på
sidorna, att ryggfenan sitter i en fåra, begränsad av
benplattor, samt att de tre nedre strålarna i
bröstfenorna äro fria. Vid beröring avgiver k. från
simblåsan ett svagt knorrande ljud. Flera arter,
av vilka grå knorrhanen, gnodingen el.
knoten, T. gunaPdus, förekommer från
Medelhavet till Island—Murman, är allmän vid Sveriges
västkust och går in i Östersjön. En något
sydligare utbredning, från Godahoppsudden till
Lofoten, har den röda knorrhanen el. f e
n-knoten, T. hirun’do. Bägge dessa arter ha
välsmakande kött och äro föremål för fiske. Av övriga
arter ha T. pini och T. linea’ta några gånger
anträffats i Bohuslän. N.Rn.
Knorring och von Knorring, ätter, stammande
från en i början av 1500-talet i Kurland bosatt
Heinrich von Knorr (Knorringen). Adliga ätten
K. naturaliserades i Sverige 1672, von K. 1756; en
gren blev friherrlig 1720; samtliga äro
immatriku-lerade även på finska riddarhuset och ha
huvudsaki. varit bosatta i Finland.
1) Carl Fredrik von K., militär,
konspiratör (1757—1810), fänrik vid Björneborgs reg.
1775, överstelöjtnants avsked 1791, krigsråds titel
1796. K. blev efter avskedet handelsman i Åbo
men kom på obestånd och dömdes 1801 för
konkursförbrytelse. Han flydde då till Ryssland,
där han slöt sig till kretsen kring G. M.
Sprengt-porten. 1804 framlade han en detaljerad plan för
Finlands ockupation. Vid ryssarnas inträngande i
Finland 1808 åtföljde han Sprengtporten. — Litt.:
U. Willers, ”En ockupationsplan för Finland 1804”
(i ”Nordisk tidskr.”, 1948). St.C.
— 363 —
— 364 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
