Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fenicien - Fenicier - Feniciska språket - Fenicisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ptoleméer och seleukider kämpade om
besittningen av landet, som förlorade sin egenart och
uppgick i den hellenistisk-orientaliska
kulturvärlden. Med seleukidrikets fall blev F. romersk
besittning (64 f.Kr.) och har sedan delat Syriens
öden. Som dess huvudort framväxte i romersk
tid Berytos (Beirut).
Städerna voro icke blott handelscentra och
storhamnar. Där blomstrade också en rik och
mångsidig industri. Berömda voro feniciernas
metallarbeten, glasvaror och keramik samt särsk.
deras fina purpurtyger, färgade med ett stoff,
som utvanns ur purpursnäckan (se Fenicisk
konst). Kulturen var liksom i hela Syrien starkt
påverkad av såväl egyptiska som babyloniska
element men synes dock ha väl hävdat en egen
karaktär. Vår kännedom om densamma är tyvärr
mycket bristfällig. Dock har den på senare år
väsentligt fördjupats tack vare de betydande
utgrävningsresultaten från Ras Schamra*, där i
2:a årtusendet f.Kr. en stor fenicisk hamnstad,
Ugarit, låg. Fragment av en högtstående
litteratur ha här kommit i dagen (se Feniciska språket)
och skänkt oss en oanad inblick i feniciernas
religion och mytologi vid nämnda tid. Religionen
var kananeisk och av utpräglad
åkerbrukskaraktär. Den högste guden kallades El. Därjämte
framträda som stora gudar Dagon och framför
allt Baal, ”Herren”, vars verkliga namn var
Hadad, åskans och de höga bergens, särsk.
Libanons, gud. I senare fenicisk religion var Baal
den allmänna beteckningen för gudomen.
Stadsguden i Tyros kallades också Melqart, ”stadens
konung”; grekerna identifierade honom med
Herakles. Som Els gemål nämnes gudinnan Athirat
(Ašera). En annan stor kvinnlig gudom, ‘Anat,
framträder även. Kulten synes ha varit rikt
utvecklad och ledd av ett välorganiserat prästerskap.
Feniciernas kulturella roll har varit ganska
omstridd, men i ljuset av de senaste årens fynd
framstå de som ett betydande kulturfolk. På
ett område ha de också gjort en självständig
insats av oöverskådlig räckvidd. I F. har någon
gång under 2:a årtusendet f.Kr. på grundval av
det egyptiska skriftsystemet det moderna
alfabetet skapats. — Litt.: G. Conteneau, ”La
civilisation phénicienne” (1926); E. Meyer, ”Geschichte
des Altertums”, 2:2 (2 Aufl. 1931); R. Dussaud,
”Utgrävningarna i Ras Schamra” (1937).
K.H.
Feni’cier, se Fenicien.
Feni’ciska språket tillhör den semitiska
språkfamiljen och har i regel jämte hebreiska och
moabitiska räknats som en kananeisk dialekt (se
Semitiska språk). Källorna för kunskapen om f.
utgöras dels av ett stort antal inskrifter och mynt
med fenicisk skrift, dels av klassiska förf:s
transkription av feniciska namn och kortare satser.
F. talades urspr. i kuststäderna Byblos, Tyros
och Sidon med tillhörande områden men spreds
därifrån till de feniciska kolonierna i Asien,
Europa och Afrika, där i Kartago en särskild
dialekt uppstod, puniska språket*, som fortlevde
ända till o. 400 e.Kr., medan f. i sitt ursprungliga
hemland redan i 2:a årh. f.Kr. dukat under för
arameiskan. Den äldsta kända feniciska
inskriften finnes på den 1922 anträffade konung Ahirams
sarkofag i Byblos från 1200-talet f.Kr. Närmast
i ålder komma ett par inskrifter från 800-talet,
men det stora flertalet härrör från tiden efter
400 f.Kr. och stammar dels från Fenicien, dels från
Egypten, Cypern, Grekland, Tunisien, Malta,
Sicilien, Sardinien och Marseille. De äro till största
delen helt korta grav- el. votivinskrifter i täml.
stereotyp form. Den längsta (22 rader) och mest
betydande inskriptionen finnes på den 1855
anträffade konung Eschmunazars sarkofag i Sidon
från o. 300 f.Kr., nu uppställd i Paris i
Louvremuseet. Den feniciska skriften, som länge ansågs
vara feniciernas egen uppfinning och som är
urtypen för en lång rad alfabet, bl.a. det grekiska,
står enl. flera forskares uppfattning i genetisk
förbindelse med den gamla egyptiska skriften med
vissa inskrifter från Sinai som mellanled (se
Alfabet och Skrift).
Den feniciska skriften, som i likhet med den
hebreiska m.fl. endast återger konsonanterna, ger
oss en mycket ofullständig bild av det talade språket,
så mycket mera som man tydligen använt samma
tecken för olika ljud. Ett ex. härpå är, att
namnen på städerna Tyros och Sidon i fenicisk skrift
tecknas med samma begynnelsekonsonant, ş,
medan grekerna hört skillnaden i uttal och betecknat
den. I syntaktiskt avseende är det för f.
egendomligt, att det liksom arabiskan men i olikhet
med alla närgränsande språk använder
hjälpverbet kān framför perfektum för att beteckna
pluskvamperfektum. Till skillnad från hebreiskan
saknar f. liksom arameiska och arabiska den s.k.
imperfec’tum consecuti’vum. De första feniciska
inskrifterna publicerades 1735; 1738 fann engelsmannen
Pococke 33 dylika på Cypern, men först 100 år
senare nåddes genom den tyske orientalisten W.
Gesenius några betydande resultat på f:s område.
— Litt.: P. Schröder, ”Die phönizische Sprache”
(1869); K. V. Zetterstéen, ”De semitiska språken”
(1914).
O.
Feni’cisk konst. Den feniciska konsten, som
växer fram under loppet av 2:a årtusendet f.Kr.,
visar från början stark egyptisk påverkan med
bevarande av asiatiska grundelement; även starka
inflytelser från det minoiska Kreta göra sig
gällande. Genom utgrävningar i Byblos och Ras
Schamra* har ett flertal för den gammalfeniciska
konsten representativa verk kommit i dagen;
främst står Ahirams sarkofag från Byblos
(1200-talet f.Kr.), där egyptiska och nordsyriska
stilformer på ett egenartat sätt förbundits med
inhemska motiv. Av största intresse äro också två
i Ras Schamra funna guldskålar (o. 1300 f.Kr.),
som visa hur i den feniciska konsten egyptiska,
sumeriska och kretiska element sammanföras, en
blandning, som förblev karakteristisk för yngre
fenicisk metallkonst.
Om den monumentala konsten under de
feniciska städernas storhetstid (o. 1200—600 f.Kr.)
veta vi förhållandevis föga. Av den religiösa och
profana byggnadskonst, som måste förutsättas,
finns ingenting kvar, men en viss föreställning
om den ge de bibliska beskrivningarna på kung
Salomos palats och tempel, som byggdes av
feniciska konstnärer. Ett rikt och tekniskt
högtstående konsthantverk, kännetecknat av den i
föregående period uppkomna stilblandningen,
träder oss däremot till mötes i ett stort antal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
