Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korea - Religiösa förhållanden - Konst - Litt. - Koreaner - Koreanska språket - Koreasundet - Koreg - Koregi - Korela - Koren, 1. Johan - Koren, 2. Kristian - Koren-Wiberg, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOREANER
infördes, vilken emellertid försvann i och med
det japanska väldets fall vid 2:a världskrigets slut.
Kristendomen infördes från Kina på 1780-talet
genom romersk-katolska konvertiter; officiellt
tilllåten missionsverksamhet kunde bedrivas först
fr.o.m. 1882. Antalet kristna uppskattas (1948)
till över 650,000. K.Gw.
Konst. Den koreanska konsten kan i stort sett
betraktas som en del av den kinesiska. Den är
icke mer skild från denna än de olika kinesiska
provinsernas konstkulturer från varandra.
Mycket som är oklart i kinesisk konst kan därför
också belysas av bevarade monument i K., så
t.ex. det tidiga förbuddistiska måleriet och
träbyggnadskonsten. Buddismen fick fäste i K.
under de tre rikenas tid, i Kokurye på 300-talet,
i Silla på 400-talet. Från denna tid ha bevarats
gravar med förbuddistisk dekoration i området
kring Pying-Yang (vid Baisan-ri, Shinchi-do och
Guken-ri), där den kinesiska traditionen levde
kvar från Han-perioden, då området var kinesisk
provins. Motiven utgöras huvudsaki. av de fyra
världsregionernas symboldjur, men i några fall
förekomma även figurscener. Från Silla-rikets
tid ha bevarats en rad ståtliga, halvklotformiga
furstegravar vid nuv. Kaishu. Där finnas även
rundbyggnader från 630, som ev. använts som
observatorium, samt Funkoji-pagoden från 634
med fyra ingångar, bevakade av buddhastatyer
i högrelief, utmärkta bronsarbeten med
anslutning till den kinesiska Wei-stilen. Sedan
Silla-riket enat K. 668 under kinesisk överhöghet,
gjorde sig Tang-inflytandet helt gällande. Särsk.
utmärkande för det på sten rika K. äro de
talrika stenpagoderna med ytterst tunga gesimser.
Kungagravarna med sina väktarvägar ha
emellertid kinesiska paralleller, och Tang-skulpturen
kan sägas kulminera i dekorationerna på
klipptemplet Sekkutsuan vid Kaishu från 700-talets
mitt. Av hög konstnärlig halt är även mängden
av småbronser. Perioden karakteriseras också av
betydande skulpturer i bränd lera. Under
Korge-perioden, som 935 avlöste Silla, stod K. kulturellt
i beroende av Sung-riket. Den buddistiska
skulpturen gav intet nytt. En del bevarade målningar
från 1300-talet präglas av det samtida
Yüan-måle-riet. Metallkonsten förnyades, men framför allt
var det keramiken, som blomstrade under
Korge-tiden. Glasyrkonsten kom först sent, mot slutet av
Silla-tiden, till K., men redan under Sung nådde
de koreanska keramikernas rykte till Kina, och det
är tänkbart, att koreanerna tidvis nått längre än
kineserna; celadon är sålunda en koreansk
specialitet, likaså en keramik med inpressad el.
graverad och därefter med färg inlagd ornamentik.
Under Ri-dynastien, som 1392 störtade Korge och
flyttade huvudstaden till nuv. Söul, hölls den höga
keramiska standarden uppe och blev förebildlig
för den japanska tekeramiken. Först den japanska
invasionen 1594—98 blev katastrofal, icke minst
genom att japanerna togo de koreanska
keramikerna med sig. S.A.
Litt.’ A. Ireland, ”The new K.” (1926); H. B.
Drake, ”K. of the Japanese” (1930); A. J.
Grajdan-zew, ”Modern K.” (1944); R. T. Oliver, ”K.”
(s.å.); ”Culture of K.” (1945); M. F. Nelson,
”K. and the old orders in Eastern Asia” (s.å.);
— 859 —
E. Keith & E. K. Robertson-Scott, ”Old K.”
(1946). — L. G. Paik, ”The history of protestant
missions in K. 1832—1910” (1929); A. W.
Was-son, ”Church growth in K.” (1934).
Korea’ner, se Korea, sp. 855.
Korea’nska språket. K:s släktskap med andra
språk är ett ännu så gott som outforskat problem.
Närmast synes det ha vissa beröringspunkter med
japanskan, men om dessa bero på ursprunglig
släktskap är ovisst. Än osäkrare är, om det är
besläktat med manchuriskan el. mongoliskan. K. är
ett flerstavigt språk och har en ganska rik flexion,
ett flertal kasus hos nomina, uttryckta genom
än-delser, och ett synnerligen formrikt verb, särsk.
som speciella former användas som
hövlighetsformer. Syntaxen påminner starkt om den
japanska, i det att bl.a. verbet står sist i satsen.
Ordförrådet är oerhört starkt uppblandat med
kinesiska lånord, inkomna särsk. på 600-talet och
följ. årh. Dessa likna till sin ljuddräkt ej någon
modern kinesisk dial., utan ha, efter att ha
inlånats i fornkinesisk form, utvecklats vidare efter
rent koreanska ljudlagar. — Ett försök på
600-talet att införa en fonetisk skrift, genom att vissa
kinesiska ordtecken applicerades som fonetiska
stavelsetecken (jfr japanska språkets kanaskrift),
slog ej igenom. Den nuv. koreanska skriften,
unmun, uppfanns 1443 och är rent alfabetisk,
synnerligen praktisk och lättlärd. Läsandet försvåras
dock av att stavelser och ord skrivas ihop utan all
uppdelning el. interpunktion. I det längsta har
emellertid all viktigare litteratur skrivits på ren
litterär kinesiska och med kinesisk skrift. B.K.
Koreasundet, jap. Chosen kaikyo, det 180 km
breda sundet mellan Korea och Japan, förbindande
Japanska och östkinesiska haven, öarna
Tsushi-ma dela K. i två passager, av vilka den v., 216 m
djup, stundom kallas K.; den ö., som är grundare,
kallas Tsushimasundet.
Kore’g, se Korag.
Koregi’, bot., art av sysksläktet*.
Korela Iknredn], se Kexholm.
Koren. 1) Johan K., norsk zoolog (1809—85),
1838—54 militärläkare och 1851 lärare i
natural-historia i Bergen. Sedan K. i slutet av 1840-talet
anställts som konservator vid Bergens museum,
inlade han stora förtjänster om dess utveckling
i vetenskaplig riktning och utgav jämte M. Sars
& D. C. Danielssen ”Fauna littoralis Norvegiae”
(3 bd, 1846—77).
2) Kristian Brinch K., arkivman
(1863—-1938), stiftsarkivarie i Trondheim 1891—1912,
bibliotekarie i Videnskapsselskapet där 1896—1900,
riksarkivarie 1913—33. K. utgav bl.a.
”Fortegnel-se over filologer, realister og mineraloger fra
Norges universitet 1813—1884” (1885), ”Om
kil-der till Norges historie i middelalderen i engelske
arkiver” (i ”Universitets og skoleannaler”, 1893)
och ”Stamtavle over familien K.” (1903).
Koren-Wiberg, Johan Christian, norsk
kulturhistoriker och målare (1870—1945), dir. för
det av hans far grundlagda Det Hanseatiske
museum i Bergen, som på hans initiativ övertogs
av staden 1916 och som han ledde till sin död.
K. utvecklade museet till ett betydande
vetenskapligt inst. Han grundade 1909 Bergens
kunst-håndverksskole och idkade förutom måleri även
— 860 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
