Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fahlcrantz, 1. Carl Johan - Fahlcrantz, 2. Axel - Fahlcrantz, 3. Erik - Fahlcrantz, 4. Carl Johan - Fahlcrantz, 5. Gustaf - Fahlcrantz, 6. Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAHLCRANTZ
tiskt detaljerade, ljusare och stundom färggranna.
Stilförändringen synes stå i samband med den
norska resan 1827, F:s enda utlandsresa, bortsett från
ett köpenhamnsbesök 1829. — F:s ur konstnärlig
synpunkt bästa tid infaller under 1800-talets 2:a och
3:e decennier. Hithörande oljemålningar äro vanl.
rätt mörka, och åtskilliga av dem ha eftermörknat
och spruckit på gr. av konstnärens inblandning av
asfalt i färgen, men likväl stå de koloristiskt vida
över den ljusare, färgstarkare
ålderdomsalstring-en. Minst tilltalande äro i allm. de mödosamt
utförda, större ateljé-kompositionerna, vilkas
dekorativa arrangemang med mörka förgrundsträd el.
höga klippor vid sidorna endast är en från äldre
tider övertagen schablon. Typiskt romantiska
ingredienser förekomma här ganska rikligt, ss.
vattenfall, forsar, borgruiner och antika
brobyggnader, de senare minnande om sydliga länder, som
F. aldrig sett i verkligheten. Däremot visa
småbilderna med mer el. mindre framträdande
verk-lighetsprägel ett personligt atmosfäriskt måleri,
som genom den känsliga graderingen av
valörskalan och- genom helhetsstämningens poetiska halt
ibland kan föra tankarna till den ett par decennier
yngre Corot. I sin strävan att fånga landskapets
”själ” använde F. gärna en viss belysningsregi
med mörka molndraperier o.d. — F:s betydelse
ligger delvis däri, att han under den värsta
italiafe-berns tid visade på den nordiska naturens
skönhetsskatter, men också i det faktum, att han uppehöll
det breda, koloristiskt inställda måleriets traditioner,
medan hans kolleger i regel läto sig fångas av
tidens antimåleriska, närsynt naturstuderande
riktning. F. stod som den musikaliska färgharmoniens
och totaleffektens representant, medan den av
nyklassicismen berörda samtiden vände huvudintresset
mot teckningen. När F. på äldre dagar också
började försöka sig på klar detaljteckning, gick hans
konst tillbaka; någon tecknare var han eg.
knappast. — F. blev 1803 led. av Konstakad. i Stockholm
samt 1815 prof. Med tiden blev han hedersled, av
åtskilliga utländska akad., ss. i Köpenhamn, New
York och Philadelphia. Han räknades bland tidens
mest framstående landskapsmålare och fick
beställningar ej blott av svenska kungahuset utan
även av främmande monarker, bl.a. Nikolaj I av
Ryssland. Nationalmuseum äger ett par stora
bilder av hans hand, ett ”dekorativt landskap” och
en typisk stockholmsutsikt, men även några fina
stämningssaker i mindre format, somliga
ofullbordade. ”Landskap från Dalarne med vattenfall
och regnbåge” i Konstakad:s samling, daterat 1811,
är en ganska naturalistisk, Ruisdael-aktig bild i
blågrå ton. Mera betecknande för F. är det lilla
vackra månskenslandskapet från 1814 i Göteborgs
museum, buret av en för tiden mindre vanlig,
sann naturkänsla. Detta landskap är utpräglat
svenskt både i motivet och i den lyriska,
drömmande stämningen. Det visar, liksom de många
förtjusande skisserna i Nationalmusei gravyravd.,
hur nära F. kunde komma vår tids uppfattning,
när han för ögonblicket lagt undan alla ideella
schemata. — Litt.: H. Hedemann-Gade i ”Svenska
folket genom tiderna”, 8 (1939). H.Ge.
2) Axel Magnus F., den föreg:s bror,
or-namentsbildhuggare och skriftställare (1780—
1854), elev av Per Ljung i Stockholm; led. av
Konstakad. 1834 med prof:s titel. F:s arbeten,
till stor del bestående av kyrklig utsmyckning,
röja skicklighet och smak. Under sina senare år
framträdde han som följetonist och humoristisk
förf, under sign. A-r.
3) Christian Erik F., den föreg:s bror,
biskop, skald och teologisk författare (1790—1866),
1815 fil. mag., 1821 doc. i arabiska, 1829 prof, i
kyrkohistoria, 1835 prof, i dogmatik, allt i Uppsala,
1849 biskop i Västerås; medl. av Svenska akad.
1842. F. framträdde offentligen med ”Noachs ark”
(1825—26), ett
vidlyftigt anlagt och
godtyckligt utfört
sati-riskt-fantastiskt epos.
Själv närmast
fosfo-rist angriper han dock
både gamla och nya
skolan. Som helhet är
diktverket med dess
tungrodda komik och
höglärda anspelningar
att betrakta som
misslyckat. De drag av
bibelparodi, som finnas i
E:s förstlingsverk,
saknas alldeles i hans
se
nare produktion. Som teol. prof, var han strängt
ortodox och uppträdde som försvarare av svenska
kyrkans bekännelse och ordning mot katolicismen
(”Rom förr och nu”, 1858—61) och mot rörelser,
hos vilka han spårade separatistiska tendenser.
Detsamma framträder i hans vittra författarskap,
främst det religiösa eposet ”Ansgarius” (1835—46),
en torr poetisk omskrivning av Rimbertus’
krönika. F., som av samtiden mest torde varit känd
som vitsmakare, har dessutom skrivit en mängd
fest- och tillfällighetsdikter, varibland märkes
hymnen ”Låt dina portar gå upp” (1832). Han
framträdde även som en av C. J. L. Almqvists
argaste vedersakare genom skriften ”C. J. L. Almqvist
ss. förf, i allm. och ss. theolog i sht skärskådad”
(1845—46)- Hans ”Samlade skrifter” utgåvos i 7 bd
1863—66. Minnesteckning av G. Wennerberg i ”Sv.
akad:s handlingar”, 1868. E.EkjA.Mn.
4) Carl Johan F., den föreg:s son,
bokförläggare och författare (1849—1915), fil. mag. i
Uppsala 1872, grundade 1877 i Stockholm
förlagsfirman F. & co. (senare även boktryckeri), från
vilken utgick ett stort antal populärvetenskapliga
och skönlitterära arbeten. F. uppträdde även som
förf, under pseud. Erland Waller; hans
”Kyrkoherden i östervik” (1907) har utgått i flera
uppl.
5) Gustaf Edvard F., den föreg:s syssling,
jurist (1850—1925), advokat i Stockholm från 1880.
En välmenande idealist ägnade F. sitt liv åt en
reform av svenskt rättegångsväsen och bekämpade
formalismen i svenskt rättsliv. I denna anda
utövade han ett omfattande men konturlöst och
ovetenskapligt författarskap, varur kunna nämnas
”Om rättegångsväsendet i England med svenska
paralleller” (1885), ”Rättfärdighet i rättsskipning”
(1903), ”Lekmannaelementets användande och
ställning inom civilprocessen i skilda länder”
(1922). K.
6) Axel Erik Valerius F., son till F.3),
land
— 107 —
— 108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
