Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konklav - Konkludent - Konklusion - Konklusiv - Konkoid - von Konkoly, Nicolaus - Konkomitans - Konkoppling - Konkordans - Konkordat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONKLUDENT
(1913); en skildring av k. 1903, då Pius X blev
påve, i J. Schmidlin, ”Papstgeschichte der neuesten
Zeit”, 3 (1936). S.N.
Konkludent’, om ett faktum, varifrån man kan
draga en slutsats (konklusion) om något annat
faktum. Konkludent handli ng, handling, som
utan något den handlandes uttalande uppenbarar
hans vilja (jfr Tyst samtycke).
Konklusio’n (se Konklusiv), log., slutsats,
se Slutledning.
Konklusiv [kån’- el. -i’v] (av lat. conclu’dere, göra
slutledning o.d., [inne]sluta), som innehåller följd
el. grund. — Språkv. Konklusiv sats el.
konklusiv sats, sats, som innehåller följden el.
grunden till en annan och inledes av en
konklusiv konjunktion, t.ex. ty {för) el. k o n k 1
u-sivt adverb, t.ex. alltså, därför (jfr Explanativ).
Konkofd, plan (tvågrenad) algebraisk kurva (se
fig.), som beskrives av en punkt P på en rät linje
OP, vilken vrider sig kring den fasta punkten O,
medan en av dessa
punkter A glider
längs en fast rät
linje. Avståndet AP
skall därvid vara
konstant (= l). Med
på fig. antydda
axlar och beteckningar
blir dess ekvation {x2+y2){y—a)2—l2y2 = 0. K.
upptäcktes av Nikomedes (trol. 200—100 f.Kr.), som
använde den för vinkelns tredelning och kubens
fördubbling.
von Konkoly [kån’kålj], N i c o 1 a u s Thege,
ungersk astronom (1842—1916), från 1890 chef för
meteorologiska riksanstalten i Budapest. K.
grundade på 1870-talet ett astrofysikaliskt
observato-rium på sin lantegendom i Ö-Gyalla c:a 15 km
n.n.ö. om Komårno. Han har utom avh. spec. inom
astrofysiken utg. flera astronomiska handböcker.
Konkomitans’ (av mlat. concomitari, ledsaga,
medfölja), den romersk-katolska läran, att Kristi både
lekamen och blod äro närvarande i vart och ett av
nattvardselementen, varför nattvardsgästerna, som
vid kommunionen endast erhålla brödet (Kristi
lekamen), genom k. även bli delaktiga av hans blod.
Konkoppling, tekn., se Axelkoppling, sp. 983.
Konkordans’ (av lat. concoPdia, endräkt,
överensstämmelse). 1) Boktr. Måttsenhet inom det
typo-metriska systemet = 4 cicero (48 punkter). Se
Boktrycksstil.
2) Geol. K. el. konkordant (konform,
likformig) lagring, det förhållandet, att en
skiktserie har samma lagerställning som den (äldre)
skiktserie, på vilken den vilar; strykning och
stup-ning överensstämma sålunda. Det är härvid
likgiltigt, om skiktserierna ligga horisontalt el. äro
uppresta el. på annat sätt störda, blott störningens
art är densamma hos de olika skiktserierna. Vid
k. i egentlig mening har den yngre serien
avlagrats omedelbart efter den äldre och vanl. under
likartade förhållanden. Skiljas två till synes
kon-kordanta skiktserier genom en hiatus (lucka),
föreligger en diskonformitet*. — Motsats: d i
s-k o r d a n s*. G.R.
3) Psykol., överensstämmelse, särsk. inom
psykologisk tvillingforskning använt begrepp, där
man i allm. talar om enäggstvillingar som k o n-
— 639 —
kordanta och tvåäggstvillingar som di
skordan t a, icke överensstämmande.
4) Teol., alfabetiskt register till Bibeln, se
Bibel-konkordans.
KonkordaT (av lat. concorda’re,
överenskomma), under tidigare medeltid fördrag i
allmänhet, senare överenskommelse mellan katolska
kyrkan, i regel representerad av påvestolen, och en
regering rörande frågor, som höra till
gränsområdet mellan statens och kyrkans befogenheter.
Efter ömsesidigt godkännande publiceras k. av
staten som statslag och av kyrkan som
kyrkolag. K. kan uppfattas som ett av kyrkan åt
staten medgivet privilegium (privilegieteori) el.
som en av staten efter förhandlingar med
kyrkan promulgerad lag (legalteori) el. som ett
fördrag mellan två likaberättigade (fördragsteori).
Enl. den medeltida påvekyrkans åskådning
förelåg icke egentlig överenskommelse (k.), ty
staten hade blott att erkänna kyrkans
överordnade ställning. Motståndet mot dessa anspråk
tvang dock påvedömet till överenskommelser
(senare kallade k.). Dessa rörde främst
biskopstill-sättningar och beskattning. Genom medgivande
till England 1107 och den tyske kejsaren 1122
bestämdes om samverkan vid biskopstillsättningar,
vilket gjorde slut på investiturstriden (se
Inves-titur). Senare k. gåvo furstarna ökat inflytande
vid tillsättningar av högre kyrkliga ämbeten och
påvarna friare händer att utkräva skatter i deras
länder. För Tyskland träffades 1448 i Wien
uppgörelser av denna innebörd, vilka synas ha gällt
även i nordiska länder. Initiativ till k. togs från
fransk sida 1438 genom proklamerandet av den
s.k. Pragmatiska sanktionen (se Gallikanska
kyrkan), vilket dock först 1516 resulterade i ett
verkligt k., som gav konungen inflytande vid
ämbetstillsättningar och påven beskattningsrätt i
den franska kyrkan.
Under nyare tiden ha k. upprättats och
uppsagts framför allt i samband med politiska
omvälvningar. Exempel härpå utgöra de k., som
tillkommo för att reglera de kyrkliga
förhållandena efter franska revolutionens omstörtningar.
Napoleons k. med påven Pius VII 1801 (upphävt
1905) betecknade katolicismen som majoritetens
av franska folket religion; biskoparna, vilkas
antal reducerades, skulle utses av förste konsuln
och alla präster avlägga trohetsed till honom.
Kyrkan avstod sin under revolutionen
beslagtagna egendom, och klerus skulle avlönas av
staten. De härtill fogade ”organiska artiklarna”
(1802), vilka påven vägrade godkänna, ökade
ytterligare statens inflytande på kyrkan. För
Italien avslöt Napoleon ett liknande k. 1803. S.å.
sekulariserades de andliga furstendömena i
Tyskland, och det katolska kyrkosystemet hotades av
upplösning. Den erforderliga nyordningen
genomfördes i Bayern genom k. 1817 (med
vittgående medgivanden åt kyrkan), i Preussen (1821),
Hannover (1824) och staterna vid övre Rhen
(1827) genom s.k. cirkumskriptionsbullor
(utfärdade av påven och godkända av staten;
bestämde stiftens omfattning och biskoparnas ställning)
samt i Österrike genom k. 1855 (uppsades från
statens sida 1870).
Utvecklingen efter i:a världskriget gjorde ånyo
— 640 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
