Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koral - Koralbok - Koralfantasi - Koralförspel - Koralkantat - Koralkantele - Korall - Korallalg - Koralldjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORALBOK
omfångsrika tongrupper på en stavelse (melisma,
vokalis) i interpunkterande, d.v.s. syntaktiskt,
syfte. — Man har skäl antaga, att de judiska
synagogornas kantorskonst i viss utsträckning tjänat
som mönster för den äldre katolska k. Dess
enklaste form är det liturgiska reciterandet av en
text på en och samma ton (tuba, recitation
s-el. reperkussionston), oftast med en
initial- och en finalfigur (melisma) och en melodisk
”vändning” (flexion) vid syntaktiska ”snittställen”.
Ett högre musikaliskt stadium visar p s a 1 m
o-d i e n*, varmed vi beteckna utförandet av en psalm,
vers efter vers, på samma melodiska formel, de s.k.
psalmtonerna*. Psalmodien är den katolska
gudstjänstens huvudform och har redan tidigt utvecklat
ett flertal typer. Detta slags gregoriansk k. är
huvudsaki. syllabisk till skillnad från
gruppmelodiska sånger som antifoner, enklare
melodier till Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus
Dei (jfr Mässa), och från melismatiska, s.k.
res-p o n s o r i e r*. I de senare iakttaga vi såväl den
förutnämnda interpunkterande melismatiken som
ock en yngre, interpreterande, vilken avser att
betona viktigare ord el. stavelser. — Gregoriansk k.
hade från början sannolikt en fri, oratorisk rytmik
och var ej bunden av de sedermera dominerande
s.k. kyrkotonerna* men förlorade mot
1000-talet alltmer sin egenartade karaktär, beroende på
ofullkomligheter i dåtida notskrift (se Neumer)
och på den vid denna tid kraftigt framträdande
flerstämmigheten (jfr Homofoni), vilken framväxte
ur gregoriansk k. som en motstämma till denna
(oPganum), i början oftast i form av parallella
kvarter el. kvinter (jfr Parafoni), trol. efter mönster av
österländsk och senantik praxis. Den gregorianska
k. kom nu att bilda grundvalen (cantus planus) för
en högre stämma, till vilken småningom sällade
sig flera och för vilkas rörelser en serie regler
utbildades (jfr Kontrapunkt), medan k. själv
nedsjönk till en melodiskt och rytmiskt fullst. likgiltig
stämma. Detta hade till följd, att man på
musikhåll förlorade intresset för densamma, i sht som
renässansens och humanismens musikuppfattning,
vilken vid i6oo-talets början ledde till uppkomsten
av m o n o d i e n*, i väsentliga ting följde helt
andra ideal. Den reform av gregoriansk k., som
igångsattes under slutet av 1500-talet, innebar en
pietetslös och svår misshandel av denna musikar’
En påvlig kommission tillsattes 1904 med uppdra
att i anslutning till medeltidens bästa tradition
reformera katolsk k. Detta skedde genom utgivning
av de s.k. pianska koralböckerna. Man arbetar
numera ivrigt på att återinföra ett smidigare,
ora-toriskt föredrag av k. — Se även Rytmisk koral.
— Litt.: R. Molitor, ”Die nachtridentinische
Cho-ralreform” (2 bd, 1901—02); P. Wagner,
”Einführ-ung in die gregorianischen Melodien” (3 bd, 1910
—21); C.-A. Moberg, ”Kyrkomusikens historia”
(i932)- C.A.M.
Koralbok, mus., spec. benämning för samling av
evang. ”koraler” (se Kyrkovisa), vanl. i enkel
fyr-stämmig sättning, vilken tidigare (under 1700-talet)
endast antyddes av melodien jämte sin besiffrade
bas. Ytterst viktiga k. för såväl tysk som svensk
tradition äro Crügers ”Praxis pietatis melica” (1644,
över 40 uppl.) och Freylingshausens
”Geist-reiches Gesangbuch” (1704, 19 uppl.). Utom
den sistn. är även J. B. Königs ”Harmonischer
Lie-derschatz” (1738; mer än 8,000 visor och 1,900
melodier) viktig för vår kännedom om pietismens k.
I Sverige är koralboken 1697 till 1695 års psalmbok
av utomordentlig betydelse såväl konstnärligt som
historiskt. — I samband med romantikens
förnyelsesträvanden och förkärlek för medeltida
kultur uppstodo åtskilliga k. med reviderade visor,
”rytmiska koraler”, t.ex. den 1854 utg. tyska k. med
150 melodier. Nu gällande svenska k. stadfästes av
K.m:t 1939. C.A.M.
Koralfantasi, mus., se Koralpartita.
Koralförspel, viktig instrumental form inom
evangelisk kyrkomusik, hade urspr. det praktiska
ändamålet att påminna församlingen om
koralmelodiens lydelse. Vid sidan av det enkla
koralpreludiet, som ofta improviseras av organisten,
har k. fr.o.m. J. P. Sweelink (o. 1600) fått en
mycket konstfull utformning i anslutning till
polyfona former som ricercare och fuga på så
sätt, att delar av koraltemat fugerades el. att
en av de kontrapunktiska stämmor, som
beledsagar koralen, lämnar material till fugtemat, mot
vilket koralmelodien inträder som kontrasubjekt,
ant. redan från början el. under satsens gång.
Under högbarocken (hos J. S. Bach) kunde den
kontrapunktiska stämflätningen vara utformad
över rytmiska och melodiska motiv, som
symboliskt anknöto till psalmens innehåll. Då k.
utformas i anslutning till psalmens samtliga
verser (el. i varje fall till flera av dem), uppstår
en variationscykel: koralvariation, koralpartita el.
orgelkoral. Efter Bach ha k. skrivits av Brahms
och Reger samt i våra dagar även av en rad
svenska tonsättare av kyrkomusik. S.E.S.
Koralkantat, mus., se Kantat.
Koralkantele (jfr Kantele), mus., se Psalmodikon.
Korall’ (ytterst grek. korall’ion), se Koralldjur.
Korallalg, art bland kalkalgerna*.
Koralldjur, Anthozo’a, klass av underprov,
näs-seldjur, med från munskivan instjälpt svalgrör
samt från kroppsväggen utgående filamentbärande
septa (mesenterier). Grundformen är en cylinder,
vars ena ända bildar en
häft-skiva el. borrapparat, den
andra en munskiva med 6
(Antipatha’ria) till mycket
talrika, fjäderlika el. glatta, i
regel kransställda tentakler; i
dess mitt ligger munnen, som
för ned till ett vanl. från
sidorna tillplattat svalgrör
(fig., a), oftast försett med
ett par s.k. riktningssepta
med längsmuskler på parets
utsida. Det genom mitten av
ett sådant par lagda planet
(fig., c) delar k. i 2 hälfter,
den ena en spegelbild av
den andra, varigenom den
skenbart radiella byggnaden blir på visst sätt
bilateral. Septa äro dels fullständiga, d.v.s.
stöda svalgröret, dels ofullständiga, ej nående
detta. Av septa delas tarmen i kamrar, som under
svalgröret övergå i en central hålighet. Vanl. ha
septa starka längsmuskler, olika anordnade, än
alla vända åt samma håll (Ceriantha’ria med talrika,
Tvärsnitt genom en
havsanemon.
a svalgröret, b septa,
c plan, som delar
djuret i två hälfter,
spegelbilder av
varandra.
— 843 —
— 844 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
