Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fart - Fartformel för motorbåtar - Fartförlust - Farthing - Fartinstrument - Fartmätare - Fartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARTYG
skepp 30, kryssare 40, jagare 42 och
undervattensbåt i undervattensläge 10 knop. Racermotorbåtar
(hydroplan) ha uppnått ända till 90 knop. — Den
med logg uppmätta f. kallas även f. genom
vattnet till skillnad från f. över grund,
som endast i strömfritt vatten blir lika med den
förstnämnda. Den högsta f., som vid provtur
uppnås av ett nybyggt fartyg, kallas provtur
s-f a r t. För krigsfartyg uppgår ekonomisk f.,
vid vilken längsta distans med visst bränsleförråd
kan uppnås, till omkr. hälften av provtursfarten.
Marschfart är den f., med vilken längre
förflyttningar företagas. Högsta
evolutions-f a r t för två el. flera fartyg bestämmes av det
långsammaste fartygets högsta f. i tjänst. Ett
handelsfartygs f. i tjänst lägges i regel av ekonomiska
skäl ett par knop under provtursfart. —
Sambandet mellan maskinernas varvantal och
fartygets f. angives i en s 1 a g t a b e 11. T.Hrn.
Fartformel för motorbåtar, se Motorbåt.
Fartförlust, flygv., nedgång i ett flygplans
hastighet till sådant värde, att bärigheten förloras
och flygplanet sjunker igenom.
Farthing [fa’öiij], engelskt mynt = V4 penny =
c:a 1,5 öre. F. har präglats i Skottland sedan
början och i England sedan slutet av 1200-talet, först
i silver men från början av 1600-talet i koppar.
F.n. förekomma f. även i Sydafrika, på Jamaica
och i Eire. För de engelska besittningarna ha även
V2 (Ceylon) samt Vs f. (Malta) präglats.
Fartinstrument, anordning för fartmätning, vid
luftvärnet använt instrument för bestämmande av
målets fart i förh. till marken. Genom en kikare
följes målets skenbara gång från ett mätgallers
centrum utåt. Den ring målet synes passera
efter 10 sek, anger farten (t.ex. 30, 60, 80, 100 m/sek).
Tiden anges av ett tersur. I moderna
centralinstrument är f. inbyggt, så att farten
automatiskt mätes och registreras, då
centralinstrumentet följer målet.
Fartmätare, se Hastighetsmätare.
Fartyg indelas med avseende på drivkraften i
rodd-, segel-, ång- och motorfartyg. Dessutom
förekomma pråmfartyg och stationära f. Med
hänsyn till användning kunna f. uppdelas i
handels-och krigsfartyg. De äldsta f., vilka till sina
detaljer äro kända, äro de föregångare till
galärerna, som användes i Medelhavet o. 2000 år
före vår nuv. tidräkning. Dessa f. voro relativt
långa och smala och framdrevos huvudsaki. med
rodd men voro även försedda med segel, vanl. ett
råsegel. Typen utgjorde en fulländning av de av
egypterna redan på 3000-talet använda nilbåtarna.
Genom att i större utsträckning använda segel och
göra f. djupare utvecklade fenicierna f. till ett
transportmedel av betydenhet, med vilket
sjöfärder företogos t.o.m. utanför Medelhavets gränser
till Kanarieöarna och Indien. Galärerna nådde un
der antiken sin största utveckling som krigsskepp
i de grekiska och romerska roddflottorna. Dessa
galärer voro av rätt betydande dimensioner, upp
till 50 m längd, och framdrevos av ända till 170
åror, anbragta i flera över varandra liggande
rader. Styrningen utfördes medelst styråror akterut,
en å vardera sidan. Galärernas egenskap av
krigsskepp karakteriserades särsk. av den från fören i
vattenlinjen utskjutande speronen (rammen*).
Krigsskeppen benämndes långskepp, handels-f.
rundskepp. — Under medeltidens tidigare del
uppkom bland de nordiska folken en
fartygstyp, som benämnts vikingaskepp (se
Vi-kingafartyg). Dessa voro roddskepp med en rad
åror samt försedda med ett stort råsegel. Även
vikingaskeppen kunde uppnå rätt betydande
dimensioner, o. 30—40 m i längd, och byggdes med
högt uppdragna för- och akterstävar. Med dessa
f. företogos förutom vikingatågen utmed de
europeiska kusterna även färder till Island,
Grönland och Vinland (Nordamerika) under
900—1000-talen e.Kr. — De forntida rundskeppen
utvecklades i Medelhavet till k a r a v e 1 1 e r*, vilken typ
användes av bl.a. Columbus (se bild vid d.o.,
sp. 422). En liknande typ utgjorde de särsk.
under hansatiden i Nordeuropa använda
en-mastade koggarna. Under 1300-talet
över-gingo karavell- och koggtyperna till 3-mastade
f., vilka brukades såväl till krigsskepp som, med
mindre modifikationer, till handelsskepp, o s
t-in dief a r a r e. — Denna grundtyp av större
krigsskepp bibehöll sig i huvudsak till omkr.
mitten av 1800-talet, ehuru redan under
1600-talet de större krigsfartygen i Sverige började
indelas i regalskepp, sedermera 2- till
3-däckade linjeskepp* samt örlogsskepp,
sedermera fregatter*. Mindre fregatter
benämndes från början av 1800-talet korvetter*,
en benämning som dock eg. betecknade 3-mastade
krigsfartyg med kanoner endast på övre däck. —
Den grekiska och romerska typen av galärer
fortlevde med små förändringar ända fram emot
1800-talet. Under 1700-talet upptogs typen även som
krigsfartyg för östersjömakterna. Förutom
galärer nyttjades för skärgårdskrig i Östersjön under
1700- och början av 1800-talet även
kanonslupar (se Kanonbåt), varjämte o. 1780 en del
specialtyper uppstodo, ss. t u r u m a*.
Under fartygstypernas utveckling ända till
början av 1800-talet utgjorde trä det enda
byggnadsmaterialet samt åror och segel de enda
framdriv-ningsmedlen. 1802 byggdes emellertid i Skottland
en ångbåt, ”Charlotte Dundas”, driven av ett
akterhjul. 1806 konstruerades i Amerika en med
sidohjul framdriven ångbåt ”Clermont”, och
sedan utvecklades ångfartygskonstruktionen
hastigt. Den första resan över Atlanten, varvid
ångkraft tidvis användes, fullbordades 1819 av
amerikanska skeppet ”Savannah”. 19 år senare
gjorde engelska hjulångaren ”Sirius”
motsvarande resa med användande av ånga under hela
överfarten. Praktiskt brukbar konstruktion av
propeller användes först 1836 av svensken John
Ericsson på ”Francis B. Ogden” och
engelsmannen F. P. Smith. Redan 1816 hade
emellertid Samuel Owen insatt en ångmaskin
med 4-bladig propeller i en roslagsskuta, ”The
Witch of Stockholm”. Försöket misslyckades på
gr. av för liten maskinkraft. — Det första
järnfartyget var kolpråmen ”Vulcan”, byggd 1818 i
Skottland. Tre år senare tillkom ”Aaron Manby”,
det första ångfartyget av järn. Mexikanska
fregatten ”Guadalupe”, 1843, var det första
större krigsfartyget av järn. Ett av de märkligaste
f., som någonsin byggts, var den 1858 sjösatta
”Great Eastern”. Förutom genom sina väldiga
— 237 —
- 238 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
