Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kol, C - Kol, kolh (folkgrupp) - Kol (svensk konung) - Kola - Kolahalvön - Kolam - Kolamin - Kolanöt - Kolar Gold Fields, Kolar - Kolari - Kolarier, kolariska folk - Kolariska språk - Kolarov, Vasil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOL
assimilera en del av den i form av bikarbonat
lösta kolsyran, varefter k. åter är organiskt
bundet och fortsätter sitt kretslopp enl. ovan. Enl.
de nyaste undersökningarna förekommer
grundämnet k. i fem isotoper med atomvikterna io,
u, 12, 13 och 14. Det i naturen vanligast
förekommande k. består av 98,9% 12C och 1,1 °/o
13C, båda inaktiva, övriga isotoper äro
radioaktiva. Av dessa ha framför allt nC, den
kort-livade, och 14C, den långlivade isotopen, intresse.
UC kan användas som spårelement i den
levande organismen, den har en halveringstid av
20,5 min. 14C bildas i atmosfären genom
kosmisk strålning ur kväve, och det har visat sig,
att dess procenthalt i luften och i växterna
alltid är densamma, till följd av ständig nybildning
av 14C i luftens kolsyra och dess assimilation
genom växterna. Procenthalten är dock mindre
än 10—10. Dess halveringstid är 5,720 ± 47 år. I
döda växter nedgår halten i enlighet härmed.
Bestämning av 14C har därför använts som
medel att bestämma åldern av träet i t.ex. egyptiska
mumiekistor, som med en osäkerhet av några
hundra år stämmer överens med den historiskt
kända åldern. Äldersbestämning med hjälp av
radioaktivt k. kan möjl. med förbättrade
metoder bli ett nytt hjälpmedel i arkeologiens tjänst.
— Litt.: M. Calvin m.fl., ”Isotopic carbon”
(1949). [GJ.]El.
Kol, k o 1 h, indisk folkgrupp, se Munda.
Kol [kål], konung o. 1170, skall enl.
Västgöta-lagens kungakrönika ha kämpat med och tagits
av daga av Knut Eriksson. Den äldsta
Uppsala-längden (se Konungalängder) förklarar, att vid
samma tid som Knut Eriksson sades även K.
vara konung. K. anses tillhöra den sverkerska
ätten. — ”Langfedgatal” uppför en kung K. före
Sverker d.ä., betraktar honom tydligen som
Sverkers far och säger, att han även kallades Erik
Årsäll — en person, som i äldre isländsk
litteratur säges vara en av Sveriges sista hedniska
kungar. Alla dessa uppgifter i ”Langfedgatal”
torde vila på oriktig kombinering av äldre
svenska och isländska källuppgifter. B.
Kola [kå’-]> (efter kolanöten, som urspr.
användes som smaktillsats), seg karamell, som kokas av
grädde, (farin)socker, sirap och smör
(gräddko-1 a). K. kan ytterligare smaksättas med
kakao-pulver (chokladkola), vanilj och/el. hackad mandel.
Kolahalvön [kå’-], i n.v. delen av
Sovjetunionen, begränsas i n. och ö. av Ishavet, i s. av
Vita havet och Kandalaksja-viken. K. ligger
mellan 66° och 700 n.br. och har en längd av c:a
400 km och en bredd av 250 km. I geologiskt
och landskapligt hänseende ansluter sig K. till
Fennoskandia. I v. delen finnas mineralrika
ne-felinsyenitberg, som bilda skandinaviska
fjällkedjans ö. avslutning. Av dem omfattar det
mellan sjöarna Umpjaur och Lujaur belägna
Lujaur-Urt-massivet c:a 500 km2; dess högsta topp når
1,120 m ö.h. Ännu högre är Umptek-fjället (ry.
Chibina’), som höjer sig till 1,240 m ö.h. ö.
delen bildar en c:a 300 m hög urbergsplatå, som
sluttar åt s.ö. Nordkusten el. Murmankusten är
i sin v. del en utpräglad fjordkust. V. om
Kolafjorden (vid Murmansk) har kusten en höjd av
300—500 m, österut blir den lägre. Här och var
förekomma välutbildade marina terrasser. Längs
den till största delen låga sydkusten sträcka sig
ändmoränrader. Halvön är rik på sjöar och
kärrmarker; den största sjön är Imandra. N. delen
består av skoglös tundra, därefter följer ett
björkskogsbälte och i s. stora barrskogar. K. är rik
på naturtillgångar. De redan av W. Ramsay i
slutet av 1800-talet upptäckta apatit- och
nefe-linlagren på Umptek-fjället (jfr Kirovsk) anses
vara bland de största i världen. Vidare finnas
nickel- och kopparfyndigheter vid Montjegorsk
(Montjetundra) samt järnmalmslager vid
Imandra och på Murmankusten. K. utgör en del av
RSFSR och bildar jämte de till Finland gränsande
trakterna och det erövrade Petsamoområdet
Mur-manskområdet, som omfattar c:a 140,000 km2
med 300,000 inv. (291,188 inv. 1939; 23,006 1926).
Befolkningens mer än tolvfaldiga ökning genom
inflyttningar och tvångsförflyttningar på
1930-talet beror i första hand på bergsbrukets och
industriens utveckling samt på skogsavverkningen
i K:s s. del. Murmankusten har betydande fiske.
I det inre bedrives renskötsel. Befolkningen är
till största delen koncentrerad till städerna, ss.
den snabbt uppvuxna hamnstaden Murmansk
(117,054 inv. 1939) och de nyanlagda
gruvstäderna Kirovsk och Montjegorsk. Edg.K.
Kolam (köläm), dravidiskt folk i ö. Berar och s.ö.
Centralprovinserna; antal c:a 20,000—25,000.
Deras språk, kölämi, visar anmärkningsvärt invecklade
frändskapsförhållanden med övriga dravidiska
språk och tillåter knappast någon närmare
bestämning av k:s ställning inom dravidafolken.
Kolami’n, CH,OH • CH2NH2, am i n o e ty 1
alkohol, en starkt basiskt reagerande olja. K. och
dess derivat kolin äro byggnadsstenar av
fos-fatiderna.
Kolanöt, se Kolaträd.
Kolar Gold Fields [kåula’ gåu’ld fi’ldz], K o 1 a r,
gruvstad i staten Mysore, Indien, 225 km v. om
Madras; 133,860 inv. (1941), av vilka c:a 50,000
äro sysselsatta i gruvorna. K. är Indiens rikaste
guldgruva med en produktion 1945/46 av 4,772
kg guld.
Kolari [kåll’-], kommun i Lapplands län, n.
Finland, vid gränsen mot Sverige, urspr. del av
Pajala; 2,568 km2, 4,221 inv. (1939; 2 inv. pr km2),
finsktalande. Åkern upptar 12 km2 (0,5 °/o av
arealen), skogsmarken 1,651 km2.
Kola’rier, kolariska folk, se Munda.
Kola’riska språk, se Mundaspråk.
Kolarov [kåla’råf], V a s i 1, bulgarisk
politiker (1877—1950), efter juridiska studier i Schweiz
praktiserande advokat; kommunistisk led. av
so-branjen 1913. K. var en av ledarna för
upproret mot regeringen Zankov 1923, flydde
därefter till Sovjetunionen och var många år
verksam i Kominterns exekutivkommitté, i vilken
han hade invalts redan 1921. Han var vidare
1931—47 chef för internationella jordbruksinst. i
Moskva. K. återvände i sept. 1944 till
Bulgarien, blev i nov. 1945 nationalförsamlingens
talman, i sept. 1946 provisorisk statspresident och
i dec. 1947 v. konseljpresident samt
utrikesminister. Han stod i spetsen för regeringen under
Dimitrovs sjukdom 1949 och blev efter dennes
död konseljpresident samt utrikesminister i juli
— 451 —
— 452 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
