Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korsspindel - Korsspoleinstrument - Korsstygn, korssöm - Korssöm - Korstecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSTECKEN
En Korsnäsverken tillhörig ångtorkanläggning för sågat virke, uppförd 1949 vid Kastet.
Honorna lägga sina ägg på hösten, varefter de
liksom de mindre hannarna dö. Ungarna
framkomma på våren och börja efter första
hud-ömsningen spinna nät. K. är mycket vanlig i
Sverige. Dess nät ser man särsk. på hösten i stor
mängd i skogarna. O.Cn.
Korsspoleinstrument, elektriskt mätinstrument,
försett med två mekaniskt förenade och i rät vinkel
mot varandra ställda vridspolar.
Direktionskraf-ten erhålles med tillhjälp av en fast lindning
(rikt-ramen), som påverkar de båda vridspolarna i
motsatta riktningar. Utslaget blir härigenom
proportionellt mot kvoten mellan strömmarna i de båda
spolarna. Instrumentet kan sålunda användas t.ex.
för mätning av motstånd, ss. i megohmmetrar
med vevinduktor.
Korsstygn, k o r s s ö m, prydnadssöm, som
ut-föres ant. på räknade trådar, oftast på ett något
glest tyg, el. på
stra-malj, som sedan
dragés ur (så vid
märkning). Stygnen, som
eg. äro dubbelstygn,
ligga i kors i
jämna rader. K.
brukades mycket på
stolklädslar m.m. under
barocken jämte
pe-tits points*, ävenså
under 1700-talet, men
dess egentliga
storhetstid var
1800-ta-lets förra hälft och
mitt. Allmogemönster i k. ha nu i stor skala
upptagits och spritts genom goda mönsterblad.
Korssöm, se Korsstygn.
Korstecken (lat. si’gnum cruPis). Bruket att över
sig själv (”korsa sig”), andra personer el. föremål
teckna ett k. går tillbaka till gamla kyrkans tid.
Märkning med korsstygn.
Tertullianus tillskrev det apostoliskt ursprung; för
Augustinus betydde det en yttre bekännelse till
kristendomen; på 300-talet började det att flitigt
användas i kyrkans liturgier (vid dop, mässa,
ex-orcism o.a.). K. kan göras på flera olika sätt.
Tidigast tecknades det på pannan med en av h.
handens fingrar. I r o m e r s k-k a t o 1 s k a
kyrkan göres det s.k. lilla (el. tyska) k. med h.
handens tumme och med berörande av föremålet
el. personen i fråga, medan det s.k. stora k.
göres i luften med h. handens 5 fingrar,
symboliserande Jesu 5 sår (före 1200-talet med endast 3
fingrar för att symbolisera treenigheten), när det
gäller personer från pannan nedåt bröstet och från
v. skuldran till den h. I g r e k i s k-k a t o 1 s k a
kyrkan göres k. något annorlunda, bl.a. dragés dess
”tvärbalk” från h. till v. K. har dels en symbolisk
betydelse som uttryck för dyrkan av korset och
hängivelse åt den korsfäste, dels en sakramental, i
det att det anses skydda mot onda makter och
förmedla Guds nåd. Engelska
episkopal-kyrkan har bibehållit k. i sin liturgi,
reformerta kyrkan avskaffade det alldeles, i de
lutherska kyrkorna bibehölls det till en början, i
Sverige kom det efter hand ur bruk och ströks
ur dopritualet först 1811. Som gammalkristet bruk
har man i senare tid — och icke endast i
ritualistis-ka kretsar — önskat det återinfört.
K. har genom sin kristna grundinnebörd fått en
ännu sent kvarlevande magisk betydelse i
folktron och förekommer även som ett ritat el.
skuret korsformigt tecken. Särsk. har k. inskurits
på redskap för mjölkberedning, brygd och bak,
vilka arbeten särskilt troddes vara utsatta för
skadliga inflytanden. K. ristades eller målades också vid
särskilda tillfällen med eggverktyg, resp, med tjära,
vilket genom stålet och tjäran innebar en
förstärkt skyddsåtgärd. Mest bekant är bruket att
anbringa kors av tjära på uthusdörrar o.d. i påsk-
— 913 —
— 914 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
