Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fall River - Fallrörelse - Fallseger - Fallsjuka - Fallskärm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALLSKÄRM
Fall River [få’l rivv’a], stad’i s.ö. Massachusetts,
USA, vid Mount Hope Bay, en gren av
Narragan-sett Bay; 115,428 inv. (1940). F. är jämte New
Bedford viktigaste centrum för bomullsindustrien
i New England-staterna med 85—90 °/o av alla
industriarbetarna anställda inom denna industrigren.
Fallrörelse, mek., fys., kroppars rörelse under
inflytande av tyngdkraften. Är denna den enda på
kroppen verkande kraften, benämnes rörelsen
fritt fall. Den är, om ingen
begynnelsehastighet förefinnes, riktad mot jordens medelpunkt.
De lagar, som gälla för det fria fallet, uppställdes
av G. Galilei i slutet av 1500-talet och höra till
mekanikens fundamentallagar. Galilei hävdade, att
alla kroppar i vakuum falla med samma
hastighet och att det fria fallet kunde karakteriseras som
en ”naturligt (likformigt) accelererad” rörelse (se
Acceleration). Kallas accelerationen vid fritt fall
g, är i varje ögonblick kroppens hastighet v=g • t,
där t är tiden, som förflutit sedan fallets begynnelse,
då kroppen antages befinna sig i vila. Den av
kroppen tillryggalagda vägen (fallhöjden, 5) är
proportionell mot kvadraten på falltiden och
bestämmes av uttrycket s = — g • t2. Genom att mäta
samhörande värden av 5 och t kan man sålunda
bestämma storheten g, vilket dock bättre utföres
med användande av en fallmaskin*. För
noggrann bestämning av g brukas numera vanl.
pendeln. Storleken av g varierar något från ort
till ort på jordytan; vid 450 lat. och havsytans
nivå är g 980,62 cm/sek pr sek. — Att alla
kroppar falla lika snabbt i vakuum, kan lätt bevisas
genom fallförsök med ett i båda ändar slutet rör,
som pumpats lufttomt. En fågelfjäder faller i detta
lika fort som en blybit. Galilei kom till insikt om
denna lag på rent spekulativ väg. Mera
komplicerade äro de lagar, som gälla för en kropps fall
i gaser el. vätskor. I dessa hämmas f. av en av
friktionsmotståndet beroende kraft, vilken ökas
med kroppens hastighet. Är fallhöjden
tillräcklig, blir slutl. denna kraft lika stor som
tyngdkraften, och från detta ögonblick faller kroppen
med oföränderlig hastighet; accelerationen är o.
Men vid fall i luft med relativt små hastigheter
gälla de galileiska fallagarna tillnärmelsevis, om
kroppen är tung och endast erbjuder liten
an-greppsyta för luften. — Har en kropp redan vid
begynnelsen av f. en hastighet i någon viss
riktning, sammansättes dess rörelse av den fria f.
och av den ursprungliga rörelsen så, att
hastigheten i varje ögonblick är den geometriska summan
av begynnelsehastigheten och den hastighet,
kroppen skulle erhållit, om den utan
begynnelsehastighet fått falla en sträcka lika stor som fallhöjden.
Se f.ö. Kaströrelse. — I motsats till det fria
fallet är f. t v å n g s b u n d e n, då den fallande
kroppen är underkastad inverkan även av andra krafter
än tyngden. Rörelsen är då bunden till en s.k.
tvångskurva el. tvångsyta. Ett
karakteristiskt ex. härpå är en svängande pendel*. Re.
Fallseger, sportv., se Fall.
Fallsjuka, en företeelse hos vissa lökväxter,
vilken ofta uppträder vid drivning under vintern,
särsk. hos vissa sorters tulpaner (Murillo m.fl.).
Hos dessa visar sig f. på det sätt, att stammen på
ett litet stycke strax ovanför bladen antar ett
glas
artat utseende och kort därefter knäckes, dock
utan att brytas av. Sjukdomen gynnas av alltför
hög luftfuktighet under drivningen, medan
däremot temp. icke synes nämnvärt inverka på
sjukdomen.
Fallskärm. 1) Biol. Åtskilliga ryggradsdjur äro
försedda med f., varigenom det blir för dem
möjligt att glida fram ett längre el. kortare stycke i
luften. Olika delar av kroppen äro hos skilda
former utbildade till f. Flygfiskarna, vilka
dock icke, som namnet antyder, kunna flyga, ha
bröstfenorna starkt förstorade. Genom några
kraftiga slag med sin starka stjärt kunna de
slunga sig några m upp i luften, vanl. i riktning
mot vinden, spänna ut sina bröstfenor och med
en hastighet av 10—20 m/sek glida fram över
havets yta en ofta betydande sträcka, under
gynnsamma vindförhållanden och under upprepade
”mellanlandningar” med stjärten i mötande vågor
ända till 200—400 m. Härvid pendlar stjärtfenan
ömsom åt höger, ömsom åt vänster och skaffar
fisken mera fart. De övriga med f. försedda
djuren klättra i träd och använda f. vid sina språng.
Bland groddjuren möta vi de s.k.
flyggrodor-n a, hos vilka tårna på de bakre extremiteterna
äro starkt förlängda. Då dessa spärras ut,
spännes den mellan dem befintliga tunna simhuden, och
fotterna tjänstgöra som f. En egendomlig
fall-skärmsinrättning finnes hos draködlorna. Ett
antal revben skjuta näml, in i ett vid kroppens sidor
liggande tunt hudveck, som spännes ut, då
revbenen dragas framåt, och tjänstgör som f. Med
tillhjälp härav kunna de små draködlorna sväva
fram ända till 8—16 m i luften. I vila kan flyghuden
fällas samman. Vad däggdjuren beträffar, utgöres
f. alltid av hudveck, som utgå från kroppens sidor
mellan främre och bakre extremiteterna och som
spännas, då dessa vid språnget sträckas ut. De
viktigaste med f. försedda däggdjuren äro f 1 y g p u n
g-a p o r, flygande pungekorrar,
flygekorrar, taggsvansekorrar och p ä 1
s-f laddrare (se dessa ord). — Ang. f. hos
växter se Frukt- och fröspridning. H.W.
2) Flygv., med bärlinor försedd kalottformig
tygyta, avsedd att giva det i bärlinorna
upphängda föremålet minskad fallhastighet. F., som redan
tidigt nyttjades vid färder och uppstigningar med
ballong som livräddnings- el. nedstigningsmedel
el. för uppvisningsändamål, har med flygningens
oerhörda utveckling fått en vidsträckt användning.
Vid flygplan användes den sålunda, förutom som
livräddningsmedel, för utkastning av post,
proviant, markbelysningspatroner (fallskärmsljus*)
m.m. — Som livräddningsmedel utgöres f. av en
40 m2 stor tygyta av bomull el. silke, medelst
bärlinor fästad vid en flygaren påspänd gördel.
Fallhastigheten håller sig vid 6—7 m/sek. Då f:s
medförande å flygplan tager visst utrymme, förpackas
skärmdel och linor hårt i ett särsk. hölje, på ett
el. annat sätt hopbundet. Vid fallskärmsutsprång
löses höljet upp och skärmen utvecklas. F. säges
vara manuell, om flygaren själv måste utföra
visst handgrepp för att få höljet öppnat,
automatisk, om en till flygplanet fäst utdragningslina
utför höljets öppnande. För att säkerställa
skärmdelens säkra utveckling har denna i toppen oftast
en mindre, fjäderförsedd hjälpskärm. F.A2.
— 169 —
— 170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
