Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASCISM
princip var tanken på den överlägsne ledaren
i spetsen för en elit. Det är i första hand
ledaren, som fattar, tolkar och främjar nationens
sanna intressen. Han står i halvt mystiskt
förhållande till massorna, vilka anses instinktivt
förstå det allmänna bästa men som måste
vägledas till målet, mindre genom vädjande till
förnuftet än genom sporrande av vilja och känslor.
Nationen är ett suveränt kollektiv, men
majoriteten kan och får icke ha makten. Ett utvalt
fåtal, en aktiv minoritet, skall härska. F.
överensstämmer här med den av Pareto sociologiskt
utformade teorien om eliten, det kvalificerade
mindretalet, som alltid och oberoende av
styrelseformen innehar makten. Fascistiska partiet
förutsattes vara en sådan elit. F. utgjorde en revolt
mot individualismen och den politiska
liberalismen i vidaste bemärkelse, å andra sidan också
mot marxismen. Gentemot den ekonomiska
materialismen satte den en strävan att sublimera
klassmotsättningarna inom nationalstatens ram.
Den hyllade en idealiserad nationalism och
anknöt därvid bl.a. till Hegel. Inflytandet från
denne är särsk. märkbart hos Gentile, f:s mest
betydande man på det intellektuella området.
Rocco, en annan av f:s få mera betydande
teoretiker, utformade det fascistiska rättsväsendet
och lagarna för den korporativa staten.
Musso-lini själv ledde utbildandet av en statsdoktrin,
då behovet av en sådan gjorde sig starkare
gällande i samband med regimens konsolidering.
Staten är f:s A och O. Den betraktas som ett
slags organism med eget liv, och dess krav på
individerna äro absoluta. Den enskilda
människan är icke mål utan medel. Hennes personliga
strävanden äro helt underordnade staten. Den
fascistiska statsfilosofien sätter plikt före lycka,
förkastar den individuella friheten och utdömer
jämlikheten, som får vika för hierarkiska
principer. När den enskilde bragts att acceptera allt
detta, harmonierar hans vilja med ”statsviljan”,
vilket anses beteckna ”sann frihet”. För att
uppamma en sådan inställning använde f. en
propaganda, som i massuggestionens tecken
arbetade med slagord, symboliska gester, heroiska
paroller och en glansfull iscensättning av
stats-kultens offentliga manifestationer. Trots sin
föregivna idealitet förföll f. ofta till cynisk
prin-ciplöshet el. ren nihilism. Dess upprepade
åsikts-byten fortsatte även efter det att en i viss grad
klarare ideologi hade utformats. Under påverkan
av nazismen erkände den 1938 antisemitismen,
trots att Mussolini tidigare gång på gång hade
förklarat rasläran vara absurd. Ehuru f.
teoretiskt sett uppvisade vida större skillnader än
likheter i jämförelse med kommunismen, kom
den fascistiska diktaturen som följd av föraktet
för människovärdet att i många hänseenden
begagna samma metoder som den kommunistiska.
Den italienska f. var dock mindre rå och brutal
än nazismen, vilket främst torde kunna förklaras
med det starka klassiska kulturarvets och den
katolska kyrkans modererande inverkan.
Den fascistiska korporativa
staten fick sin socialpolitiska författning i Carta
del lavoro (1927). Redan 1922 hade f. upprättat
egna fackföreningsorganisationer, i vilka Rosso-
— 251 —
nis syndikalister utgjorde kärnan. De hade spelat
stor roll i kampen om makten. Genom 1927 års
”arbetsgrundlag” sammanfördes fackföreningarna
(associazioni sindacati) i förbund, som infogades
i riksorganisationer, konfederationer
(confedera-zioni), för resp, arbetsgivare och löntagare inom
näringslivets olika områden, varvid en särskild
konfederation bildades för de fria yrkena.
Uppgifterna för hela denna syndikala organisation
gällde främst kollektivavtal och andra frågor om
arbetsvillkor. Motsv. organ för planering och
reglering av produktionen tillkommo icke förrän
1934, då näringslivet indelades i 22
korporationer (corporazioni) med ett nationellt
korpora-tionsråd (Consiglio nazionale delle corporazioni),
som underställdes ett särskilt departement.
Härigenom samordnades alla yrkes- och
arbetsgivarorganisationer inom varje näringsgren.
Korporationerna behandlade frågor om produktionens
storlek, dess tekniska förutsättningar,
avsättningen o.s.v. Till skillnad från de medeltida
skråorganisationerna voro de icke självständiga.
Principiellt erkändes visserligen näringsfriheten och
det enskilda initiativet, men staten tog i allt
högre grad ledningen och kontrollen. Genom
att fackföreningarna 1928 fingo rätt att föreslå
kandidater till deputeradekammaren, kom denna
redan då att avspegla det korporativa systemet.
Denna utveckling fullbordades 1939 genom att
kammaren ersattes med korporationskammaren
(Camera dei fasci e delle corporazioni), bestående
av 500 aktiva medl. av nationella
korporations-rådet, 150 medl. av partiets nationalråd samt av
led. av fascismens stora råd. Det definitiva
införandet av korporativismen medförde icke
ekonomiskt uppsving el. höjd levnadsstandard.
Innebörden var främst, att f:s krigsekonomi
övergick från det förberedande till det aktiva stadiet
i samband med kriget mot Etiopien,
interventionen i spanska inbördeskriget och det följande
deltagandet i 2:a världskriget. Förnekas kan
emellertid icke, att f:s socialpolitik hade vissa
positiva drag: olycksfalls- och sjukförsäkring,
folkpension, minimilöner och arbetarsemester. Den
1925 införda organisationen Dopo lavoro, en
förebild för de tyska nazisternas Kraft durch
Freude, hade det dubbla syftet att sörja för
arbetarnas bildningsverksamhet och förströelser på
fritid och att vidga, fältet för den fascistiska
propagandan. — Kring fascistpartiet och dess
ledare bildades efter hand ett samhällsskikt, som
otvivelaktigt utgjorde en elit av det italienska
folket. Denna utveckling kunde dock icke anses
bekräfta den omhuldade, dubiösa elitteorien.
Inom f. frodades gunstlingsvälde och korruption,
men maktens köttgrytor och möjligheterna till
framgång och inflytande, som endast erbjödos i
gengäld för samarbete med regimen, lockade de
rikaste och intelligentaste, de mest representativa
och även de mest hänsynslösa elementen. Det
fanns undantag, ståndaktiga liberaler och
demokrater, som icke ville svika sina ideal och som
trots framstående egenskaper därför måste
föra en skuggtillvaro och ägnade sig åt hemlig
politisk verksamhet el. åt kulturarbete i tysthet.
Ett stort antal politiker och kulturpersoner
lämnade landet som flyktingar. De flesta slogo sig
— 252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
