Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokskåle - Koksmide - Kokstenar - Kok stryk - Koksugnsgas, stenkolsgas - Koksverk - Koktermometer - Koktross - Kokumsmör - Kokura - Kokusgrenadillträ - Kokvagn - Kokvrå - Kokytos - Kokål - Kol- - Kol. - Kol, C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOL
primitiva, och forntida traditioner kunna kvarleva
även i de svenska k., även om formen ibland
kommit till förnyad användning genom impulser
från lapsk och finsk bebyggelse. Hus av k:s typ
ha förekommit fram i nutiden, särsk. hos de
finsk-ugriska folken. — Litt.: S. Erixson, ”Svensk
byggnadskultur” (1947). Sn.
Koksmide, metall., se Väll järn.
Kokstenar, fys., se Kokning.
Kok stryk, risbastu, sannol. ombildning av
kåkstryk, stryk vid kåken, skampålen.
Koksugnsgas, stenkolsgas, se Gasbränslen
(tab.) och Gasverk.
Koksverk, se Koks.
Koktermometer, se Barometer, sp. 169.
Koktross, mil., se Tross.
Kokumsmör, se Garcinia.
Kokura, hamnstad i Japan, på n. Kyushu vid
Shimonoseki-sundet; 131,688 inv. (1947). K. har
masugnar, stålverk, kemisk industri och
porslinstillverkning. Konkurrensen med det närliggande
Moji, med vilken stad K. nästan vuxit samman,
har dock reducerat dess betydelse. Med sina
starka befästningar behärskade K. förut överfarten
över sundet.
Kokusgrenadillträ, se Inga.
Kokvagn, fordon, försett med härd och
kokkitt-lar, i vilka matlagning och värmning av vatten kan
äga rum, även under det att k. köres,
önskvärdheten att på något så när bestämda tider kunna i
fält utspisa trupp med kokföda ledde till
konstruerandet av k., vilka under i:a världskriget och
därefter införts i de flesta arméer, i Sverige 1916. Tack
vare dem sparas truppens krafter och vinnes en
bättre tillagning. Vintertid kunna
kokanordningarna avmonteras och anbringas på släddon. Till
utrustningen höra även värmeisolerande lådor, i
vilka mindre kokkittlar kunna framtransporteras
genom klövjning el. på lätta fordon, varvid
innehållet bevaras varmt. [E.O.B.lS.Bn.
Kokvrå definieras enl. ”Fastighetsnomenklatur”
(1944) som ett för matlagning avsett utrymme om
högst 6 m2 golvyta, dock så stort, att det rymmer
minst en person. Som k. räknas även ett i bostad
anordnat, köksliknande utrymme med större
golvyta än 6 m2, om det saknar direkt
dagsljusbelysning. I Sverige började k. att i större
omfattning införas vid början av 1920-talet, trol. efter
amerikanskt mönster och som ett led i
strävandena att till det yttersta utnyttja de allt trängre
våningsplanerna för smålägenheter; k.
kombineras ofta med en direktbelyst ”matvrå”, varvid
dessa två utrymmen tillsammans utfylla ett
rums-djun. — Jfr Bostad och Tekök. A.Lg.
KokyTos (grek. Kokytos’, tårefloden), grek, myt.,
en av underjordens floder (se Hades 2).
Kokål, bot., lantbr., se Fodermärgkål.
Kol-, som prefix, se Kon-.
Kol., förk. för Paulus’ brev till kolosserna.
Kol, C, grundämne, atomvikt 12,00, atomnr 6,
smältpunkt c:a 4,000°. K. förekommer i naturen i
form av karbonater, särsk. kalciumkarbonat. Tills,
med väte, syre och flera andra grundämnen finns
k. i de organiska föreningar, varav djur- och
växtvärlden uppbygges. I luften förekommer k. i små
mängder i form av kolsyra (0,03 %). A n t r a c i t,
stenkol och brunkol (se dessa ord) bestå
SU 16. — 44g —
15 — Red. avsl. Fs 50.
av c:a 94, 80, resp. 70% k. K. förekommer i fritt
tillstånd i 3 olika former, näml, diamant*, g r
a-f i t* och amorft k. I amorft tillstånd är k.
ett svart, lätt ämne, vars egenskaper något variera
efter framställningsmetoden. Genom
röntgen-spektrografiska undersökningar har man kunnat
påvisa, att amorft k. består av mycket små
gra-fitkristaller och således icke är någon särskild
modifikation av grundämnet k. Som ex. på amorft
k. kunna nämnas träkol (se Träkolning) och
koks*, som framställas genom torrdestillation
av trä, resp, stenkol. Träkol och särsk. koks
innehålla förutom amorft k. en del aska. Askfritt
amorft k. är t.ex. sockerkol, som erhålles
vid torrdestillation av socker; även k i m r ö k* är
amorft k. — Utmärkande för amorft k. är dess
förmåga att adsorbera andra ämnen. Träkol har
således tidigare använts till att avlägsna illaluktande
ämnen ur vatten. Denna stora adsorptionsförmåga
beror på amorft k:s stora porositet och därmed
följ, stora yta. Medicinskt k., som användes
för att avlägsna skadliga
ämnesomsättningspro-dukter ur matsmältningskanalen, och
gasmask-k o 1 (se Aktivt kol) äro i allm. träkol, aktiverat på
speciellt sätt och som därvid erhållit en mycket
stor adsorptionsförmåga. B e n k o 1* och
blodkol* framställas genom torrdestillation av ben,
resp, slakteriavfall; användas för avfärgning av
lösningar. — K. angripes icke av utspädda syror
el. baser. Koncentrerad svavel- och salpetersyra
reduceras lätt av amorft k. i värme. K:s affinitet
till syre, med vilket bildas oxiderna k o 1 o x i d*,
CO, och koldioxid, kolsyra*, CO2, är
mycket stor, varför det användes för
utreduce-ring av tunga metaller. Vid upphettning i luft
antändes amorft k. vid 400—5000. Till andra
grundämnen har k. i allm. ringa affinitet. Flera
metaller giva dock vid högre temp. karbider*.
K. förenar sig vid högre temp. med vätgas till
a c e t y 1 e n*, C2H2, och med kvävgas till c y a n*,
(CN)?. Affiniteten till svavel är större under
bildning av k o 1 s v a v 1 a*. Ang. kol te t
raklo rid se d.o. — Antalet kolföreningar är
mycket stort, och de flesta härledas av 4-värt k.
Bland föreningar av 2-värt k. är endast
koloxiden av större betydelse. K. kan icke endast
förena sig med andra element utan tycks nästan
obegränsat kunna binda sig självt, vilket har till
följd, att antalet kolföreningar är oerhört stort.
Man har därför valt att behandla dessa föreningar
i den s.k. organiska kemien,
kolföreningarnas kemi.
K. i naturen genomgår en kretsgång från
luften över växter och djur (organiskt bundet k.)
och tillbaka till luften igen. Växterna ta upp
kolsyra ur luften och binda k. som socker,
stärkelse, cellulosa (assimilation). Växterna ätas upp
av djuren, som därmed bygga upp sin organism.
En del av den organiska substansen förbrännes
för livsprocessen, och produkten, kolsyra, återgår
till luften. En del k. lagras i djurkroppen i form
av kalk, framför allt i ben, skal o.s.v.
Havsdjurens skal falla till havsbottnen och bilda där
kalkstenslager (oorganiskt bundet k.). Även detta
k. återföres efter kortare el. längre geologiska
perioder till luften genom att vattnet löser
kalken ur fastlandets berg, varefter vattenväxterna
— 450 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
