Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferrero, 1. Guglielmo - Ferrero, 2. Gina Lombroso- - Ferrero, 3. Leo - Ferret, Col du Grand - Ferri - Ferri, Ciro - Ferri, Luigi - Ferri, Enrico
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERRET
mots. till den europeiskas framhållande av det
kvalitativa, liksom också den moderna tidens
förakt för den latinska kulturens forna krav på
måttfullhet och klarhet. Detta verk står i en viss
motsättning till hans första verk, ”L’Europa giovane”,
som hade framhållit den latinska kulturens
förfall i mots. till den nordiskas friska kraft. Strax
efter freden framlade han i ”Memorie e
confes-sioni di un sovrano deposto” (1920) sin
uppfattning av orsaken till de olyckor, som drabbat
världen, och fann den främst i den forna
auktoritets-principens försvagande. ”La tragedia della pace”
(1923; sv. övers. ”Fredens tragedi”, s.å.) och ”Da
Fiuma a Roma” (1923; ”Four years of fascism”,
1924) äro ytterst pessimistiska profetior om
Västerlandets undergång. Som antropolog och
psykolog har F. 1893 (jämte Lombroso) utg. ”La
donna delinquente”, skildrande kvinnan som
brottsling, och själv har han i ett arbete behandlat
symbolernas problem (”I simboli”, 1893). N.V.;L.L.
2) Gina L o m b r o s o-F., den föreg:s hustru,
skriftställarinna (1877—1944). F:, som mottog
avgörande intryck av sin fader, den berömde
krimi-nologen och psykologen C. Lombroso, framträdde
först med en rad studier över dennes verk och
liv, ss. ”The criminal man, according Cesare
Lombroso” (utg. i New York 1910), ”L’uomo alienato,
secondo Cesare Lombroso” (1913), ”Cesare
Lombroso, storia della vita e delle opere” (1915) och
”Vita di Lombroso” (1925). Hon gjorde sig senare
känd genom en rad studier över kvinnans väsen
och ställning i det moderna samhället, vari hon
vände sig mot kvinnoemancipationen, ss. ”L’anima
della donna” (1919; sv. övers. ”Kvinnans själ”,
1923), ”La donna nella vita” (1923), ”La femme
dans la société actuelle” (1926) och ”Nuove vite
di donna” (1929). Hon uppträdde som
kulturkritiker i böckerna ”Le tragedie del progresso” (1930),
”La ranqon du machinisme” (1931) och ”Le retour
å la prospérité” (1933), i vilka hon tog ställning
mot den tilltagande mekaniseringen av
västerländskt liv. Från 1931, då hon jämte maken
lämnade Italien och bosatte sig i Genève, ägnade
hon sig främst åt att belysa sin 1933 bortgångne
son Leos liv och verk (”Lo sboccio di una vita”,
1935, ”L’æuvre de Léo Ferrero å travers la
critique”, 1943) och att utge hans efterlämnade
skrifter. E.
3) L e o Cesare Vincenzo F., de föreg:s son,
italiensk-fransk skriftställare (1903—33). F., som
tidigt röjde en mindre vanlig begåvning, fick en
starkt personligt hållen uppfostran av föräldrar
och morfader. Han började som barn att författa
och måla och var djupt intresserad av musik.
Från 1913 var familjen F. bosatt i Florens, där
F. gick i skola och studerade vid universitetet.
Han förskaffade sig snart en vidsträckt och
djupgående beläsenhet i skönlitteratur och stora
kunskaper i litteratur- och konsthistoria, filosofi och
historia. Av hans produktion i tonåren ha
publicerats postumt ”La fåvola dei sette colori”, ett
musikaliskt feeri, och dramat ”11 ritorno di Ulisse”.
1924 publicerade han skådespelen ”La chioma di
Berenice” och ”Le campagne senza madonna”, det
senare uppfört i Rom. F:s lyriska diktning är
samlad i ”La catena degli anni” (1939). I
samarbete med sin fader utgav F. 1924 ”La palingè
nesi di Roma”, en historiografisk studie över de
latinska historieskrivarna och deras öde under
medeltiden och renässansen, och 1926 ”Julius Cäsar”.
F. skrev en rad essäer över skilda litterära och
konstnärliga ämnen och samlade material för en
aldrig fullbordad avh. om Dantes poetiska konst,
allt samlat i ”Appunti sul metodo della Divina
Com-media, del dramma, dell’arte classica e decadente”
(1940). Den fascistiska regimen hade först
tolererat den berömda liberala familjen F. men började
från 1926 på skilda sätt trakassera dess
medlemmar, vilket avspeglas i F:s dagbok från 1926—27,
publicerad 1946 under titeln ”Diario di un
pri-vilegiato sotto il fascismo”. 1928 reste F. till
England, som han skildrade i ”Le secret de
l’Angle-terre” (tr. 1941), och 1929 bosatte han sig i Paris,
där han publicerade avh. ”Léonard de Vinci ou
l’æuvre d’art” (1929), som, försedd med förord
av Paul Valéry, väckte livlig diskussion. Han
skrev vidare det satiriska skådespelet ”Angélica”,
en fantasirik, fint nyanserad studie över diktatur
och massa (uppf. i Paris och London; tr. 1934),
F:s mest betydande skönlitterära verk, en rad
essäer över Italiens litteratur och politik, samlade i
”Meditazioni sull’Italia” (1939), och ”Paris, dernier
modèle de 1’Occident” (1932), en entusiastisk
stads-skildring, som fördjupas till kulturproblemdebatt.
1932 erhöll F. ett Rockefeller-stipendium och
flyttade till USA, där han skrev ”Amérique, miroir
grossissant de 1’Europe” (tr. 1939), en kritik av
amerikansk kultur, ”Espoirs” (tr. 1935), första
delen i en planerad romancykel med motiv från det
moderna Italien, och ”Désespoirs” (tr. 1937), en
saml. prosapoem. På väg till Kina avled F. vid
en bilolycka i Mexico 1933. En rad av F:s skrifter
ha utg. på franska. — Litt.; Gina Lombroso-F.,
”L’éclosion d’une vie” (1938), ”L’æuvre de L. F.
A travers la critique” (1943); ”Hommage å L. F.”
(1938); F.-L. Schoell, ”L. F. et la France” (1945). E.
Ferret, Col du Grand F. [kåll’ dy grao färä’],
pass i Alperna mellan Mont Blanc-massivet och
Stora S:t Bernhard, på gränsen mellan Schweiz
och Italien; 2,536 m ö.h.
Ferri, farm., beteckning för vissa järnsalter och
järnföreningar (jfr Ferriföreningar): f. chlo’ridum,
järnklorid, f. citras, ferricitrat, f. ox’idum
sacchara’-tum, järnsocker.
Ferri, C i r o, romersk målare (1634—-89),
lärjunge till Pietro da Cortona, vars verk han
fortsatte. Efter Cortonas död var F. en av den
romerska barockens främsta mästare. Leipzigs
stadsbibl. bevarar hans utkast till galakarosser för
drottning Kristina av Sverige.
Ferri, L u i g i, italiensk filosof (1826—95),
lärjunge till T. Mamiani; prof, i Florens, senare i
Rom. F. anslöt sig till de platoniserande
spiritua-listernas skola och omfattade en dynamisk
mo-nism. Framför allt ha hans filosofihistoriska
skrifter blivit berömda: ”Essai sur 1’histoire de la
phi-losophie en Italie au XIXe siècle” (2 bd, 1869), ”La
psychologie de 1’association depuis Hobbes
jus-qu’ä nos jours” (1883).
Ferri, E n r i c o, italiensk rättsfilosof (1856—
1929). R. Ardigös lärjunge vid gymnasiet i
Mantova studerade F. sedan i Bologna och Pisa. Redan
inriktad på positivism och determinism (hans
dok-torsavh. 1878 bär titeln ”La teorica delFimputa-
— 415 —
— 416 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
