Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feodalväsen, länsväsen - Feodor - Feodosia - Feofan, Prokopovitj - Feofytin - Fera - Ferai - Feralier - de Féraudy, Maurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÉRAUDY
övervägande del är att söka i det germanska
tro-skapsförhållandet. Den germanska
hirdinstitutio-nen, som tydligt framträder exempelvis hos
angel-saxarna och i Norden, innebar, att konungen el.
fursten omgav sig med ett krigiskt följe, som med
särskilt trohetsband var knutet till honom.
Hir-dens medlemmar voro hans ”män”. En liknande
särställning i förhållande till konungen kommo de
stora låntagarna att intaga. Förhållandet mellan
jorddrotten och den underlydande, mellan
länsherren (sen’ior) och låntagaren (vassus, vasall)
reglerades och fastställdes genom det särskilda
trohetsband, som knöt den sistnämnde till den förre som
hans man (hom’o) och som manifesterades genom
edsavläggelse. Detta skedde under högtidliga
former, varvid vasallen knäböjande lade sina händer
i den blivande seniorns. Ur denna sed härrör
uttrycket ”handgången man” som benämning på
vasallen. Denna del av ceremonien kallades
ho-magium, edsavläggelse. Den följdes av att seniorn
till vasallen överlämnade länet genom en
symbolisk handling (investitur). Det ursprungliga
krigiska följet kring den germanske konungen,
hir-den, hade på så sätt förvandlats till en länsadel.
Det var emellertid ej endast förhållandet mellan
fursten och hans närmaste män, som på detta sätt
reglerades genom f. De till konungen direkt
knutna vasallerna, storvasallerna el., som de under
merovingisk tid kallades, antrustio’nes, hade i sin
tur undervasaller (gasin’di, vassi, mi’lites), vilka på
samma sätt avlade homagium och mottogo län.
Hela staten inordnades på så vis i ett
pyramidsystem, där den högste länsherren var konungen
och grunden utgjordes av bönderna. Förhållandet
mellan länsherre och vasall reglerades i detalj
genom länsrätten, som emellertid först på
1200-talet föreligger nedskriven. F. har fått sin mest
konsekventa utformning i karolingiska riket. Men
det trängde även helt igenom i Tyskland, och
knappast något av de germanska länderna har
undgått att mer el. mindre avgörande präglas av
systemet. I England trängde det aldrig helt
igenom, tack vare att ämbetenas feodalisering ej blev
fullständigt genomförd. I Sverige kan man ej
tala om ett f. i allmäneuropeisk mening, även om
många företeelser under medeltiden ha sina
förebilder i f. (se Län). Ett konsekvent genomfört f.
ledde såväl i frankiska riket som i Tyskland till
upplösning av de gamla statsenheterna, även om
det i detaljer är föremål för diskussion, hur
fullständig upplösningen varit. Endast
storvasallernas edsförpliktelse band samman rikets olika
delar, och konungen hade till slut ytterligt litet
att säga till om i länen. Å andra sidan blev han
helt beroende av vasallerna för krigstjänstens
vidkommande. Det var också endast genom dem,
som han kom i kontakt med sina övriga
undersåtar. Den senare medeltidens överallt förefintliga
strävanden att återställa riksenheten kännetecknas
därför av ett nedbrytande av f. Konungamakten
el. furstemakten sökte därvid direkt kontakt med
lägre ständergrupper, undervasaller och framför
allt borgarna, för att med deras hjälp inskränka
de omedelbara vasallernas makt. Att dessa
strävanden i många fall, t.ex. i Frankrike, lyckades,
berodde i främsta rummet på att städernas
borgare ktmde finansiera de värvade härarna och ko-
SU 9. — 385 —
13 — Red. avsl. 18/s 48.
nungen ej längre var beroende av sina vasallers
krigsmakt. — Litt.: En kort översikt över de
olika uppfattningarna lämnas i K. Erslev (& H.
Koht), ”Oversigt over Middelalderens Historie”,
1 (5 Udg. 1933). 1 övrigt kunna nämnas A. Dopsch,
”Die Wirtschaftsentwicklung der Karolingerzeit”
(1912—13), ”Wirtschaftliche und soziale
Grundlagen der europäischen Kulturentwicklung aus der
Zeit von Cäsar bis auf Karl den Grossen” (1918
—20); H. Spangenberg, ”Vom Lehnstaat zum
Ständestaat” (1912); G. v. Below, ”Der deutsche
Staat des Mittelalters”, 1 (2 Aufl. 1925); alla med
utförliga litt.-fört. Jr R.
Fe’odor, ryska tsarer, se Fjodor.
Feodosia [-då’-], ry. Feodosija, hamn- och
kretsstad på s.ö. kusten av halvön Krim; 28,200 inv.
(1939). Tobaksindustri, fiskeri; kurort. —
Under namn av Theodosi’a (= Guds gåva) grundades
F. på 500-talet f.Kr. genom kolonisation från
Mi-letos. Från 300-talets början var staden en
betydande exporthamn för spannmål, särsk. till Aten,
och intog tidvis en självständig ställning. F.
förföll fr.o.m. 200-talet f.Kr., men från 1266, då det
togs i besittning av Genua, upplevde F., nu under
namn av C a p h a (Kaffa), som huvudort för det
genuesiska handelsväldet vid Svarta havet en
andra storhetstid. 1475 intogs F. av turkarna och
kom 1783 till Ryssland, då det erhöll namnet F.
Under både i:a och 2:a världskriget skadades F.
betydligt. Edg.K.
Feofa’n Prokopovitj, rysk teolog och
politiker (1681—1736), biskop i Novgorod 1720, ordf,
i den heliga synoden. F. tog verksam del i Peter
I:s reformarbete, särsk. i fråga om kyrkans
organisation och folkbildningen, och sökte filosofiskt
motivera självhärskarens ställning. Efter Peter
I:s död fick han anpassa sig efter den
konservativa styrelsen. I sina skrifter framstår F. som
motståndare till katolicismen med nära anknytning
till den protestantiska läran.
Feofytfn, se Växtfärgämnen.
Fera, förk. för Föreningen för elektricitetens
rationella användning.
Ferai [-a!’], forntida stad i Thessalien*,
upplevde sin storhetstid under 4:e årh. f.Kr., då det
styrdes av mäktiga furstar. Ruiner vid Velestino.
FeraTier (lat. fera’lia, av ferdlis, döds-, sorge-),
den i det antika Rom i febr. årl. firade festen
för de döda; se Manes.
de Féraudy [da ferådi’], Dominique Marie M a
u-r i c e, fransk skådespelare (1859—1932),
debuterade 1880 på Théåtre franqais som Sosie i
”Am-phitryon”. Han var 1880—1930 anställd vid
Théåtre franqais, från 1887 som societär, och
tillhörde dessutom den utvalda ”Comité
d’admi-nistration et de lecture”. Efter sin avgång från
nationalscenen uppträdde F. tillfälligtvis på andra
scener i Paris. Med eget sällskap företog han
åtskilliga europeiska turnéer, bl.a. uppträdde han på
Dramatiska teatern i Stockholm i mars 1921.
Under sin långa teaterbana gjorde F. ett otal roller
i modern och klassisk repertoar, ss. Marcadet,
Hertig Job, Harpagon i ”Den girige”, Poirier i
”Klädeshandlaren och hans måg”, Thomas
Stockman i ”En folkfiende”, Isidor Lechat i ”Affär är
affär”, Sganarelle i ”Läkaren mot sin vilja” och
Didier Méreuil i ”Poliche”. F:s Molière-figurer
- 386 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
