Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALUN
männens särställning i staden bibehölls även på
det kyrkliga området, där dessa behöllo
Kopparbergs gamla kyrka, medan en ny kyrka, Kristine
kyrka, uppfördes för stadens borgerskap. Efter
1624 års fullständiga stadsprivilegier skulle den
tidigare ganska oordnade bebyggelsen i F. helt
omregleras enl. tidens vanliga rutnätssystem, och
en rad olika stadsplaner uppgjordes 1624—28, men
först efter 1641 års förnyade stadsprivilegier blev
stadens bebyggelse under ledning av länets förste
landshövding Johan Berndes ordnad i enlighet med
1646 års något mera naturligt efter terrängen
avpassade rutnätsstadsplan och fick full
stadskaraktär med hospital, skola och apotek, samtidigt som
all kring gruvorna spridd bebyggelse började
inflyttas till staden. Den mycket stort tilltagna
stadsplanen på över 2 km2 blev dock aldrig
full-bebyggd, innan regleringen 1680 avstannade, särsk.
som gruvans avkastning fr.o.m. 1650 gick tillbaka
och staden därefter knappast vidare utvecklades.
1687 inträffade det stora gruvraset, som
markerade slutet på F:s utpräglade storhetstid. 1761
nedbrann större delen av F. under två stora
eldsvådor, men staden repade sig snart, och ännu
1800 var F. med 4,791 inv. landets 7:e stad och
jämsides med Uppsala dess största inlandsstad.
Under 1800-talets första del gick F. emellertid
tillbaka och hade 1845 som landets 16 :e stad blott
4,243 inv. och intog ung. samma ställning som
hantverksstad, medan handeln var svagare
utvecklad. F. började därefter åter utvecklas, särsk.
sedan F. redan 1859 genom Gävle—Dala järnväg
som en av landets första inlandsstäder fått direkt
förbindelse med sin hamnstad. Befolkningen, som
1857 uppgick till 4,610, ökades sålunda till 6,203
1870 och stegrades ytterligare något, sedan F.
genom den 1876—79 öppnade Bergslagernas järnväg
fått direkt förbindelse med bl.a. Göteborg, men
kunde blott under årtiondena kring sekelskiftet, då
staden 1887—1913 växte från 7,613 till 12,091 inv.
i samband med öppnandet av banorna F.—Mora
Noret 1889—91 och dess utsträckning till Älvdalen
1896—1900 samt F.—Repbäcken—Björbo 1904—05,
följa den allmänna snabba stadsutvecklingstakten;
folkökningen har, frånsett åren efter i:a
världskriget, åter nästan stagnerat ända till det senaste
decenniet. F. hade 1937 13,692 inv., men ökningen
i inv.-antal har före och efter denna tid i rätt stor
utsträckning koncentrerats till förorterna.
Industrien har, bortsett från gruvindustrierna,
huvudsaki. utvecklats under åren kring sekelskiftet samt
under och kring i:a världskriget men har under
mellantiderna gått tillbaka, och dess arbetarantal
i själva F. var 1945 fortfarande blott 1,146 men
fördelat på 63 fabriker. Industrien är ganska
mångsidig, men antalet större företag är litet. Mest
utvecklade äro metallindustrien med 283 arb. (1945),
varav 125 vid gruvan, den kemiska industrien
med 277 arb., varav o. 250 vid St. Kopparbergs
bergslags ab:s svavelsyrefabrik, rödfärgsverk,
va-nadinsyrefabrik och övriga kemiska industrier, samt
boktryckeriindustrien med 144 arb. F:s största
industri, Svenska järnvägsverkstädernas
lokomotiv-, vagn- och maskinfabrik med o. 450 arb., är
belägen omedelbart utanför stadsgränsen, medan
F.-traktens övriga storindustrier och åtskilliga av
dess mindre industrier äro belägna på större
av
stånd från F., främst i de på gränsen till förstäder
stående orterna Korsnäs och Grycksbo, samt den
stora Falu yllefabrik i det 20 km avlägsna
Såg-myra, i vilka tillsammans sysselsättas o. 2,000 arb.
I F. äro det anrika och vittomfattande St.
Kopparbergs bergslags ab:s stora huvudkontor och
centrallaboratorium samt ab. Zinkgruvors
huvudkontor belägna, varjämte staden som residensstad
och förläggningsort för Dalregementet har en
betydande tjänstemannakår. Handeln i F., som 1946
sysselsatte 1,353 personer i 293 affärer, har
utvecklats under senare år efter tillkomsten av ett
ganska omfattande omnibusnät, som nu räknar 16
linjer, men överträffar knappast handeln i det
närbelägna Borlänges än större bygdecentrum,
järnvägs- och omnibusknut. 1940 livnärde sig 40,0 %
av F:s befolkning av industri och hantverk, 20,6%
av handel, 10,1% av samfärdsel och ej mindre än
18,2% av allmän tjänst och fria yrken, medan
jordbruket med binäringar sysselsatte 2,4 % och
husligt arbete och övrigt 8,6%; av befolkningen
äro dock ej mindre än 12,3% pensionärer. — Staden
är av Faluälven delad i två någorlunda likstora
delar, och över ån leda 6 gatubroar. Den v., mest
av gruvrörelsen och industrien präglade delen av
staden inrymmer Varmbadhuset, Kopparvågen
(urspr. från 1633 men väsentligen från 1762), den
numera upphörda Falu bergsskolas hus, som
inrättats till ett medborgarhus med konsthall, samt
forna teatern (1828) och omfattar stadsdelarna Gamla
herrgården (benämnd efter fogdegården),
Präst-täkten och Elfsborg, vilka alla ha en stark
gruv-stadsprägel med mestadels 1 % sekel gamla,
rödfärgade envåningshus vid de långa gatorna och
smala gränderna, samt koppargruvan med sina
väldiga gråbergs- och slaggfält och många äldre
och nyare anläggningar, vilka alla tillhöra St.
Kopparbergs bergslags ab. Bland dessa märkas
Gruvstugan (”Gruvkyrkan”), uppförd 1771—85
(restaurerad 1917—21), som numera är museum
för Bergslagets industrihistoriska samlingar, de
stora svavelsyrefabrikerna på platsen för de forna
rostugnarna och hyttorna, ättiksfabriken,
rödfärgs-och vitriolverken. Längst i s.ö. vidtar en modern
stadsdel, idrottsplatsen Kopparvallen,
Källviksbac-kens skidbacke och Folkets park med en ny teater
samt s. om dessa utanför stadsgränsen Svenska
järnvägsverkstädernas fabriker och förorterna
Främby med Källviken och Gruvriset med Pilbo.
Den ö. om ån belägna delen av staden inrymmer
stadens administrativa och ekonomiska centrum,
och den äldre bebyggelsen är här mera
uppblandad med modern bebyggelse. Här ligga stadens
båda kyrkor, i n. Kopparbergs el. Mariakyrkan
(Gamla kyrkan, uppf. 1450—71 men flera ggr
restaurerad och tillbyggd, senast vid sekelskiftet),
som är landsförsamlingens och till 1940 även var
de n. stadsdelarnas kyrka, och vid St. torget
Kristine kyrka el. Nya kyrkan (uppf. 1642—60 och
restaurerad 1904—05). Den förra är ett förnämligt
prov på senmedeltida byggnadskonst, den senare
är med sin praktfulla inredning Dalarnes
förnämsta renässansverk. Från St. torget med
rådhuset (först uppf. 1651—55 men efter en brand
nyuppf. 1763—67) utgå de förnämsta af
färsgatorna, Åsgatan och Slaggatan, med bl.a. Bergslagets
stora kontorskomplex (uppf. 1762—66), residenset
— 185 —
— 186 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
