Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kostnadsberäkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSTNADSBERÄKNING
en produkt, till dess den är levererad och betald”
(”Normer rörande enhetlig terminologi vid
industriell självkostnadsberäkning”, 5 uppl. 1946). De i
kalkylen ingående kostnaderna kunna behandlas på
flera olika sätt. Särskild uppmärksamhet kräva de
fasta kostnaderna. Om såväl de fasta som de rörliga
kostnaderna slås ut över periodens totala
produktion, blir kalkylen en genomsnittskalkyl.
Vid minskad sysselsättning ökas
genomsnittskostnaden pr produktionsenhet, medan den vid ökad
sysselsättning minskas, såvida ej de rörliga
kostnaderna äro mycket progressiva. Denna olägenhet
är eliminerad vid normalkalkylen, som
kännetecknas av att de fasta kostnaderna fördelas på
den för perioden beräknade normala produktionen
i st.f. på den verkliga produktionen. I m i n i m
i-kalkylen upptas endast rörliga kostnader. Enl.
de av Sveriges standardiseringskommission
rekommenderade enhetliga principerna för
självkostnadsberäkningar (i det följande kallade
”Enhetliga principer”) bör kalkylen i regel utformas
som normalkalkyl, som dock i vissa fall bör
kompletteras med minimikalkyl. — Hur de fasta
kostnaderna riktigast skola behandlas i
produktkalkylen, är en omstridd och svårlöst fråga. Mot
den av ”Enhetliga principer” förordade
normalkalkylen har anmärkts, att fördelning av fasta
kostnader på olika produkter måste bli
godtycklig, eftersom det ej är produktionen av varan i
och för sig, som förorsakar kostnaden; denna
finns vare sig produktionen äger rum el. ej. Enl.
denna uppfattning skulle man i produktkalkylen
endast räkna med de rörliga kostnaderna el.
riktigare med gränskostnaderna, d.v.s. den
kostnadsökning, som ifrågavarande produktion förorsakar.
Den normala kalkylen skulle sålunda vara
konstruerad som en gränskostnadskalkyl.
De fasta kostnaderna finge vid detta kalkylsystem
täckas av bruttoöverskottet, d.v.s. av skillnaden
mellan försäljningsintäkterna och de i kalkylerna
medtagna kostnaderna, varvid relationen mellan
detta överskott och de fasta kostnaderna måste
konstateras genom kortperiodiska bokslut. Även
om dessa principer teoretiskt äro fullt riktiga,
måste deras tillämpning i praktiken medföra vissa
svårigheter, främst då det gäller att avgöra, vilka
produktionsgrenar el. produkter som äro de mest
lönande. Då de fasta kostnaderna äro
tidskostna-der, är det tydligt, att en vara, som kräver lång
produktionstid, bör bära större andel av de
fasta kostnaderna än en vara med kort
produktionstid el. — om de fasta kostnaderna ej
belastas produkterna — ge större bruttoöverskott
än den senare för att kunna lämna större bidrag
till de fasta kostnadernas täckning. Vid
normalkalkylen komma dessa förhållanden automatiskt
att beaktas. En kalkyl, som ej innefattar fasta
kostnader, kan ej ge någon upplysning om
hur stor tidskostnaden blir, för att ett
produktionsmedel, t.ex. en maskin, tas i anspråk för
ifrågavarande produktion. För att man vid val
mellan olika produkter skall kunna få en riktig
uppfattning om den mest lönande produktionen,
måste kalkylerna kompletteras med
tidavräkning-ar. Den produktion, vars bruttoöverskott pr
tidsenhet är högst, är sålunda den mest lönande.
Särsk. vid blandad tillverkning, då framställningen
av en produkt kräver en mängd olika
produktionsmedel och produktionsprocesser, synes
emellertid en sådan avräkning vara synnerligen svår
att genomföra.
I det följande skall lämnas en kort översikt
över gången av produktkalkylationen i
ett industriföretag med utgångspunkt från de i
”Enhetliga principer” rekommenderade metoderna.
Kalkylerna kunna vara av två slag, f ö r k a 1 k
y-1 e r, som ställas upp före tillverkningen, och
efterkalkyler, som uppställas efter det att
en order utförts. Förkalkylen kan ha till syfte
att ge vägledning för val av produkt, resp,
produktionsmetod el. — då förutsättningar härför
finnas — ge hållpunkter för prissättningen, t.ex.
vid ett anbudsförfarande. Efterkalkylen
kontrollerar förkalkylen och lämnar underlag för
kostnadsredovisningen. — Vid enhetlig
masstillverkning är det ej alldeles nödvändigt att
skilja mellan olika slag av kostnader, vilket dock
ofta sker av hänsyn till kontroll och statistik.
För att få fram en efterkalkyl är det tillräckligt
att dividera kostnadssumman under en viss
period med antalet produktionsenheter, varvid
summan av de fasta kostnaderna dock bör slås ut
över en normal produktionsmängd, såvida
normalkalkyl åsyftas. Denna metod kallas d i v
i-sionsmetoden. Divisionskalkylen kan
byggas ut till en ekvivalentkalkyl, som kan
användas, då man inom ramen för en i stort sett
enhetlig produktion framställer olika dimensioner
etc.; de olika produkternas antal multipliceras då
med ekvivalenttal, som ange kostnadsrelationen,
varefter totalkostnaden fördelas på produktslagen
i förh. till de på så sätt erhållna s.k.
ekvivalentmängderna. — Vid blandad tillverkning
är uppdelning av kostnaderna i direkta och
indirekta nödvändig. Direkta kostnader äro
sådana kostnader, som utan omvägar hänföras till
resp, produkter, medan de indirekta, som avse
verksamheten i dess helhet el. en viss avd.,
maskingrupp etc., först underkastas viss fördelning.
Direkta kostnader äro främst råmaterial och
löner för produktens tillverkning, medan de
indirekta kostnaderna, som även kallas
omkostnader, kunna utgöras av kostnader för kraft,
värme, belysning, tjänstemannalöner,
värdeminskning på anläggningar (avskrivning), räntor m.fl.
— Kostnaderna bruka registreras med hänsyn till
kostnadsslag, kostnadsställen och kostnadsbärare.
Indelningen i elementära (= ej uppdelbara)
kostnadsslag är utgångspunkten för kalkylationen
och kostnadsredovisningen. Vanliga kostnadsslag
äro t.ex. råmaterial, bränsle, arbetslöner,
elektricitet, avskrivningar, räntor. De direkta
kostnads-slagen kunna fördelas direkt på ko s t n ad s b
ä-rarna, varmed menas produkter el.
produktgrupper. De indirekta kostnaderna sorteras först
på olika kostnadsställen, varifrån de
fördelas vidare på kostnadsbärarna. Ett
kostnadsställe kan omfatta en grupp komplexa
(sammansatta) kostnader för t.ex. reparationsarbeten el.
fastighetsförvaltning, el. också kan det hänföras
till en viss avd. inom företaget.
Kostnadsfördelningen följer sålunda principschemat å sp. 965.
I schemat ha endast direkta kostnadsställen
med-tagits, varifrån omkostnaderna påföras koötnads-
— 963 —
— 964 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
