Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korståg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORSTÅG
till ett kristet furstendöme, styrt av Bohemund
av Taranto. Ett år senare, sommaren 1099,
erövrades Jerusalem. Flera kuststäder, bland dem
Askalon, Caesarea och Akkon, överlämnades till
korsfararna utan kamp. Därigenom fingo de
kristna erövringarna direkt sjökontakt med
Europa, något som blev av betydelse främst för de
italienska sjöstädernas handelsförbindelser.
Hur de olika korsfararrikena skulle styras och
förvaltas, var från början icke planerat.
Gottfrid av Bouillon utsågs till styresman i
Jerusalem. Efter hans död 1100 kröntes hans bror,
Balduin av Edessa, till kung. Det nybildade
kungariket Jerusalem reste anspråk på
överhöghet över de andra korsfararrikena, Edessa,
An-tiokia och Tripolis. Men denna överhöghet blev
sällan mer än formell. K. hade utgått från
Frankrike, och det var naturligt, att fransk
kultur och franska samhällsförhållanden kommo att
sätta sin prägel på de nya statsbildningarna.
Feodalismen efter franskt mönster var den
faktor, som påverkade statsbildningarna. I övrigt
rådde stor splittring mellan korsfararrikena
inbördes liksom mellan dem och Bysans, som krävde
uppfyllelse av den påtvungna trohetseden.
Denna splittring försvagade emellertid icke till en
början i någon väsentlig grad fronten mot
muhammedanerna. Tvärtom kunde Jerusalem under
noo-talets förra del göra nya erövringar med
hjälp av de italienska städerna och nya
pilgrimsskaror. Till slut behärskades hela kuststräckan
från Askalon i s. till Antiokia i n.
Fr.o.m. mitten av noo-talet började regressen.
Under korsfararrikenas blomstringstid hade den
muhammedanska världen varit försvagad av inre
splittring, nu började en för de kristna
erövringarnas fortbestånd ödesdiger uppryckning, särsk.
under ledning av emirerna av Mosul. De
följande k. ha alla till incitament kristna motgångar
i kampen mot de påträngande muhammedanerna.
1144 erövrade emiren av Mosul furstendömet
Edessa. Korsfararrikena bönföllo Europa om
hjälp. Påven Eugenius III och främst tidens
ledande religiösa personlighet, Bernhard av
Clair-vaux, predikade k. Ludvig VII av Frankrike
och den tyske kungen Konrad III vunnos för
företaget. Särsk. det franska ridderskapet ställde
sig talrikt under k.-fanorna. Hela andra
korståget äventyrades emellertid från början
därigenom, att kejsar Manuel av Bysans vid samma
tid slöt stillestånd med de anfallande
muhammedanerna och vägrade bistå korsfararna. När
den tyska korshären under Konrad III:s ledning
anlänt till Mindre Asien, utsattes den för ett
överfall av seldjukiska ryttare vid Dorylaeum
och tvangs till återtåg. På nyåret 1148 återkom
Konrad till Konstantinopel med spillrorna av
hären. Ludvig VII av Frankrike lyckades lika
illa i sitt försök att tränga fram landvägen till
korsfararrikena; även han fick återvända. De
båda kungarna inskeppade sig nu med sina härar
och anlände sjövägen till Jerusalem, där det
emellertid stod klart, att de icke kunde uträtta
något. Ganska snart återvände de hem. Europa
gav Bysans skulden för misslyckandet, och man
yrkade t.o.m. på k. mot dess kejsare, noo-talets
senare del, då muhammedanerna ytterligare kon-
Konung Ludvig den helige av Frankrike drager ut på
korståg. Miniatyr ur en handskrift till ”Grandes
chro-niques de France”, Leningrad.
soliderats under Salah ad-dins ledning, medförde
avgörande motgångar för korsfararrikena. 1187
föll Jerusalem, och kuststäderna gingo förlorade.
Av de forna erövringarna återstodo endast
Antiokia, Tripolis och Tyrus. Men Jerusalems fall
var en sådan händelse, som ånyo förmådde väcka
k.-tanken till liv. Det tredje korståget
började förberedas i Tyskland, England och
Frankrike. Från Tyskland avtågade kejsar
Fredrik Barbarossa med den mest välutrustade här,
som ställts upp i k.-syfte. Efter framgångar i
Mindre Asien drunknade emellertid kejsaren vid
övergången av floden Salef 1190. Dödsfallet blev
anledning till att större delen av hären återvände
hem. Samtidigt hade kungarna Filip August av
Frankrike och Rickard Lejonhjärta av England
med sina härar begivit sig sjövägen till
Palestina. De erövrade Jerusalems hamnstad Akkon
1191. Därefter återvände Filip August hem,
medan Rickard Lejonhjärta efter fruktlösa strider
slöt fred med Salah ad-din 1192, på villkor att
de kristna pilgrimerna under 3 år framåt fritt
skulle få vallfärda till den heliga graven. Ett
bestående resultat av det tredje k. var emellertid
erövringen av Cypern från Bysans, ön såldes
av Rickard Lejonhjärta till Guido av Lusignan,
och därmed började ett långvarigt franskt
inflytande över denna viktiga nyckelposition. Det
stort upplagda tredje k:s misslyckande sporrade
den nitiske påven Innocentius III till nya
ansträngningar. Under hans ledning organiserades
ett stort feodalt uppbåd, och avtal träffades med
Venedig om härens transport till Levanten. Det
fjärde korståget (1201—04) kom
emellertid genom skickligt iscensatta venetianska
intriger att rikta sig mot Bysans i st.f. mot
muhammedanerna. Bysantinska riket, som tidigare stått
i vägen för korsfararna och även för italienska
handelsintressen, gick därmed sin undergång till
mötes. I stället upprättades det s.k. latinska
kejsardömet.
Med händelserna 1201—04 var tiden för de
stora k. till ända. En viss fortsättning fingo de
under kejsar Fredrik II, som genom
förhandlingar med den egyptiske sultanen Kamil upp-
— 9U —
— 918 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
