Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISM
Mussolini talar till soldater på Piazza Venezia i Rom 2S/io 1937.
ned i Frankrike. Många av dessa a n t i f
a-s c i s t e r bedrevo en mot Mussolinis regim
fientlig publicistisk verksamhet. Men de flesta
av storkapitalets och industriens män,
huvuddelen av bördsaristokratien och flertalet av de
intellektuella associerade sig mer el. mindre med
f. Därtill kommo en mängd strebrar och
uppkomlingar, som till varje pris försökte skaffa sig
partimeriter. Genom ekonomiska förbindelser,
äk-tenskapsband o.s.v. uppstodo på många håll så
intima relationer med de ursprungliga
fascistiska kadrerna, att man icke kunde säga, var
den ena gruppen slutade och den andra började.
Den fascistiska utrikespolitiken.
Med en av sina djupaste rötter i högspänd
nationalism och i besvikelse över att Italien blivit
”proletären” bland i:a världskrigets
segrarmakter utvecklades f. konsekvent i alltmer
nationalistisk och imperialistisk riktning. Ju mer
rörelsen fick grepp om statsmakten, desto tydligare
röjdes dess innersta karaktär. För att
”återupprätta Roms forna storhet” och skaffa Italien
”en plats i solen” eggades nationen till krigiska
dåd. Fascistpropagandan idealiserade kriget.
Genom stålsättande av folket och militarisering av
samhället förbereddes en kamp om en verklig
stormaktsställning. Mussolini försökte i sht
intala ungdomen att tro på sig själv som ett
krigarfolk. Han förklarade, att ”kriget är för
mannen, vad moderskapet är för kvinnan”. Endast
kriget kan spänna alla människans krafter. Det
adlar de folk, som ha mod att möta det. De
fascistiska parollerna om ständig handling,
våldets makt och tvånget att strida el. gå under
överfördes på utrikespolitiken. Det hindrade icke,
att Mussolini tidvis arbetade för en fredlig
revidering av fredsfördragen och försökte spela
rollen som vågmästare i Europa. Det dröjde
också länge, innan den fascistiska utrikespolitiken
inriktades efter ideologiska linjer. Under många
år upprätthölls ett gott förhållande till
Sovjetunionen å ena sidan och Storbritannien å den
andra. Kriget mot Etiopien, som inleddes i okt.
1935 för att förverkliga en sedan länge planerad
utvidgning av kolonialväldet i Afrika, blev en
vändpunkt för den italienska utrikespolitiken
genom den därigenom uppkomna spänningen i
förhållandet till Västmakterna. Det följande
närmandet till Tyskland förestavades dock i
början främst av omedelbara maktpolitiska
överväganden. Först i nov. 1937 markerades klart
ett ideologiskt inslag genom anslutningen till
Antikominternpakten. Följ, år förklarade
Mussolini i samband med sudetkrisen, att Italien som
fascistisk stat vore förpliktad till biståndsaktion,
”om de antifascistiska krafterna lyckades
åstadkomma en koalition av ideologisk art mot det
nationalsocialistiska Tyskland”. Denna
deklaration var dock rent retorisk. Den fascistiska
krigsberedskapen hade trots försprånget icke
kunnat hålla jämna steg med den nazistiska.
Icke minst av det skälet stödde Mussolini
Cham-berlains och Daladiers eftergiftspolitik. Vid
Mün-chenuppgörelsen arbetade han åter för en, åtm.
tillfällig, ny europeisk maktbalans, i tanke att
Italien kunde vara tungan på vågen. Inträdet
i kriget 1940 skedde vid en tidpunkt, då
Mussolini trodde sig kunna få del i segerns frukter
till billigt pris. Felbedömningen fick hastigt
svåra följder, som blottade svagheterna bakom den
— 253 —
— 254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
