Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolonn - Kolonnad - Kolonnapparat - Kolonnbro - Kolonnett - Kolonnordning - Kolonntaktik - Kolonnväg - Kolonos - Koloradoskalbagge, potatisbagge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOLORADOSKALBAGGE
k.-formerna upphört att vara stridsformer och
användas numera endast för uppställning och
fredsmässiga förflyttningar. E.O.B.
3) Sjökrigsv., se Formering.
4) Se Femte kolonnen.
Kolonna’d, byggn., en serie kolonner, i en el. flera
rader ställda på lika avstånd och vanl. bärande
bjälkverk och tak.
Kolonnapparat, fys., se Destillationsapparater.
Kolonnbro, äldre benämning på en av tillfälligt
material utförd militär bro, som tillåter
överförande av fältart. och tross.
Kolonnett’, byggn., en mindre och smalare
kolonn. I den gammalkristna konsten i Europa blev
k. en yttre prydnad, t.ex. på kyrkornas absider
(se Arkatur). Fönstren få också en indelning
genom en el. flera k., vilka stundom kopplas.
Balustrader bäras ofta av k., som under barocken
utsvälla till ”dockor”.
Kolonnordning, byggn., det system, enl. vilket
kolonnen och av den beroende byggnadsdelar
utbildats i antik (företrädesvis grekisk och romersk)
och antikiserande byggnadskonst (se d.o., sp. 463—
467, Grekisk konst, sp. 1179—80, samt Kolonn). Äldst
är den d o r i s k a stilen. Kolonnerna ställas på
en upphöjd, jämn stenplatå, stylobat. Därpå resa
sig kolonnerna, som i nämnda stil icke ha baser.
Det lika avståndet mellan kolonnerna är strängt
genomfört, och över huvud ha måttsförhållanden
utprövats, vilka ge intryck av full jämvikt mellan
det bärande och det burna, kolonner och
bjälkverk. Kapitälet upptar kolonnens bärande kraft
och mottar bjälkverkets tyngd. Bjälkverket
indelas i arkitrav och fris. Däröver utskjuter
gesimsen, som krönes av en rännlist, sima.
Kolonnskaftet upplivas av vertikala räfflor, s.k.
kannelyrer, som mötas i skarp kant, överst
liksom sammandrages skaftet av ringformiga band,
annuli. Så vidtager kapitälet med vulst (kudde,
korg, echinus) och platta (abakus). Vulsten
pry-des vanl. av en målad bladlist, kymation*.
Abakus kan prydas av en meanderdekoration.
Frisen består av triglyfer — under vilka
nedhänga små plattor, mutuler, med tappar, s.k.
droppar — och metoper. De förra, prydda av (två hela
och två halva) räfflor, utmärkte urspr.
bjälkhuvu-dena i träkonstruktionen. Metoperna, fyllande
plattor mellan triglyferna, prydas av
figurframställningar. På gesimsen resa sig hörnblad. Det
låg-sluttande sadeltaket har å gavlarna stundom
figu-rala dekorationer, akroterier.
Den j 0 n i s k a stilen utvecklas (i Mindre Asien)
parallellt med den doriska men bibehåller sig längre
än denna och har genom både sin måttfullhet och
sin elegans ansetts beteckna den grekiska
arkitekturens höjdpunkt. Kolonnen står på en bas, bestående
av en fyrkantig platta (plint) och en mer el. mindre
rikt genom hålkälar indelad vulst, som slutar överst
i en större ring. Den ”a 11 i s k-j o n i s k a” basen,
som sedermera blev den mest brukade, består av
två genom kraftig hålkäl skilda, rundade led, det
nedre skjutande utanför det övre. Skaftet är i
allm. högre än i den doriska stilen; dess
kannelyrer (20 å 24) mötas icke i skarp kant. Halsen
markeras ofta av en pärlstav (astragal). På
kapitälet får dynan (echinus) en särskild utbildning:
på ett rundat led, ofta prytt av joniskt kymation
(äggstav), svälla de övre sidorna ut i
snäck-formiga vindlingar, voluter (på hörnkolonnen
bildas fyra sådana snäckor). Den jämförelsevis tunna
plattan (abakus) prydes ofta av ett s.k. lesbiskt
kymation, vilket även förekommer på längre listverk.
Arkitraven är merendels indelad i tre bjälklager
(epistylion). Frisen prydes stundom av
sammanhängande reliefframställningar, den kan också
inskränkas till en rad ”tandsnitt”, varöver gesimsen
utskjuter.
Den korintiska stilen, som utvecklade sig
under 300-talet f.Kr. och sedermera blev den mest
omtyckta, avviker från den joniska huvudsaki.
genom kapitälet. Detta bildas liksom av en rund
korg, omgiven av bladkransar. Den nedersta av
dessa är vanl. enkel och bestående av ovalt
tillspetsade skärmblad. Det övre bladverket bygger
på motiv från akantusrankan (se Akantus). Ur
den översta bladkransen uppskjuta (vanl. åtta) i
spetsen inrullade stjälkar, som mötas två och två;
de inre paren krönas av en rosett el. palmett. De
yttre paren mötas i hörnen, där de bilda små
voluter. Detta bladsystem, som bibehöll sig även under
medeltiden, blev på mångfaldigt sätt varierat.
Den romerske förf. Vitruvius, vars
framställning följdes under renässans och barock (Serlio,
Palladio m.fl.), lägger till de tre grekiska
ordningarna två andra, den toskanska (etruskiska)
och den romerska. Den toskanska k. liknar
den doriska men har enklare och kantigare former
samt en bas, ofta bestående av en vulst mellan
två plattor. Den romerska k. utmärkes genom
det s.k. kompositakapitälet, som utgör en förening
av det joniska och det korintiska. Hos romarna
bortföll vanl. kanneleringen; så i den toskanska
ordningen och ofta även i de övriga; stundom
sträcker den sig blott till en tredjedel av skaftet.
Kolonnen ställes gärna på en hög plint.
Avståndet mellan kolonnerna är ofta större än hos
grekerna, och proportionerna förryckas ej sällan.
Om flera k. användes i samma byggnad,
placerades den kraftigaste, alltså den doriska, i första
våningen, den joniska i andra och den korintiska
i tredje; så i Colosseum i Rom. E.W.
Kolonntaktik, krigsw., se Kolonn och
Landkrigföring.
Kolonnväg, krigsv., äldre benämning på en för
ett taktiskt behov anordnad, 2—3 m bred
vägför-bindelse för tillfällig trafik.
Kolonos [-lå’-] (grek, kolonos’), kulle, 2 km n.
om Aten, enl. sagan med Oidipus’ grav, utgör
scenen i Sofokles’ drama ”Oidipus på K.”.
Kolora’doskalbagge, potatisbagge,
Lepti-notaPsa decemlinea’ta, art av fam. bladbaggar,
som i Nordamerika åstadkommit svår skadegörelse
på potatisväxten. Kroppen är hos den fullbildade
insekten kort äggrund och starkt kullrig på
översidan, till färgen rödgul, tecknad på huvud och
första mellankroppsringen med svarta fläckar och
punkter samt på varje vinge med 5 svarta
längs-strimmor; dess längd är 9—11 mm, bredd c:a 6 mm.
Äggen, som äro avlånga och orangegula, läggas
på bladens undre sida i högar om 12—30 i var,
till ett antal av 700—1,200. Efter 5—8 dagar
kläc-kes larven, vilken som ung är nästan blodröd, som
— 501 —
— 502 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
