Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koptiska språket och litteraturen - Koptisk konst - Kopula - Kopulation - Kopulationsformel - Kopulationsfrågor - Kopulationsorgan - Kopulativ - Kopulera - Kor - Kor. - Kor- - Kora, släkt - Korag, koreg - Koragi - Korakan - Korakou - Koral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORAL
tische Litteratur” (i ”Die Litteraturen des Ostens”,
7:2, 1907). C.F.
Koptisk konst betecknar den kristna, särsk. den
gammalkristna konsten i Egypten. Den byggde
på den hellenistiska konsten, som redan förut fått
fast fot, men upptog även motiv från Orienten (t.ex.
kupolvalvet med nischstöd); från den
gammalegyptiska konsten ha endast enstaka ornamentsmotiv
bibehållits. Inom arkitekturen märkas stora
klosteranläggningar, främst ”Röda klostret” och ”Vita
klostret” vid Sohag. Betydelsefull är den här
brukade grundplanen med treklöverform i korpartiet
(triconch-system). K. florerade från 300-talet till
600-talet men avtog och förstördes till större
delen, sedan araberna erövrat Egypten. Rester av
måleri finnas — jämte den hellenistiska
porträttkonsten, som är bekant från Faijum* — i flera av
de nämnda byggnaderna. Vacker
byggnadsskulp-tur har under de sista årens grävningar påträffats,
särsk. i deltalandet. Textilkonsten och keramiken
florerade också under Egyptens kristna period;
särsk. märkas rika saml. av koptiska vävnader i
flera av Europas museer, främst i Victoria and
Albert Museum, London. De mest värdefulla saml.
av k. finnas i Nationalmuseet i Kairo (katalog av
J. Strzygowski); ett särskilt museum för k. finnes
också i Kairo vid Abu-Sarga. — Litt.: A. Gayet,
”L’art copte” (1902); S. Clarke, ”Christian
antiqui-ties in the Nile valley” (1912); W. de Grüneisen,
”L’art copte” (1912); O. Wulff & W. F. Volbach,
”Spätantike und koptische Stoffe aus ägyptischen
Grabfunden” (1926). E.W.
Ko’pula (lat. co’pula, band), språkv., verbform,
som i satsen förbinder subjekt och predikat, t.ex.
är i ”han är sjuk”. I svenskan nyttjas som k. vara
och bliva.
Kopulatio’n (av lat. copula’re, förena). 1) Biol.,
sexuell förening, se Befruktning. — 2) Trädg.,
skarv-ympning, se Ympning. — Verb.: kopulera.
Kopulationsformel, stadfästandet av äktenskapet
i det kyrkliga vigselformuläret.
Kopulationsfrågor, de frågor, som enl.
vigselformuläret ställas till kontrahenterna, om de vilja taga
varandra till äkta makar.
Kopulationsorgan, biol., parningsorgan, se
Könsorgan.
Ko’pulativ [el. -i’v] (jfr Kopula),
sammanbindande. — Språkv. Kopulativsatser, satser
av samma grad, som uttrycka likställdhet i fråga
om innehållet och inledas av kopulativa
konjunktioner, t.ex. och, samt, både—och, såväl
■—som.
Kcpule’ra, se Kopulation.
Kor. 1) K. (lat. chor’us, av grek, choros’,
dansande skara, kör), kör*.
2) K. [med betydelsen av K.i) överflyttad från
kyrkosångarna till deras plats i kyrkans bortre del],
byggn., den kristna kyrkans altarrum,
sanctiss’i-mum. Det motsvarar ”det heligaste” i Jerusalems
tempel; detta var avstängt från ”det heliga” med en
vägg, och denna bibehålies som ikonostas* i den
grekisk-katolska kyrkan men ersättes i den
romerska vanl. med ett korskrank (väggen bibehölls
stundom även här). I k. är altaret (högaltaret)
uppställt, och därunder är ofta helgongraven
inredd som en kammare; kryptan* har utvecklats
därur. Bakom altaret hade prästerna sin plats med
biskopens kateder i mitten; detta var presbyteriet,
som i medeltidens katedraler utbildades till en stor
anordning av korstolar* vid sidan om och framför
högaltaret (innanför korskranket). Vid
altarskran-ket voro de två ambonerna* uppställda; i
medeltidskyrkan fortlever denna anordning i form av
lecto’rium*. Koret har, särsk. under fornkristen
och romansk tid, avslutats av en absid*. — Jämte
högkoret förekomma i större (katolska)
kyrkor s i d o k o r. När högkoret, ss. i de gotiska
katedralerna, är omgivet av en gång, vilken i
byggnadens plan utgör en fortsättning på
sido-skeppen, kallas denna koromgång (se
Omgång); till denna sluta sig ofta kapell. — Se även
Nunnekor. E.W.
Kor., förk. för Paulus’ brev till korintierna
(1—2 Kor.).
Kor-, som prefix, se Kon-,
Kora, judisk släkt, enl. 4 Mos. 16 härstammande
från en levit K., som deltog i ett uppror mot Mose
och Aron. Man har häri velat se belägg för att
koraiterna under efterexilisk tid gjort det aronska
prästerskapet makten stridig men underkuvats. —
”K:s söner”, ett levitiskt sångargille, vilket man,
förmodligen oriktigt, tillskrivit Ps. 42—49, 84, 85,
87—89. De voro även tempeltjänare (dörrvaktare,
1 Krön. 9:19). I 4 Mos. 26:11 uppges ”K:s söner
omkomma icke” (efter upproret mot Mose), vilket
i judiska kretsar blivit ett ordspråk, där med K:s
söner menas grälmakare. S.N.
Kora’g, k o r e g (grek, choragos’, choregos, till
choros’, dansande skara, kör, och ag’ein, föra, leda),
korförare, körledare, rik borgare, som vid sceniska
tävlingar i forntidens Aten på 1 :e arkontens
uppdrag hade att bestrida utgifterna för utrustning
och avlöning av en tragisk kör. K., som vid
skådespelets uppförande urspr. fungerade som körens
anförare (jfr Koryfé), blev, om stycket gjorde
lycka, i främsta rummet föremål för erkännande
och erhöll som pris en murgrönskrans.
Framgången hugfästes genom en offentligen uppställd
trefot (den segrande fylens pris). Jfr Kör och
Lysikrates. H.Sj.
Koragi’, bot., art av sysksläktet*.
Koraka’n, bot., art av släktet Eleusi’ne*.
Korakou [-akk’o], ort i Grekland, strax v. om
Korint, bekant för de utgrävningar, som 1915—
16 företogos där av C. W. Blegen.
Fyndmaterialet från K. är av grundläggande betydelse för
förståelsen och den vetenskapliga bearbetningen
av den helladiska kulturens äldre skeden (se
Ege-isk kultur, sp. 1283). — Litt.: C. W. Blegen, ”K.”
(1921).
Kora’l (mlat. chora’lis, hörande till koren el.
kören), mus., sammanfattande benämning på såväl
katolsk kyrkosång (gregoriansk k.) som
protestantisk menighetssång (k y r k o v i s a*, på
folkspråk). Den förra (cantus choralis) normerades
under Gregorius den store c:a 600, vann tidigt
utbredning i England och besegrade med tiden andra
korala ”dialekter” (den morisk-spanska, den
galli-kanska, den milanesisk-ambrosianska).
Gregoriansk k. visar en konstruktiv likhet med spec.
österländsk musik i sin användning av
variationsdugli-ga melodityper (antifonmelodierna fördela sig på
) o. 40, gradualevokaliserna på c:a 50 typer) och av
— 841 —
— 842 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
