Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koren-Wiberg, Christian - Koreografi - Koreografiskt drama - Kores - Korfanty, Wojciech - Korff, Ivan Albertovitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORFF
kulturhistoriskt (standardverket ”Bergensk
kul-turhistorie”, 1921) och skönlitterärt
skriftställen (”Jomfru Pegelau”, 1907, ”Det tyske
Kontor”, 1899, ”Clamer Eberhard”, drama, uppf.
1913). [G.S.IE.F.F.
Koreografi’ (till grek, choros’, [kör] dans, och
grafein, [be]skriva). Ordet k. har två betydelser:
1) uppteckning av dans medelst vissa skrivtecken
för steg, rörelser och positioner, vilka tecken löpa
parallellt med motsv. musiknoter; 2)
danskompo-sition, danskonst*. — 1) Under tidernas lopp ha
många experiment företagits i syfte att skapa ett
system med uppgift att för kommande
generationer bevara en danskomposition el. en balett.
Ett första försök gjordes redan på 1400-talet i
Spanien. Den första egentliga handledningen
utgavs 1588 av Thoinot Arbeau under titeln
”Or-chésographie” (bearb. och utg. av Cyril W.
Beau-mont, 1925). Ett berömt system var R. A.
Feuil-lets ”Chorégraphie, ou 1’art de decrire la danse”
(1700). Bland andra koreografiska system
märkas A. M. Saint-Léons ”La stenochorégraphie
ou art d’écrire promptement la danse” (1852)
och F. A. Zorns ”Grammatik der Tanzkunst”
(1887; eng. övers. 1905). Den mest praktiska
dansskriften för klassisk dans uttänktes av den
ryske dansören och balettpedagogen Vladimir
Stepanov, vilken skrev ”Alphabet des mouvements
du corps humain” (1891). Stepanovs system har,
ehuru långt ifrån fullständigt, möjliggjort en
approximativ rekonstruktion av Petipas baletter
(”Svansjön”, ”Törnrosa” m.fl.). Ett modernare
system av liknande typ publicerades 1934 av
italienaren Antonio Chiesa under titeln
”Motogra-phie”. R. v. Laban, den ”fria” el. plastiska
dans-riktningens främste teoretiker, har beskrivit sitt
system i ”Schrifttanz” (1928; även i eng. och
fra. övers.), av sin upphovsman senare kallad
”Kinetographie”. — De moderna koreografiska
systemen äro i allm. byggda på abstrakta
symboler. Trots djupsinniga och intressanta
teoretiska konstruktioner har det dock icke lyckats
någon att skapa ett dansens ”notsystem”, som
vunnit allmänt erkännande. Den praktiska
betydelsen av olika koreografiska system måste därför
anses vara mycket begränsad. Nästan varje
koreograf har sina egna tecken som stöd för
minnet, ehuru han naturligtvis kan låna vissa
skrivtecken av andra. Nackdelen med ett sådant
förfaringssätt är, att det i regel endast kan förstås
av sin upphovsman. Under senare år har man
gjort intressanta försök att lösa problemet med
filmens hjälp. För studium av de senaste rönen
och erfarenheterna rörande uppteckning av dans
grundades 1940 i New York en Dance Notation
Bureau.
2) I och med införandet av dansdivertissement
som ett led i renässanshovens festligheter
framträdde problemet att komponera konstdans, som på
många sätt skulle följa andra regler än
sällskapsdansen. Erkännandet av baletten som en
självständig konstart fann sitt första skriftliga uttryck
i J. G. Noverres ”Lettres sur la dance et sur les
ballets” (1760), som än i dag betraktas som ett
av k:s främsta teoretiska verk. K. äger å ena
sidan förbindelsepunkter med musik, poetik och
bildande konst men följer å andra sidan en rad
självständiga estetiska regler, som delvis
underordna sig de olika stilarter koreografen följer vid
komponerandet av en balett (t.ex. klassisk el. ”fri”
balettstil). Väsentliga moment i en koreografisk
komposition äro geometrisk uppbyggning,
rytmiska variationer, mimik och karakteriserande
gester. Under de senaste 200 åren förefaller det,
som om k. oscillerat mellan att bli betraktad som
en dramatisk konstart el. en fullt självständig,
abstrakt sådan, där innehållet spelar en
underordnad el. alls icke någon roll. Noverre och Fokin
kunna tas som typiska representanter för den
dramatiska riktningen, medan däremot Petipa,
Balan-chine och Massine i stort sett kunna anses
representera deras motsats. Bägge riktningarna ha haft
åtskilliga teoretiska förkämpar, den dramatiska
t.ex. ryssen V. Svetlov och den abstrakt-estetiska
fransmannen Paul Valéry, ryssen A. Levinson och
finländaren M. Björkenheim. — Litt.: P. D.
Mag-riel, ”A bibliography of dancing” (1936). B.Hgn.
Koreogra’fiskt drama, en art av scenisk
dans-framställning (jfr Balett), som under Fokin nådde
en glänsande framgång i Petersburg o. 1907—08.
I motsats till action de ballet, i vilken handlingen
enbart var en anledning till en serie danser, löst
sammanbundna med en pantomimisk tråd, ställde
Fokin dansen i dramats tjänst; dansen blev endast
ett medel för att uttrycka dramats idé.
Tillsammans med balettentusiasmerade kompositörer och
målare, ss. Stravinskij och Bakst, skapade Fokin
k., i vilka dans, musik och dekor bilda ett
konstnärligt helt med en strängt genomförd stilprincip,
ss. de i Stockholm givna ”Kleopatra”,
”Schehera-zade”, ”Eldfågeln” och ”Petrusjka”. V.Fi.
Kores (hebr. Köresch), GT:s namn på Kyros*.
Korfanty [kårfa’ntü], Wojciech, polsk
politiker (1873—1939), deltog i den polska
nationalitets-rörelsen i Oberschlesien, från 1901 tidningsred. i
Katowice samt representerade Tysklands polska
minoritet 1903—12 och 1918 i tyska riksdagen, 1904
—18 i preussiska lantdagen. 1919—20
organiserade K. två polska uppror i Oberschlesien i
syfte att genomdriva hela landskapets
införlivande med Polen. Han var polsk kommissarie vid
folkomröstningen i Oberschlesien 1921,
formulerade efter denna det polska programmet för
områdets delning (”Korfantylinjen”) och organiserade
där s.å. en tredje polsk resning (jfr
Oberschlesien). Från 1919 hade K. säte i polska sejmen, där
han tillhörde högern (kristlig demokrat). B.
Korff [kårf], Ivan Albertovitj, rysk
diplomat (1697—1766). 1740 rysk minister i
Köpenhamn sökte K. förgäves motarbeta den
svenskdanska uppgörelsen 1743 efter Danmarks
aggressiva uppträdande i svenska tronföljdsfrågan.
Förflyttad till Stockholm 1745 trädde han i förbindelse
med mössorna och beredde sig enl. order att med
alla medel störta hattrådet. Våldsam och
hänsynslös kastade sig K. in i partikampen vid 1746/47 års
riksdag. Medan en rysk flotta visade sig vid
finska kusten och mössorna understöddes med
ryskt guld, inlämnade K. hotande memorial till
regeringen. Kulmen nåddes, då han i nov. 1746
direkt förmanade svenske tronföljaren att skilja
sig från hattarnas ledare, främst C. G. Tessin, K:s
personlige ovän från köpenhamnstiden. På A. J.
v. Höpkens förslag ryckte ständerna upp sig till
— 861 —
•— 862 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
