Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korsförlamning (korslamhet, lamslag) - Korsgalopp - Korsgevär - Korsgloria - Korsgång - Korsherrar - Korsholm (kommun) - Korsholm (slott) - Korshär - Korsika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSFÖRLAMNING
Korsförlamning (k o r s 1 a m h e t, 1 a m s 1 a g),
veter., en för särsk. de tyngre hästraserna typisk
sjukdom, vars mest påfallande symtom är
förlamning av bakkroppen. Disposition och rent
av förutsättning för densamma vållas av en
längre el. kortare tids stallvistelse under full
foderranson. Då hästen därefter tages i
arbete, inställa sig plötsligt sjukdomssymtom
med svettningar, betydande spänning i
kropps-muskulaturen och mörkfärgad urin (jfr
Blodstall-ning), vartill kommer allt större svårighet att röra
sig. Drives djuret fram trots dessa symtom, faller
det omkull, och utsikterna för hälsa bli skäligen
små. Sjukdomen betingas av en abnormt stegrad
mjölksyreanhopning i de före sjukdomens utbrott
starkt glykogenfyllda musklerna, och behandlingen
inriktas därför på att avlägsna mjölksyran ur
mus-kelfibrillerna. Ett speciellt medel härför är m
y-s a 1 v i n, vars verksamma beståndsdel är
mono-jodättika. Sjukdomen förebygges genom minskad
äggviteutfodring under viloperioder, och vid ev.
sjukdomsutbrott elimineras risken väsentligt, om
djuret omedelbart spännes ifrån redskap el. åkdon
och hänvisas till absolut stillhet under några
timmar. V.Mr.
Korsgalopp, se Ridkonst.
Korsgevär, stångvapen med spjutformig klinga,
på vars mitt utgår en denna korsande svagt
S-for-migt böjd parerhake. K. kallas såväl de karolinska
pikenerarnas långa pik, med liknande spets, i 1691
års regi., som det på 1700-talet av befäl använda
korta bardisanliknande stångvapnet, ty.
Kurzge-wehr (se bild vid Bardisan). Även jaktspjut med
knävel kallas stundom k.
Korsgloria, se Gloria.
Korsgång fam’bitus), den arkadgång, som omger
klostergården i ett medeltida kloster och utgör
förbindelseled mellan kyrkan och klostrets övriga
delar. K:s förebild är ett antikt atrium; namnet kan ha
uppkommit av korsprocessioner. — Bilder se bl.a.
bild 20 å pl. vid Italien samt pl. vid Klostervägen.
Korsherrar (domherrar av det Heliga korset,
fra’tres sanctae cruc’is o’rdinis), flera på
korstågens tid uppkomna kongregationer av
domherrar med det gemensamma draget, att de följde
augustinregeln samt buro ett kors på sin dräkt.
De hade militärt och filantropiskt syfte. De
italienska k. stadfästes 1169 av påven
Alexander III och upphävdes 1656 av Alexander VI.
De b e 1 g i s k-h o 11 ä n d s k a k. (Kruisherren)
stiftades 1211 av Theodor av Celles, bekräftades
1216 av Innocentius III, utbredde sig under
medeltiden över Frankrike, England och Tyskland
och ha nu 2 konvent i Holland och 3 i Belgien;
de böhmiska k. bekräftades 1238 av Gregorius
IX, bestå i Böhmen och Mähren; de polska
k., sedan andra hälften av 1200-talet i Polen och
Litauen, ha upphört. De ännu bestående
ordnarna ägna sig åt sjuk- och själavård. — Jfr Tyska
orden. [B.]I.An.
Korsholm, fi. Mustasaari, kommun i Vasa län,
Finland, vid Bottniska vikens kust, 301 km2, 6,565
inv. (1949; 22 inv. pr km2), svensktalande. Åkern
upptar 84 km2 (28% av arealen), skogsmarken
141 km2. K. är grannkommun till Vasa stad. En
del av kommunens område, där stadens folkrika
förorter voro belägna, förenades 1935 genom
in
— 907 —
korporering med stadsområdet. — Som kyrka
utnyttjas f.d. hovrättsbyggnaden i ”Gamla Vasa”,
uppförd 1785. I grannskapet ruiner av den forna
stadsbebyggelsen i Vasa före branden 1852 samt
lämningar av Korsholms gamla fäste. Mdn.
Korsholm, slott strax intill Gamla Vasa i
Österbotten, Finland, antagl. grundlagt av Bo
Jonsson Grip i slutet av 1360-talet, kallades i äldre
tid Crytzeborgh. Det var centrum i
Korsholms län, som omfattade både Österbotten
och Västerbotten till 1441, då Västerbotten
avskildes. 1388 övergick K:s slott och län från
Bo Jonssons testamentsexekutörer till drottning
Margareta; slottet var intaget av vitaliebröderna
1396—99. Många av medeltidens märkligaste män
hade K. i förläning, så t.ex. Erik Puke, Karl
Knutsson Bonde, Kristiern Nilsson Vase och Sten
Sture d.ä. Slottet var av trä, omgivet av dubbla,
branta vallar, mellan vilka låg en vattenfylld
vallgrav; numera återstår därav blott en åtm.
delvis av människohand formad och utvidgad
jordkulle, som krönes av en 1894 upprest minnesstod.
Under 1500-talet upphörde man att underhålla
fästningsverken, och K. omtalas endast som
avels-och kungsgård samt som fogdesäte i Österbottens
s. fögderi. 1651—74 var K. medelpunkten i Gabriel
Bengtsson Oxenstiernas grevskap Korsholm och
Vasa samt därefter residens för landshövdingen
i Vasa län. [P.DhUR.R.
Korshär, se Korståg.
Kor’sika, ital. Corsica, fra. La Corse, ö i v.
Medelhavet mellan 4i°22’ och 43°2’ n.br. och mellan
8°32’ och 9°33’ ö.lgd, franskt dep. (se karta vid
Frankrike); 8,722 km2; 267,873 inv. (1946; 31 inv.
pr km2). K. skiljer Liguriska havet från
Tyrrhens-ka; till italienska fastlandet är 80 km. Från
Sardinien skiljes K. av det grunda och på smalaste
stället 12 km breda Bonifaciosundet; därifrån till
Kap Corse i n. är ön 185 km lång. Utanför
västkusten sänker sig havsbottnen hastigt till
2,000-metersdjupet. K. är helt uppfyllt av ett vilt
bergland. Berggrunden utgöres i v. och mell. delen av
granit, i n. även av porfyr. Blott i massivets v.
kanter finnas spillror av stenkolsformationen. K:s
granitterräng har länge uppfattats som en rest
av det gamla Tyrrhenis. Numera betraktas den
jämte Sardinien som en forts, av den östalpina
veckningszonen, som stryker under Poslätten,
dyker upp i det Liguriska berglandet och återfinnes i
K öns n.ö. del består däremot av lösa v.—ö.
strykande skiffrar från triastiden, vilka anses
tillhöra det apenniniska systemet. Granitbergen äro
vilda och söndersplittrade med djupa, klyftliknande
dalar. Högsta massivet är Monte Cinto (2,710 m
ö.h.). Här liksom i den övriga högre
granitterrängen finnas talrika spår av en utbredd glaciation
under istiden ned till o. 1,650 m ö.h. V. kusten är
en riaskust, vars bukter dock äro fattiga på
naturliga hamnar. N.ö. K:s skifferlandskap skiljes från
den övriga delen av ön genom Cortes högdal och
utmärker sig för mjukare terrängformer. Högsta
massivet är S. Pietro (1,766 m). ö. kusten
nedanför skifferterrängen uppvisar K:s enda kustslätter
med laguner och strandsjöar. Nederbörden faller
nästan blott på vintern och är i bergen betydlig,,
särsk. i v. I låglandet härskar den ständigt gröna
medelhavsvegetationen, representerad av den snå-
— 908 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
