Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordat - Konkordieboken - Konkordieformeln - Konkrement - Konkrescens - Konkret - Konkretion - Konkretisera - Konkret konst - Konkross - Konkubin - Konkubinat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONKUBINAT
k.-frågan aktuell. Lettland tvingades av hänsyn
till sin katolska befolkningsdel till ett för
påvestolen fördelaktigt k. 1922. Därefter följde Bayern
1924 (den kanoniska rätten erkändes, och
ekonomiska fördelar bereddes kyrkans präster och
skolor), Polen 1925, Litauen 1927,
Tjeckoslovakien 1928 (icke formellt k., men mod’us viven’di),
Portugal 1928, Italien 1929 (i sammanhang med
återställandet av påvens suveränitet; kyrklig
vigsel fick rättslig giltighet, de kyrkliga ordnarna
erkändes, och religionsundervisning infördes i
statens skolor; jfr Codex juris canonici) samt
Preussen s.å. (stiftsindelningen omreglerades,
påvens inflytande vid biskopstillsättningar stärktes
gentemot domkapitlen, men regeringen
tillerkändes vetorätt). Mellankrigstiden medförde även k.
med Tyskland efter den nazistiska revolutionen
1934. Det med Jugoslavien 1935 ingångna k.
uppsades av dess premiärminister 1937.
Efter 2:a världskriget ha regeringarna i flera
länder uppsagt k., bl.a. Polen 1945. Även i andra
stater, tillhörande östblocket, har den politiska
utvecklingen satt k. ur kraft. — Äldre k. finnas i A.
Mercati, ”Raccolta di concordati” (1919), senare k.
i ”Acta Apostolicae sedis”. — Litt.: J. B.
Säg-müller, ”Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts”,
1 (4 Aufl. 1925—26); C. Mirbt, ”Das K.-problem
der Gegenwart” (2 Aufl. 1927). [A.MnlS.Kn.
Konkordieboken [-år’-] (till lat. concor’dia,
endräkt) kallas den saml. bekännelseskrifter, som
på föranstaltande av kurfurst August av
Sach-sen utgavs i Dresden 1580 (på tyska; lat.
uppl. 1584 med titel ”Concordia pia”, ”from
endräkt”) och blev normerande för större
delen av det lutherska Tyskland. K. innehåller de
tre ekumeniska symbola, Augsburgska
bekännelsen, Schmalkaldiska artiklarna, Luthers stora och
lilla katekes samt Konkordieformeln. I Sverige
anbefalldes K. genom ett religionsplakat 1663 till
prästernas studium. Kyrkolagen 1686 medräknar
K. bland de skrifter, i vilka den kristliga läran är
förklarad. RF 1809 nämner däremot icke K. som
norm för den rena evang. läran. Det av riksdagen
antagna förslaget att ändra Kyrkolagen till
likformighet med RF avslogs av Kyrkomötet 1893.
— Litt.: Th. Kolde, ”Historische Einleitung in die
symbolischen Bücher der evangelisch-lutherischen
Kirche” (3 Aufl. 1913); ”Lutherska kyrkans
bekännelseskrifter”, utg. av G. Billing (1914); J. T.
Müller, ”Die symbolischen Bücher der
evangelisch-lutherischen Kirche” (12 Aufl. 1928); H. Pleijel,
”De lutherska bekännelseskrifterna” (1936). A.Mn.
Konkordieformeln [-år’-] (lat. For’mula
concor’-diae, endräktsformel), luthersk bekännelseskrift,
utarbetades av bl.a. J. Andreae, M. Chemnitz, D.
Chytraeus och L. Osiander och fullbordades vid
ett möte i klostret Bergen (Bergenska boken) nära
Magdeburg 1577. Framför den eg. läroformeln
(SoVida declara’tio, i 12 art.) ställdes ett av J.
Andreae författat sammandrag {Epit’omeY K. avsåg
att göra slut på lärostriderna mellan
gnesioluthe-raner* och Melanchthons anhängare och avgränsa
lutherdomen mot kalvinskt inflytande.
Förmedlande till sin läggning blev K. av stor betydelse
för den tyska lutherdomens konsolidering men
bidrog ock till dess inriktning på läromässigt
fixerad ortodoxi. — Jfr litt. till Konkordieboken. A.Mn.
SU 16. — 641 —
21 — Red. avsl. n/s 50.
Konkrement’ (av lat. concre’ scere, sammanväxa),
med., fasta bildningar, uppkomna genom sjukliga
processer i organismen. Se Gallsten,
Njursjukdomar (njursten) och Urinvägsstenar.
Konkrescens [-Jens’] (av lat. concre’scere,
sammanväxa), sammanväxande, förtätning, konkretion.
Konkre’t (av lat. concre’tus, sammanvuxen), fil.,
motsats till abstrakt*. I föreställningen om ett
bestämt träd ingå oräkneliga, med varandra
hopgyttrade drag; föreställningen är konkret,
åskådlig. Talas det om träd i allm., tänker man
endast på vissa ur helheten uttagna, abstraherade,
drag; föreställningen är abstrakt. Skillnaden är
graduell. Franska revolutionen är ett konkret fall
av revolution, stormningen av Bastiljen är en
konkret situation ur franska revolutionen.
Konkretio’n, miner.-petrogr., mineralaggregat,
koncentriskt, radialstråligt, kornigt el. tätt,
sekundärt bildat i sediment genom avsättning kring en
kärna av samma el. annan substans. Ex.:
svavel-kiskonkretion i kalksten, lera etc., kalkkonkretion
i lera och sandsten, bituminös kalkkonkretion
(or-sten, antrakonit) i alunskiffer, kiselsyrekonkretion
(flinta) i kalksten.
Konkretise’ra, göra konkret, framställa i
åskådlig form.
Konkret konst, en av ryssen V. Kandinskij
präglad benämning på sådan modern,
icke-före-ställande konst, i vilken formerna utgöra
förverkliganden, konkretioner, av konstnärens idéer om
tid, rum, rörelse etc. Begreppet användes för att
särskilja denna art från den abstrakta konst, som
utan att till synes avbilda verkligheten dock
genom renodling, abstraktion, hämtat sina former
ur naturen. I allm. göres dock ingen åtskillnad
mellan k. och abstrakt konst*. Kandinskij
ersatte själv benämningen k. med
nonfigura-tiv konst. Trots detta har k. upptagits av flera
moderna konstnärer som beteckning för deras
konst. Omkr. 1930 bildades under medverkan av
Otto G. Carlsund den neo-plastiska gruppen Art
concret. Under 1940-talets senare hälft har k.
utövats i Sverige av en ung stockholmsgrupp med
Olle Bonnier, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe
som ledande krafter. I utlandet förekommer k.
främst i Schweiz och i Amerika. I begreppet k.
ligger ett starkt betonande av konstverkets egen
realitet, dess egenskap av självständigt objekt
utan relationer till yttervärldens former. K.Re.
Konkross, tekn., se Krossning.
Konkubi’n (lat. concubina, av concubare, ligga
tillsammans), kvinna, som stadigvarande bor hos
och sexuellt sammanlever med en man utan att
vara i laga form gift med honom. Jfr äldre sv.
frilla och forsia. — Subst.: konkubinat*.
Konkubina’t (lat. concubina’tus; jfr Konkubin),
varaktigt samboende jämte könsförbindelse mellan
2 personer av olika kön, vilka icke äro lagligen
gifta med varandra. Hos romarna var dock k.
sedan Augustus’ regering en lagligen erkänd
monogam förbindelse, ehuru av lägre rang än det
rätta äktenskapet (matrimo’nium*} och utan dettas
för hustru och barn ofta betungande
rättsverkningar. Barn i ett k. hade åtm. tidvis arvsrätt efter
fadern. Kyrkan motarbetade efter sin seger k.,
och det förbjöds på 800-talet. I utländsk rätt är
k. på sina håll ännu straffbelagt. Hos german-
— 642 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
