Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferraris’ motor - Ferrars, Elizabeth - Ferratin - Ferree, Clarence Errol - Ferrel, William - Ferrero, 1. Guglielmo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERRERO
och en mellan magnetpolerna anordnad, kring en
axel rörlig järncylinder. Om de båda
magnetpa-rens spolar matas med två sinsemellan V4 period
fasförskjutna men i övrigt lika växelströmmar,
uppstår mellan magnetpolerna ett roterande
magnetfält, som försätter järncylindern i rotation. Den
av Ferraris tillämpade principen har sedermera
praktiskt tillgodogjorts, bl.a. vid konstruktionen av
trefasinduktionsmotorn (se Elektriska maskiner,
sp. 349). För denna motor brukas dock tre
växelströmmar, som sinsemellan äro fasförskjutna V3
period (trefasström). R.Ln.
Ferrars [ferr’az], Elizabeth, amerikansk
författarinna. F. har gjort sig känd som förf,
av detektivberättelser, kännetecknade av
kultiverad och humoristisk stil, träffande
miljöskildring och fyndighet i fråga om intrig, ägnad att
skapa spänning. Hon har utg. bl.a. ”Give a
corpse a bad name” (1940; sv. övers. ”Död mans
rykte”, 1942), ”Death in Botanist’s Bay” (1941; sv.
övers. ”Död bland blommor”, 1943), ”Don’t
mon-key with murder” (1942; sv. övers. ”Blandat blod”,
1945), ”Your neck in a noose” (1942; sv. övers.
”Med snaran om halsen”, 1944) och ”Cheat the
hangman” (1946). E.
Ferrati’n, farm., ljusbrunt pulver med c:a 6 °/o järn
bundet vid äggvita. Användes som lätt
resorber-bart järnmedel i dos om 0,3—0,5 g, även
kombinerat med arsenik under benämningen arsenferratin
(se Arsenikpreparat).
Ferree [ferr’i], Clarence Errol,
amerikansk psykolog och oftalmolog (1877—1942), dr
phil. 1909, assistant prof, i psykologi 1912, prof,
i fysikalisk optik 1932. F. var en av Amerikas
ledande forskare på det experimentalpsykologiska
området och studerade ingående olika optiska
fenomen, ofta med hjälp av egna nyuppfunna
apparater, t.ex. för att mäta ackommodationshastigheten
och ögats konvergens el. klargöra
färguppfattningens art. F. har bl.a. också utexperimenterat
nya metoder för fotometriska försök och
upp-märksamhetsprov. Han har utg. ”Studies in
experimental psychology”, 1—3 (1916—25) och ”Studies
in physiological optics”, 1—2 (1928—34). E.Bng.
Ferrel [ferFal], William, amerikansk
meteoro-log (1817—91), blev 1857 assistent vid byrån för
”American ephemeris and nautical almanac”, kom
1867 till U. S. Coast Survey och blev 1882 prof, vid
Signal Office. F. är en av den teoretiska
meteorologiens grundläggare. Den matematiska apparat
och det strikt fysikaliska betraktelsesätt, han
måste anlägga i sina arbeten, gjorde honom länge
oförståelig för det stora flertalet meteorologer.
Viktigast av hans arbeten torde vara den exakta
behandling, han givit den relativa rörelsen i
förhållande till den roterande jorden, men också ett
flertal andra av hans arbeten kasta nytt ljus över
meteorologiska företeelser. F:s viktigaste
arbeten äro avtryckta och delvis kritiserade av M.
Brillouin i ”Mémoires originaux sur la circulation
générale de 1’atmosphère” (1900). Bland F:s
arbeten märkas f.ö. ”Meteorological researches”, 1
—3 (1877—82), ”A populär treatise on the winds”
(1889, 2 ed. 1893). H.Kr.
Ferre’ro. 1) Guglielmo F., italiensk filosof
och historiker (1871—1942), prof, i modern
historia vid univ. i Genève 1930. Redan tidigt
led
des F. genom sina studier i sociologi, historia och
statsfilosofi till att ansluta sig till den halvt
republikanska ”Secolo”-klubben i Milano. Hans lärare,
senare svärfar, var Lombroso. En stor del av sin
ungdom tillbragte F. på resor; intrycken från
dessa nedlades i ”L’Europe giovane” (1897) och ”11
militarismo” (1898). F:s intresse för historien tog
sin utgångspunkt i det gamla romarrikets historia.
Efter en tydligen grundlig förberedelse utgav han
”Grandezza e decadenza di Roma” (5 bd, 1902—
07), som översatts till 8 språk, bl.a. till sv.: ”Rom.
Dess storhet och förfall” (5 bd, 1921—24). I detta
verk, som skaffade honom ett visst rykte som
historiker, dock mest bland lekmän, koncentrerade
han sig kring Roms öden från Sullas till
Augus-tus’ död. Den ursprungliga planen att föra verket
fram till romarrikets fall fullföljdes ej.
Skildringen är bred och på sina håll ganska populärt
hållen. Den sysslar lika mycket med de sociala och
psykologiska
problemen i tiden som med
de rent historiska
händelserna. Som
historiker ser F. i mots.
till Th. Mommsen ej
i Caesar det romerska
imperiets upphöjde
skapare. I stället
fram-hålles bl.a. Lucullus’
betydelse. För F. är
det romerska
kejsarriket snarare
Augus-tus’ eget verk, skapat
och genomfört av
denne genom ett återupp-
väckande av den gamla, äkta romerska republiken.
Jämte detta huvudarbete skrev F. flera mindre
arbeten om Roms historia: ”Roma antica” (3 bd, 1921
—22), som är ett mera sammanfattande
handboksar-bete, ”La ruine de la civilisation antique” (1921; på
ital. 1926, på sv. 1927: ”Den antika civilisationens
undergång”), ”Julius Cæsar” (1926) och ”Le donne
dei Cesari” (1925; i sv. övers, efter 1 uppl. på eng.
1913: ”Romerska kejsarinnor”). Som historiker har
F. sin starka sida i den psykologiska analysen och
skildringen av personer och problem. Han är en
utmärkt iakttagare och har en icke helt vanlig
förmåga att klart belysa motsättningarna i de
skildrade periodernas ekonomiska och sociala
förhållanden. Ofta går han till överdrift, bortser för
mycket från de givna och skrivna vittnesbördens
betydelse och drar alltför gärna upp paralleller
mellan forntidens och nutidens historiska problem
och företeelser, en böjelse, bottnande i hans halvt
fatalistiska, halvt profetiska uppfattning och
förkunnelse av historiens lagar. Hans grundsyn på
världens framtidsutsikter i allm. och Italiens i sht
är dyster. Politiskt är han till utveckling och
åskådning demokrat. Vid i:a världskrigets början
anslöt han sig med iver till de allierades program
och manade till Italiens anslutning. Efter kriget
utgav han en lång rad större och mindre arbeten,
vari han framställt sina ibland starkt tendentiösa
idéer. I ”Ancient Rome and modern America”
(1914; på sv. 1919: ”Den latinska anden och den
moderna världen”) klandrar han den amerikanska
kulturens starka betonande av det kvantitativa i
— 413 —
— 4M —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
