Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ferdinand V, den katolske (konung av Spanien) - 2. Ferdinand VI (konung av Spanien) - 3. Ferdinand VII (konung av Spanien) - 4. Ferdinand (infant av Spanien) - 1. Ferdinand I (storhertig av Toscana) - 2. Ferdinand II (storhertig av Toscana) - 3. Ferdinand III (storhertig av Toscana) - 4. Ferdinand IV (storhertig av Toscana) - 1. Ferdinand I (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND
löst genomföra sina planer. Jämte sin gemål hade
han starka religiösa intressen och understödde
kyrkan, som dock blev ett redskap i hans tjänst. Under
F. utvidgades Spanien betydligt, 1492 erövrades
Granada, 1512 Navarra s. om Pyrenéerna. I
Italien fullföljde han Aragoniens traditionella
erövringspolitik och slöt förbund med Ludvig XII av
Frankrike om erövring och delning av kungariket
Neapel. Sedan detta erövrats, utbröt krig mellan
de två förbundna, i vilket F. segrade och behöll
hela bytet 1503. Han anslöt sig 1508 till ligan i
Cambrai och lyckades på Venedigs bekostnad
avrunda sitt syditalienska välde. Vidare
understödde F. Columbus och förvärvade betydande
besittningar i Amerika. [H.Bg]B.
2) Ferdinand VI, konung (1713—59), son till
Filip V, som han 1746 efterträdde. Början av F:s
regering utmärktes av en välgörande
reformpolitik på olika områden, men representanten för
denna, Carvajal, störtades 1754, och reformarbetet
avbröts för att först under F:s efterträdare Karl
III med kraft åter igångsättas. Efter sin gemål
Maria Barbaras av Portugal död 1758 försjönk F.
i djupt svårmod.
3) Ferdinand VII, konung (1784—1833),
son till Karl IV, erhöll en ytterligt vårdslös
uppfostran. Tillbakasatt av fadern sökte han
anslutning till Godoys motståndare, särsk. sedan han
1802 äktat Antoinette Therese av Neapel. Efter
hennes död 1806 sökte han åter komma fram till
en mäktigare ställning genom att bakom Godoys
rygg inleda underhandlingar med Napoleon om
äktenskap med en prinsessa av huset Bonaparte.
Sedan detta kommit i dagen, tvingades F. att
avsäga sig sin arvsrätt, men ett uppror mot Godoy
tvang Karl IV att 1808 abdikera, och F. blev
konung. Redan s.å. gick emellertid även F. förlustig
Spanien, när Napoleon vid mötet i Bayonne tvang
honom till abdikation. Först 1814 kunde han
återvända, med jubel hälsad av folket. En våldsam
reaktion mot de reformer, som under frihetskriget
företagits, inleddes och gjorde på många håll slut
på F:s popularitet. En svårartad revolution utbröt
1820, och först 1823 kunde F. med fransk hjälp bli
dess herre, varefter reaktionen fortsatte. 1830
upphävde F. för Spaniens vidkommande den
sa-liska tronföljdsordningen och lät utnämna sin
dotter Isabella till sin efterträdare. B.
4) Ferdinand, infant, son till Filip III (1609
—41). Ehuru vid 10 års ålder kardinal och
ärkebiskop av Toledo, är ”kardinal-infanten”
huvudsaki. bekant som krigare. 1632 utnämnd till
generalguvernör över de spanska Nederländerna,
kunde han först 1634 med en armé bana sig väg dit
genom Tyskland och bidrog på vägen avsevärt till
segern vid Nördlingen. I Nederländerna, för
vilkas privilegier han visade stor hänsyn, förvärvade
han sig allmän tillgivenhet och lyckades, trots
stora svårigheter, på det hela taget hålla både
fransmän och holländare stången. Att Belgien ej
delades mellan Frankrike och Nederländerna,
vilket dessa överenskommit om, är kanske i första
rummet F:s förtjänst. P.S.
Toscana. 1) Ferdinand (ital. Ferdinando,
Fernando) I, storhertig (1549—1609), son till
Cosi-mo I av Medici, blev kardinal 1563 och fick stort
inflytande i Rom, efterträdde 1587 sin bror Fran-
cesco som storhertig. Han avsade sig
kardinalsvärdigheten och äktade 1589 Kristina av
Loth-ringen. Som regent utvecklade F. stor kraft och
duglighet, gjorde slut på det florerande
rövarvä-sendet och var ivrigt verksam för landets
ekonomiska förkovran, bl.a. genom stora offentliga
arbeten (torrläggningen av Chianadalen,
utbyggandet av Livornos hamn m.m.). 1593 påbjöd han
religionsfrihet i Livorno och Pisa för alla slags
yrkesutövare, varefter handeln där kraftigt gick
framåt. F. samlade stora rikedomar genom sin
bankirrörelse; genom denna och genom att klokt
balansera mellan stormakterna skaffade han sig
politiskt inflytande. Flottan utökades och
lyckades 1607 storma korsarnäset Bona på
Barbaresk-kusten. Som alla medicéer var F. ivrig
konstsamlare och gynnare av vetenskap och konst. Han
efterträddes av sonen Cosimo II. Sa B.
2) F e r d i n a n d II, storhertig (1610—70), den
föreg:s sonson, efterträdde 1621 sin far Cosimo II;
under hans minderårighet utövades styrelsen till
1627 av hans mor Magdalena av Österrike och
farmor Kristina av Lothringen. F:s regering
betecknar Toscanas begynnande förfall. Han stod
i starkt beroende av kyrkan, som fick allt större
inflytande i hertigdömet, och stödde de katolska
stormakterna Spanien och Österrike med stora
subsidier, som voro påkostande även för det rika
huset Medici. Under mantuanska tronföljdskriget
härjades landet; 1641—44 bekämpade han
Kyrkostaten vid Parmas, Venedigs och Modenas sida.
Han utvidgade sitt territorium genom att 1633
köpa Santa Fiora och 1650 Pontremoli. Sa B.
3) Ferdinand III, storhertig (1769—1824),
andre son till storhertig Leopold I Då denne blev
österrikisk kejsare 1790, efterträdde F. honom på
hertigdömets tron. Han var den förste att sluta
fördrag med franska republiken (1795) och sökte
hålla sig neutral under revolutionskrigen; det
lyckades honom också — trots att landet vid olika
tillfällen invaderades av de stridandes trupper —
att bevara sitt välde till 1799, då han måste bege
sig till Wien undan Napoleons trupper. 1801
tvingades han avstå från Toscana i freden i
Luné-ville och kompenserades 1802 med
kurfurstendö-met Salzburg; 1805 byttes detta ut mot Würzburg,
som 1806 förvandlades till storhertigdöme. 1814
återfick F. det utvidgade Toscana. F., som var
utomordentligt populär, styrde landet milt och
upplyst utan att göra sig skyldig till de i övriga
Italien förekommande reaktionära excesserna,
behöll till stora delar den franska förvaltningen och
lagstiftningen och gynnade handel, vetenskap och
konst. Han efterträddes av sonen Leopold II. Sa B.
4) Ferdinand IV, storhertig (1835—1908),
äldste son till storhertig Leopold II av Toscana,
flydde efter revolutionens utbrott i Florens 1859 till
Bologna och därifrån till Österrike. Efter faderns
abdikation s.å. antog F. titeln storhertig och
protesterade mot Toscanas införlivande i det nya
konungariket Italien.
Tysk-romerska riket. 1) Ferdinand I,
kejsare (1503—64). Yngre bror till Karl V erhöll F.
av denne 1521 förvaltningen och sedermera
äganderätten till de österrikiska arvländerna och
utövade under kejsarens frånvaro ofta styrelsen i
Tyskland. Genom giftermål med Anna, dotter till
— 393 —
— 394 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
