Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exsudat - Exsudation - Exsudativ diates - Exsurge Domine - Extas - Ex tempore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EXSUDATION
bildningar i kroppshålornas väggar, vid vissa
njursjukdomar o.s.v. — Har e. fritt avlopp,
avlägsnas det utan svårighet ur kroppen, t.ex. e. från
slemhinnor, e. vid lunginflammation, vilket efter
smältning upphostas, o.s.v. Är e. instängt i
kropps-håla el. vävnad, kan det efter inflammationens
upphörande småningom resorberas och försvinna.
Större, särsk. variga e. behöva dock ofta
avlägsnas genom operation. De kunna även själva bryta
sig väg ut ur kroppen, t.ex. ”bristning av
bölder”. T.Hn.
Exsudatio’n, se Exsudat.
Exsudati’v diates, se Diates.
Exsur’ge Dom’ine (lat., ”Statt upp, Herre”),
inledningsorden till den av Leo X 15/e 1520
utfärdade bannhotbullan (jfr Bulla) mot Luther, där bl.a.
dennes mot kyrkan kätterska skrifter förbjödos
och dömdes att brännas, men Luther själv erbjöds
60 dagars frist att återkalla. 10/i2 brändes bullan
av Luther utanför Elsterporten i Wittenberg,
varmed denne officiellt bröt med Rom.
Exta’s (grek. ek’stasis’). Psykiatr., sådana
om-töckningstillstånd, varvid medvetandet mer el.
mindre fullständigt avspärras gentemot yttre
intryck (så att t.ex. kroppsliga smärtor ej
förnimmas), för att under stark lyckokänsla helt fyllas
av en enda föreställningskrets. Föreställningarna
taga därvid ofta hallucinatorisk gestalt. E. kan
beledsagas av stupor men även av
agitationstill-stånd el. fenomen ss. tungomålstal e.d. Den
uppträder vanl. på sjuklig grundval vid epilepsi,
schizofrena psykoser el. hysteriska tillstånd, men även
på det normala själslivets gräns (se nedan). Sm.
Religionsv. E., det abnorma sinnestillstånd, i
vilket det vanliga medvetandet upphäves och ett slags
medvetslöshetstillstånd inträder, ledsagat av
säregna psykiska fenomen, ss. syn- och
hörselhallucinationer o.d., har spelat en betydande roll i
religionernas historia från de lägsta stadierna till
de högsta. Man har alltid trott, att man genom e.
kommit i kontakt med den översinnliga världen
och upplevat dess under. E:s innehåll tolkas
alltefter den allmänna religiösa nivå, som man står
på. På det primitiva stadiet söker man nå e.
genom yttre medel: våldsamma danser, under vilka
man slår sig med klubbor och käppar el. snurrar
runt med rasande fart, tills kroppen faller ned
medvetslös, vidare narkotiska medel, ss. nikotin,
alkohol, haschisch, opium etc ; de moderna
njutningsmedlen ha sålunda urspr. haft religiös
betydelse. Men hur man än kommit i e., så tror man,
att man genom den kommer i kontakt med
andarnas värld el. att själen, lösgjord från kroppens
hölje, stiger upp i himlarna och där träder inför
gudarnas ansikten. Alla de vilda drömmar och
hallucinationer, som ledsaga berusningstillståndet,
tagas här för verkliga upplevelser. — På högre
stadier lämnas de våldsamma medlen, ehuru man
alltfort söker framkalla e. med yttre hjälpmedel.
Den indiske yogin och den grekiske omfalopsy’chos
sitta dagar i ända orörliga, med blicken fästad
på något föremål, vanligtvis naveln, tills alla
sinnen slockna och e. inträder. För att underlätta
e:s inträdande upprepas ofta ett och samma ord
el. en ordföljd utan avbrott, varigenom en stark
självhypnos uppnås: så upprepa indiern ordet om,
den kinesiske buddisten o-mi-to-fo, muhammedanen
hasan-husain, den romerske katoliken Ave Maria
etc. Askesen bibehålies också på de flesta stadier
som ett viktigt hjälpmedel: ju mera kroppen är
försvagad genom späkningar och självplågerier,
särsk. fasta, desto fortare inträder
medvetslöshets-tillståndet. På dessa högre stadier tolkas e. icke
som själens färd till andarnas värld utan som dess
översinnliga förening med gudomen el. med den
världssjäl, som man tänker sig vara det enda
verkliga bakom den yttre, illusoriska tillvaron.
Så är fallet med de flesta indiska religioner,
framför allt bramanismen med alla dess utlöpare; här
var e. det tillstånd, i vilket atman-människosjälen
upplever sin enhet med braman-världssjälen. Även
i buddismen är e. en integrerande del av den
högsta religiösa upplevelsen, ehuru den buddistiska e.
ganska mycket skiljer sig ifrån den
bramanistis-ka; Buddha förkastade askesen som medel att
uppnå e. och tydde dess väsen på ett annat sätt, i det
han ansåg, att människan i e. uppnådde det
absolut negativa, medvetandets fullständiga
utslocknande, Nirvana, under det att bramanisten
upplevde det absolut positiva, enheten med världssjälen.
I den västerländska religionsutvecklingen har
e. omhuldats huvudsaki. av mystiskt färgade
riktningar (se Mystik). I Babylonien och Egypten var
den, så vitt vi kunna se, okänd. Hos israeliterna
fanns den i sht hos vissa profetskolor; i 1 Sam. 10
omtalas, att då Saul en gång i Gibea mötte en
skara profeter, som voro i extatisk hänryckning,
råkade han själv i profetisk hänryckning, och då
det om David omtalas (2 Sam. 6, 14), att han
dansade framför Jahves ark, är det även här tal om
extatisk hänryckning. I Grekland förekom e. i sht
i samband med den dionysiska rörelsen och
influerade härifrån flera av Greklands största tänkare:
sålunda talar Platon om ”det gudomliga vanvettet”
(theia mani’a). I nyplatonismen spelade e. en
synnerligen stor roll och var här medlet för den
fullständiga föreningen med gudomen och den
djupaste kunskapen om det absoluta varat; Plotinos
omtalar, att han upplevde e. fyra gånger i sitt liv,
och även Porfyrios fick en extasupplevelse, då han
var 68 år gammal. I hellenismens mysteriekultur
var e. en vanlig företeelse; härifrån har den
kommit till kristendomen och var i det urkristna
from-hetslivet långt ifrån sällsynt. Paulus själv
omtalar (2 Kor. 12:2), att han var uppryckt ända till
tredje himlen, och sådana företeelser som
tungomålstalande och profeterande i den urkristna
församlingen äro typiska extasfenomen.
I den romerska katolicismen är e. nära
förbunden med de olika mystiska riktningar, som här
frodats, och de flesta helgons och mystikers liv
äro fyllda av skildringar av extasupplevelser.
Protestantismen står främmande för e., men
denna har dock kommit in genom vissa reformerta
sekter, framför allt pingströrelsen, i vilken
extasföreteelser ss. tungomålstal och profeterande åter
blivit aktuella. — Litt.: E. behandlas företrädesvis
i skrifter om mystik och i religionspsykologi*,
mera allm. Th. Achelis, ”Die Ekstase in ihrer
kulturellen Bedeutung” (1902); P. Beck, ”Die
Ekstase” (1923). Efr.B.
Ex tem’pore (lat.), utan förberedelse, på rak
arm. — Ext emp o re’ra, tala (föreläsa, predika
o.s.v.) utan förberedelse och koncept; översätta
— 35 —
— 36 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
