Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fettlever - Fettmott - Fettmärg - Fettnjure - Fettsamlare - Fettseriens föreningar - Fettsot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FETTMOTT
Fettmott.
leveratrofi, uppkommer i anslutning till en del
infektionssjukdomar (tyfus, syfilis), vid en del
förgiftningar (fosfor-, kloroform- och
svampförgiftning) men även utan påvisbar orsak. Den kan på
några dagar, kanske kortare tid, leda till
döden. T.Hn.
Fettmott, Aglo’ssa pinguina’lis, fjäril av fam.
mott-fjärilar. De triangelformiga, täml. breda
fram-vingarna ha en spännvidd av c:a 3 cm. Till färgen
äro de grågula, starkt
och oredigt
brunskug-gade samt tecknade med
otydliga, mörkare och
ljusare tvärstrimmor.
Bakvingarna äro ljusare
grå utan teckning.
Sugrör saknas. De starkt
glänsande, mörkbruna,
o. 2,5 cm långa larverna
leva ofta inomhus av feta matvaror, talg, smör,
ost o.d., men förekomma även i det fria, där de
möjl. leva av andra larver. Arten är utbredd över
hela Sverige. EWn.
Fettmärg, gul benmärg*.
Fettnjure, vanl. en degenerativ fettinfiltration i
njurkanalernas celler, oftast åtföljd av
cellsönderfall (vid infektionssjukdomar och förgiftningar).
Mera sällan uppkommer f. på gr. av ökad
fettav-lagring i oskadade celler (t.ex. vid sockersjuka).
Vid f. är njuren svälld och antager en gulaktig
färgton.
Fettsamlare, se Fettavskiljare.
Fettseriens föreningar, kem., se Alifatiska
föreningar.
Fettsot, adipo’sitas, sjukligt tillstånd, som
utmär-kes av för stark fettanhopning i kroppen. F. är en
mycket vanlig åkomma, som på gr. av sin stora
utbredning reducerar mänsklighetens effektivitet
icke minst därigenom, att den förkortar
människolivet, som framgår av de stora
livförsäkringsbolagens statistiker. Orsaken till f. är, att
näringsvärdet i den intagna födan överstiger kroppens
totala energiförbrukning. Även ett relativt
obetydligt överskott kan under tillräckligt lång tid leda
till en utpräglad grad av korpulens. Så kan ett
näringsöverskott av endast 200 cal pr dag på 1
års tid leda till en övervikt av 12 kg. Med den
lyxkonsumtion, som den moderna
kulturmänniskan inom vissa samhällsskikt så ofta gör sig
skyldig till, är det förvånande, att icke ännu flera
människor hänfalla åt f. De flesta personer bibehålla
en konstant normalvikt trots alla variationer i
kroppslig aktivitet och födointagande. Hunger och
aptitkänsla reglera normalt födointagandet med
stor precision alltefter kroppens behov. F. kan
bero på inre el. yttre orsaker (endogen och
exogen f.). Den endogena f. beror på
rubbningar av kroppens inre sekretoriska körtlar. Den
uppträder i samband med bristande funktion hos
sköldkörteln (myxödem) el. hypofysen (dystrofi’a
adipo’so-genitaTis) el. vid primära
utvecklingsrubbningar av könskörtlarna och brukar vara förenad
med hämning av kroppens förbränningsprocesser.
Vanligast beror f. emellertid på exogena
orsaker (övergödning, storätning som social ovana).
Personer med exogen f. ha en fullt normal
ämnesomsättning. Somliga människor ha anlag att
Fettsot.
bli feta, under det att andra aldrig avsevärt kunna
öka sin kroppsvikt, hur mycket de än äta. De
senare förbränna sitt intagna födoöverskott (ökad
totalämnesomsättning) i st.f. att avlagra det som
fettdepåer i kroppen. Muskelarbete såväl som ökat
födointagande självt ökar ämnesomsättningen.
Samma effekt ha sinnesrörelser (sorger) och
psykiska ansträngningar. Individer med anlag för
fetma anses reagera mindre intensivt på sådana
ämnesomsättningsstegrande orsaker än de magra.
Den totala ämnesomsättningen är näml, hos de
feta mindre än hos de magra. Feta människor äro
vanl. tröga och flegmatiska. De anses vara
sang-viniska och menas sova längre och djupare. De
vila sig mera än den rörliga, tunna, nervösa
människotypen. Vid lättare grad av f. finnes endast
kraftig utveckling av underhudsfettet (jfr Dercums
sjukdom), ofta lokaliserat till bestämda
kroppsregioner, bröst, buk och höftregion (r e g i o n ä r f.).
Svåra former ge även fettinfiltration i inre organ,
ss. hjärta och lever. Lindrig fetma vållar
knappast besvär. Starkare f. betyder redan genom
viktökning svårighet vid kroppsrörelser, ökad
påfrestning för hjärtat, andfåddhet, ökad uttröttbarhet. I
de svåraste fallen kan den leda till fullständig
oförmåga att röra sig. Fetma betyder ökat arbete för
kroppens inre organ. En patient med svagt hjärta
besväras mera av detta, om han blir fet. F. och
sockersjuka äro ofta kombinerade. Feta patienter
ha ofta en måttlig stegring av blodtrycket, som går
ned, om vikten reduceras. Större operationer samt
akuta infektionssjukdomar, i sht i lungorna
(lunginflammation), samt hjärt- och njursjukdomar äro
allvarligare för en fet människa än för en normal.
— 443 —
— 444 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
