Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fennoskandia - Fenoakridiner - Fenol, Fenolat - Fenoler - Fenolftalein - Fenolhartser - Fenologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FENOLOGI
Den skandinaviska fjällkedjan utgör
en del av den kaledoniska veckningszonen (se
Kale-doniska bergskedjan). Redan i prekambrisk tid
anla-des den geosynklinal, ur vilken kaledonierna
bildades. I denna geosynklinal avsattes
kambrosiluris-ka sediment. I samband med veckningsrörelserna,
som voro i huvudsak avslutade vid
devonperio-dens början, framträngde eruptivmassor av olika
slag och under olika perioder, oftast i bestämd
relation till de stora tektoniska dragen.
Veckningsrörelserna, som även i sig själva
förorsakade strukturella förändringar i bergarterna,
åstad-kommo tillsammans med eruptiven starka
omvandlingar, resulterande i högkristallina, ofta
gnejslika bergarter. Dessa senare uppfattades
tidigare som äldre än kambrosiluren och
hänfördes till algonk. Numera utskiljas i fjällkedjans
längdriktning flera zoner, skilda genom olika
utbildning och metamorfos. Längs ö. randen
förekommer en smal zon av normalt utbildad
kambro-silur, som icke deltagit i fjällkedjeutvecklingen
men som överlagras av omvandlad kambrosilur.
Inom denna östliga zon förekomma relativt
grov-klastiska bergarter, sparagmiter, som synbarligen
för sin tillkomst ha att tacka de tidigaste
veckningsrörelserna längs geosynklinalens rand.
Se-veskifferbeteckningen hänför sig till kristallina,
mer el. mindre starkt metamorfa derivat av
kam-brosiluriska sediment och även eruptiv. De vanl.
endast tryckmetamorfoserade sedimenten i
fjällkedjans centrala del ha fått namnet köliskiffrar.
Veckningsrörelserna kulminerade längs ö. randen
flerstädes i överskjutningar mot ö. Järnmalmer,
magmatiska såväl som sedimentära, samt
sulfid-malmer, knutna till kaledoniska eruptiv av olika
art, ha anträffats flerstädes i fjällkedjan. Yngre
än den kaledoniska veckningen äro en del
växt-förande avlagringar från devontiden, under
vilken tid havet synes ha täckt delar av Norges
västkust. Från permtiden finnas fossilförande lager
i Oslofältet, vars egenartade eruptivsvit uppträngt
under samma period. Kågerödsformationen i
Skåne, som även angivits som permisk, tillhör keuper.
Mesozoiska avlagringar, tillhörande trias-,
jura- och kritsystemen, förekomma huvudsaki. inom
F :s s.v. randzon. Samtl. nämnda system äro
sålunda representerade i Skåne och på Bornholm;
därjämte finnas obetydliga rester av kritsystemet i
Blekinge och Halland. I Norge uppträda bildningar
från yngsta jura och äldsta krita på Andöy i
Vesterålen. Större delen av F. torde under
ifrågavarande perioder ha legat ovan havsytan. Att
transgressioner vid enstaka tillfällen dock gripit
längre in över F. än dess direkta randområden,
synes framgå av ett oväntat fynd (1939) av en
sannolikt mesozoisk lagerserie i Uleåborgs län i
Finland.
Under så gott som hela tertiärperioden
torde F. ha bildat ett högt upplyftat fastland.
F:s k var t är a historia präglas framför allt av
den diluviala nedisningen och Östersjöns därav
av-hängiga utvecklingsfaser i sen- och postglacial
tid (se Istider), förlopp, vilkas verkningar
sträckte sig långt utanför F:s gränser och som haft
stor betydelse för utformandet av F:s nuvarande
relief, dels genom olika erosionsföreteelser, dels
genom de mångskiftande avlagringar från denna
tid, som avsatts från isen själv, från isälvar och
isdämda sjöar samt från haven. Moräner av olika
slag, rullstensbildningar, sand, leror och torv
utfylla nu till stora delar de genom isens
urholkande inverkan ofta förstorade ojämnheterna i den
nuvarande ytan av F:s till största delen gamla
kristallina grund. — Litt.: A. G. Högbom, ”F.”
(i ”Handbuch der regionalen Geologie”, 1913);
W. Ramsay, ”Geologiens grunder”, 2 (3 uppl.
1931). De viktigaste originalarbetena rörande F:s
geologi återfinnas i de publikationer, som utgivas
av de nordiska ländernas resp, geologiska
undersökningar samt i facktidskrifter, bland vilka må
nämnas ”Geol. föreningens i Stockholm
förhandlingar”. [A.HbmJG.R.
Fenoakridi’ner, akridinfärgämnen, som under
benämningen fosfiner, bensoflavin, rheonin m.fl.
ha fått stor användning, bl.a. för färgning av
läder (se Akridin).
Fenol [-å’l]. Fenola’t, kem., se Fenoler.
Fenoler [-å’-], kem., aromatiska föreningar, i
vilka en el. flera hydroxylgrupper ingå i kärnan.
F. reagera svagt surt i vattenlösning och ge med
alkali salter, fenol at. Med järnklorid bildas
intensivt färgade, komplexa järnsalter. —
Vanlig f., C6H5OH, karbolsyra, envärd f.,
uppstår vid ett flertal kemiska processer, bl.a. vid
torrdestillation av trä och stenkol, förekommer
därför i stenkolst j ära, ur vilken den
fabriks-mässigt framställes. De mellan 1500 och 2000
destillerande tjäroljorna innehålla 10—25% f. och
utgöra den råa karbolsyran. Genom rektifikation
utvinnes därur teknisk f. Syntetisk ren f. kan
framställas genom att smälta bensolsulfonsyra
med alkali el. genom upphettning av klorbensol
med alkalilösning under tryck vid hög temp. F.
bildar färglösa, glänsande prismor, smältpunkt
43°, med karakteristisk, intensiv lukt, upptager
lätt fuktighet från luften och flyter sönder samt
antager en rödaktig färg. Järnklorid färgar
vanlig f. blåviolett, bromvatten ger i utspädda
lösningar gul kristallinisk fällning, tetrabrom-f.,
mycket känslig reaktion. F. är giftig, verkar
frätande på huden och är starkt bakteriedödande,
användes som desinfektionsmedel, för
konservering av trä, i garveritekniken samt för
framställning av konstmassor, färgämnen, läkemedel och
sprängämnen. F. upptäcktes 1834 av Lunge i
stenkolstjära. Flytande fenol, flytande
karbolsyra, pheno’lum liquefac’tum, är 90 d. f.,
löst i 10 d. vatten. — Bland flervärda f.
märkas resorcin och hydrokinon (se Dioxibensol),
floro-glucin pikrinsyra och adrenalin (se dessa ord). Lj.
C6H4 • C • (C6H4 • OH)2
Fenolftalein, | | , erhålles ge-
co • O
nom att upphetta ftalsyreanhydrid, fenol och
koncentrerad svavelsyra. Användes som
indikator vid titrering i den kemiska analysen. F. är
färglös i sur, röd i alkalisk lösning. Inom
medicinen användes f. som avföringsmedel.
Fenolhartser, kem., se Konstmassor.
Fenologi’ (till grek. fai’nesthai, visa sig, och log’os,
lära), den vetenskap, som med stöd av
meteorologi, fysiologi och geografi skildrar de periodiska
fenomenen i växt- och djurriket i deras
förhållande till förändringarna i den livlösa naturen.
— 377 —
— 378 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
