Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fagocytos - Fagofobi - Fagonia - Fagopyrism - Fagopyrum - Fagott - Fagraea - Fagræus, Jonas Theodor - Fagrskinna, ”Norégs konungatal” - Faguet, Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAGUET
Fagotter.
sittande”, fixa sådana i stor utsträckning ägde
samma egenskap. Infördes t.ex. vissa färgämnen i
blodet, blevo dessa hastigt och i stor utsträckning
fagocyterade av ett flertal olika, både fria och
fixa cellarter. Man har också sammanfört en del
cellsystem (bl.a. vissa retikel- och
endotelcell-grupper), vilka visa en kraftigare f., under ett
gemensamt namn, det retikulo-endoteliala
systemet*. Om klasmatocyter se Bindväv. T.Hn.
Fagofobi’ (till grek. fagei’n, äta, och fob’os,
fruktan), sjuklig rädsla för att äta el. över huvud taget
svälja. Jfr Tvångstankar.
Fago’nia, växtsläkte av fam. Zygophylla’ceae
med o. 40 arter i s. och ö. Medelhavsområdet, s.v.
Afrika, Kalifornien och Chile. Starkt förgrenade,
nedliggande el. upprätta örter med motsatta, enkla
el. 3-fingrade blad och rosafärgade el. violetta
blommor. Mest kända äro F. cre’tica, utbredd från
Kreta till Kanarieöarna, och F. arab’ica, särsk. i
Libyska öknen.
Fagopyrism’, veter., se Bovetesjuka.
Fagopy’rum, växtsläkte, se Bovete.
Fagott [-åtf] (ital. fagotto, eg. bunt, knippa; fra.
basson). 1) Från 1500-talet härstammande, sedan
med växlande utseende och storlek förefintligt
trä-blåsinstrument med dubbelt rörblad (liksom
oboegruppen). Den består av två parallellt löpande
rör (anblås- och mynningsröret), nedstuckna i den
s.k. ”stöveln”. F., som först under 1700-talet fick
större användning, kallades ofta på gr. av de
högre tonernas milda och mjuka klang dulcian*.
Den moderna f:s tonomfång är iB—ess2. Bland
or
kesterns träblåsare är f. det viktigaste
basinstrumentet. En oktav djupare ligger ko nt r af
a-g o 11*. — Fagottblåsare benämnes f a g o 11 i s t’.
2) En vanl. 16-fots tungstämma i orglar. [G.M ]D.F.
Fagraea [-re’a], tropiskt växtsläkte av fam.
Lo-gania’ceae med o. 50 arter i Ostindien, på Stilla
havets öar och i Australien, träd med tjocka,
saftiga el. läderartade blad och vita el. gulaktiga
blommor, ofta av betydande storlek. F. fragrans
på Moluckerna, ett vackert, ständigt blommande
träd med jasmindoftande blommor, planteras
allmänt i hemlandet och lämnar högt skattat s.k.
kungsträ.
Fagræ’us, Jonas T h e o d o r, läkare och
botanist (1729—97), fil. mag. i Lund 1751, med.
dr i Uppsala 1758, Linnés lärjunge, stadsfysikus
i Alingsås 1759. F. biträdde Clas Alströmer med
dennes naturaliekabinett och botaniska trädgård
vid Göteborg.
Fagrskinna (eg.: boken med vackert
pergamentband), även ”N öregs konungata 1”, ett
samlingsverk av norska konungasagor i två nu
förlorade skinnhandskrifter; åtm. den ena brann
upp 1728. Avskrifter av dem båda finnas dock
bevarade. F., författad av en isländare under
1200-talets förra hälft, handlar, liksom Heimskringla,
om Norges konungar från Halfdan Svarte till
1177. Arbetet består väsentligen av utdrag ur
äldre källor. Förf, har särsk. dröjt vid de för Norge
viktigaste politiska händelserna men förbigår
legender o.d. Skaldediktningens vittnesbörd
åberopas ofta. F. har senast utgivits av F. Jönsson
1902—03. E.H.
Faguet [fagä’], É m i 1 e, fransk
litteraturforskare och kritiker (1847—1916), fick sin utbildning
vid École normale, blev 1890 prof, i fransk poesi
vid Sorbonne, medl. av Franska akad. 1900. Vid
sidan av sin professur bedrev F. en ovanligt
omfattande verksamhet som kritiker. Hans intresse
inskränkte sig ej till litteraturen i egentlig mening,
utan han sysslade ivrigt även med politiska och
allmänt kulturella spörsmål. F. var som kritiker
urspr. rätt dogmatisk, med avgjord sympati för
klassisk diktning, men blev småningom mera
vidsynt. F. hade en stor men ojämn lärdom,
mindre grundad på egna än andras forskningar. Han
intresserade sig mindre för sammanhangen i den
historiska utvecklingen än för de stora personerna
och deras idéer. Bland mängden av hans arbeten
märkas: ”Les grands maitres du XVIIe siècle”
(1885 ny uppl. ”Dix-septième siècle”, 1889),
”Dix-neuvième siècle”
(1887), ”Dix-huitième
siècle” (1890),
”Sei-zième siècle” (1894),
”Politiques et
moralistes du XIXe siècle”
(3 bd, 1891—1900),
”Propos littéraires” (5
bd, 1902—09), ”Propos
de théåtre” (5 bd,
1903—10), ”Flaubert”
(1899), ”Questions
politiques” (s.å.),
”L’an-ticléricalisme” (1906),
”Le féminisme” (1910),
— 101 —
— 102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
