Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kranium, huvudskelett, huvudskål, skalle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRANIUM
Fig. 16. Vertikalt längdsnitt genom människokranium
med h. näshålans sidovägg.
ränna, yttre hörselgången (mea’tus acus’ticus
ex-ternus, 50g), vars tak utgöres av fjälldelen. I
dess inre ända sitter trumhinnan infattad, och vid
dess yttre ända är ytterörat fixerat.
Å den inre ytan av hjärnskålens botten, d.v.s.
kranie- el. skallbasen, talar man om den främre,
den mellersta och den bakre skallgropen.
I de båda förstn. ligga storhjärnans pannlob,
resp, tinninglob, i den sistn. lillhjärnan. Genom
den främre skallgropen utträda lukt- och
synnerver, genom den mellersta skallgropen, som
avgränsas från den främre av lilla kilbensvingen och
från den bakre av överkanten på klippbenet, utträda
3:e t.o.m. 6:e hjärnnerverna. Genom den bakre
skallgropen utträda 7:e t.o.m. I2:e hjärnnerverna.
De båda överkäksbenen (ossa maxillaria, 19)
förena sig med varandra i mittlinjen under näsan.
De bilda undre och inre främre begränsningar av
ögonhålorna, stora delar av näshålornas
sidoväggar nedanför silbenets labyrintdelar, större
(främre) delen av hårda gommen genom sina
gomutskott (processus palati’ni, 19 a) samt de
nedåt-riktade tandutskott, vilka i gropar (alve’oli) bära
överkäkens tänder. I vartdera överkäksbenets inre
finns en utbredd hålighet, käkhålan (sinus
maxil-la’ris, 19 b), som öppnar sig till näshålan genom
en glugg ovanför den undre näsmusslan. Den
främre delen av överkäken utgöres av två
särskilda ben, mellankäksbenen (ossa intermaxilla’ria),
vilka bära de fyra framtänderna och oftast tidigt
sammansmälta med varandra till ett enhetligt ben,
os incisi’vum (19 c), vars förekomst hos människan
först påvisades av Goethe. På överkäksbenets yttre
främre del sitter det pariga kindbenet (os
zygoma’ticum, 51), som med ett bakåtriktat utskott
stöder mot tinningbenets okbågsutskott och
därmed fullständigar okbågen. Den stora grop, som
befinner sig därinnanför och ovanför och vars
inre vägg utgöres av tinningbenets fjälldel,
kilbenets stora vinge och hjässbenet, är
tinninggropen. Okbenet skickar även ett utskott uppåt mot
pannbenet och bildar därmed en väsentlig del av
sidoväggen i ögonhålan. Gommen fullständigas
bakåt av de pariga gombenens (ossa
pala-ti’na, 24) horisontala delar. Gombenen ha
emel
lertid även uppstigande delar, vilka ingå i
begränsningen av näshålornas sidoväggar omedelbart
framför processus pterygoides. T år benen (ossa
lacrima’lia, 16) bilda delar av ögonhålornas inre
väggar framför silbenets labyrintdelar.
Näsbenen (ossa nasa’lia, 13) bilda näsryggen och
begränsa tills, med käkbenen den främre
näsöppningen (apertu’ra pirifo’rmis, 54). Underkäken
(mandibula, 53) har närmast U-form och består på
vardera sidan av en horisontell del, kroppen
(corpus mandibulae, 53 a), och en uppstigande del,
grenen (ramus mandibulae, 53b). De båda delarna
förenas nedåt bakåt i underkäksvinkeln (an’gulus
mandibulae, 53 c). Den uppstigande grenen avslutas
uppåt med två utskott, av vilka det bakre bär
ledhuvudet för käkledsförbindelsen och därför
kallas ledutskott (processus articula’ris, 53 d),
medan det främre utgör ett viktigt muskelfäste och
därför benämnes muskelutskott (processus
muscu-la’ris, 53 e). Den horisontella delen bär det
fram-åtriktade hakutskottet (pr otub eran’tia mentalis, 53 f)
samt det uppåtriktade utskott, i vilket tänderna
sitta infattade på samma sätt som i överkäken.
Underkäken är genomdragen av en kanal, i vilken
nerver och kärl förlöpa.
De olika benen äro sammanfogade med varandra
genom sömmar el. suturer. De viktigaste av dessa
äro kronsömmen (sutu’ra corona’ria, 55) tvärs
över skallen mellan pannben och hjässben,
nacksömmen el. lambdasömmen (sutura
lamb-doides, 56) mellan nackbenet och hjässbenen samt
pilsömmen (sutura sagitta’lis, 57) mellan de
båda hjässbenen. Hos det nyfödda barnet är
dock de olika kraniebenens utveckling ännu ej
så långt kommen, att benen överallt gränsa intill
varandra under bildning av suturer. På vissa
ställen förefinnas sålunda luckor mellan benen,
där endast hårda hjärnhinnan bildar hjärnskålens
vägg. Sådana luckor benämnas fontaneller,
av vilka de viktigaste äro den främre el. fyrkantiga
och den bakre el. trekantiga, belägna i den
främre, resp, den bakre delen av den blivande
pilsömmen.
Den nyföddes k. är ej lika format som den
vuxnes, vilket framgår av fig. 17, där de båda
k. givits samma höjd. Detta beror därpå, att de
enskilda dimensionerna icke växa likformigt.
Neu-rokraniet ilar avsevärt före, och tändernas
utveckling är i samband med diandet (speciell
anpassning hos däggdjuren) förlångsammad. Den
nyföddes hjärnskålsomfång är 60% av den vuxnes,
dess ansiktshöjd blott 42%, dess näshöjd 38%
Fig. 17. Ansiktsproportionerna i den vuxnes kranium
i jämförelse med den nyföddes.
SU 16. — 1025 —
33 — Red. avsl. 26/5 50.
— 1026 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
