Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ferdinand II (konung av León) - 3. Ferdinand III, den helige (konung av León och Kastilien) - 4. Ferdinand IV (konung av Kastilien och León) - 5. Ferdinand V (konung av Kastilien och León) - 1. Ferdinand I (konung av Neapel) - 2. Ferdinand II (konung av Neapel) - 3. Ferdinand III (konung av Neapel) - 4. Ferdinand IV (konung av Neapel) - 1. Ferdinand I (konung av Portugal) - 2. Ferdinand den helige (infant av Portugal) - 3. Ferdinand II (konung av Portugal) - Ferdinand I (konung av Rumänien) - 1. Ferdinand V, den katolske (konung av Spanien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND
värd framgång. 1184 företog han ett korståg mot
Marocko.
3) Ferdinand III, den helige, konung
av Leon och Kastilien (d. 1252), son till Alfons IX
av Leön, efterträdde 1217 sin morbror Henrik I
i Kastilien, 1230 sin far i Leön. Härigenom
åstadkom F. och hans mor Berengaria, som intill sin
död 1246 övade ett stort inflytande på F:s politik,
de två ländernas definitiva union. F. låg i
långvariga, framgångsrika krig med muhammedanerna,
slog dem 1231 vid Jerez, intog 1236 deras
dittills-varande huvudstad Cördoba och 1248 Sevilla.
Därmed reducerade F. morernas spanska besittningar
till riket Granada, som även erkände kastiliansk
överhöghet. F., som även gjorde sig känd som
lagstiftare och gynnare av den andliga odlingen,
kanoniserades 1671. B.
4) Ferdinand IV, konung av Kastilien och
Leön (d. 1312), efterträdde omyndig 1295 sin
fader Sancho IV, varför hans mor Maria de Molino
en tid förestod regeringen. Hon hade att bekämpa
flera uppror, men stödd på städernas borgerskap
lyckades hon nedslå dessa. Sedan F. själv nått
myndig ålder och hans välde stadgats, förberedde
han ett krig mot Granada men avled, innan det
slutförts.
5) Ferdinand V, se nedan Spanien 1).
Neapel. 1) Ferdinand (ital. Ferdinando,
neapolitanska Ferranté) I, konung 1458—95,
naturlig son till konung Alfons V av Aragonien och
Neapel, som han 1458 efterträdde som konung av Neapel.
F. var typisk för sin tids furstar; han uppmuntrade
boklig bildning och omgav sig med humanister;
han vinnläde sig om finansförvaltningen och
förstod att med våld och list hävda kungamakten
gentemot de tygellösa vasallerna. Mot slutet av
hans regering började Frankrikes konung Karl
VIII resa krav på Neapels krona. B.
2) Ferdinand II (kallad Ferrantino}, den
föreg:s sonson (1469—96), blev konung 1495 men
kunde ej hävda sig i kampen mot Frankrike och
fördrevs s.å.
3) Ferdinand III, konung, se nedan
Spanien 1).
4) Ferdinand IV, konung, se ovan Bägge
Si-cilierna 1).
Portugal. 1) Ferdinand (port. Fcrnäo} I,
konung (d. 1383), efterträdde 1367 sin fader Peter
I, gjorde anspråk på Kastiliens krona och låg för
den skull i långvariga fejder med dess härskare;
slutl. ingicks försoning på det villkoret, att kung
Johan av Kastilien äktade F:s dotter och arvinge.
Denne framställde efter F:s död också anspråk på
Portugal och sökte bemäktiga sig landet men
hindrades härifrån av F:s halvbror Johan, som
själv blev konung.
2) Ferdinand den helige, ”den
ståndaktige prinsen”, infant (1402—43), 8:e son till
Johan I. Vid ett misslyckat försök att erövra Tanger
från morerna 1437 blev F. kvarlämnad som
gisslan; då cortes vägrade att avträda Ceuta, vilket
var villkoret för hans frigivande, behölls han till
sin död i hårt slaveri. F. helgonförklarades 1470,
och hans kropp begravdes 1471 i Lissabon. F:s
biografi är författad av en medfånge; han är
hjälten i Calderöns drama ”El principe constante”.
3) Ferdinand II (1816—85), son till hertig
Ferdinand av Sachsen-Koburg-Saalfeld, 1836 g.m.
Maria II da Gloria, drottning av Portugal, erhöll
1837 efter sonen Dom Pedros födelse
konunga-titel, blev efter makans död under sonens
omyn-dighetstid 1853—55 regent och vann stor
popularitet. 1869 nekade han att mottaga den spanska
kronan. S.å. gifte sig F. för andra gången med
sångerskan Elize Hensler.
Rumänien. Ferdinand I, konung (1865—
1927), son till prins Leopold av
Hohenzollern-Sigmaringen, valdes 1889 till rumänsk tronföljare,
då farbrodern Karl
I:s äktenskap förblev
barnlöst, äktade 1893
drottning Viktorias av
England sondotter
Maria av
Sachsen-Ko-burg-Gotha och besteg
i okt. 1914 Rumäniens
tron. Hans regering
blev ytterst
händelserik, men själv spelade
han icke någon
ledande roll. I mots. till
sin företrädare
önskade han ej någon
tysk-orienterad kurs och
motsatte sig icke Brätianus utrikespolitik, som
1916 ledde Rumänien in i i:a världskriget på
en-tentens sida. Krigslyckans växlingar förmådde
honom att på våren 1918 sluta separatfred med
centralmakterna och på hösten s.å. ånyo bryta
med dem. Systemskiftena markerades av
ministerkriser (se Brätianu 3), Marghiloman och
Ave-rescu). Utgången av kriget innebar, att F. kunde
inhösta så stora vinster för sitt land, att ingen
någonsin kunnat drömma därom. Såväl
Bessara-bien som Transsylvanien och Bukovina vunnos,
och 15/io 1928 kröntes F. i Alba-Iulia till ”konung
över alla rumäner”. Även efter freden framträdde
F. föga i politiken. Hans sista år fördystrades
av slitningar med sonen Carol (se Karl,
Rumänien 2), som på gr. av sitt personliga liv och sin
politiska motsättning till Brätianu måste avstå
från tronföljden 1925. B.
Spanien. 1) Ferdinand (spa. Fernando,
Her-nando) V (ordningsnumret i anslutning till
konungarna av Kastilien och Leön), den katolske,
konung (1452—1516), som konung av Aragonien
F. II, av Neapel F. III. Son till Johan II av
Aragonien förenade F.
genom sitt giftermål
(1469) med Isabella av
Kastilien båda rikena
från 1479 till ett, styrt
av F. och Isabella. F:s
styrelse utmärkte sig
för mycken kraft;
kronans makt hävdades,
och lag och ordning
upprätthöllos. Själv
var F. en äkta
renässansfurste med en
så-dans förmåga att
beräkna och att hänsyns-
— 391 —
— 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
