Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filigran - Filikromen - Filioque - Filip (namn) - Filip (konung av Sverige) - Filip (greve av Flandern, greve av Belgien) - 1. Filip I, den djärve (hertig av Burgund) - 2. Filip II, den gode (hertig av Burgund) - 1. Filip I (konung av Frankrike) - 2. Filip II August (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP
som framför allt förekommer på prydnadsföremål,
var flitigt i bruk under antiken i Egypten,
Grekland och Rom men nådde sin fulländning i Indien
och Kina. Från Medelhavsvärlden spred sig f. till
germanerna under i:a årh. e.Kr. och kom här att
i stor utsträckning sätta sin prägel på
konsthantverket i ädelmetall under 300-talet och äldre
folk-vandringstid. Efter hand som guldströmmen till
germanvärlden började sina, föll tekniken i
glömska men uppblomstrade på nytt, när det arabiska
silvret spreds ut över Europa under vikingatid.
Särsk. inom det frankiska konsthantverket blev
f. ett omtyckt mod, och härifrån vandrade
tekniken på nytt upp till Nordeuropa. Vikingatidens
nordiska skattefynd äro flödande rika på
frankiska, arabiska och inhemska f.-arbeten i silver. —
Nästa blomstringstid för f. inföll under
renässansen, och f. har sedan dess varit mycket anlitat,
icke minst inom folkkonsten i hela Europa. F.
Filikromen [-å’-], benämning på en mycket känd
gatusångare i Stockholm under förra delen av
1800-talet, sedermera namn på en av A. J. Ståhl
utg. saml. av populära visor (8 d. 1850—65, många
nyare uppl.). — Litt.: C. Lundin & A. Strindberg,
”Gamla Stockholm”, kap. 2 (1882).
Filioq’ue (lat.), ”och av Sonen”, ett i
Västerlandet gjort tillägg till den s.k.
nicaenokonstantinopo-litanska trosbekännelsen: den helige Ande utgår
av Fadern och av Sonen. Tillägget bekräftades
f.g. officiellt på synoden i Toledo 589. 1014 upptog
Leo III trosbekännelsen med det västerländska
tillägget i mässordningen. Däremot förkastades
det i österlandet, och denna skiljaktighet blev en
av de faktorer, som åberopades vid den stora
kyrkoschismen mellan Rom och östern på
1000-talet. G.Au.
Filip, mansnamn, av grek. FiVippos, eg.:
hästvän, till fil’os, vän, och hipp’os, häst.
Filip, furstar.
Sverige. Filip, konung av stenkilska ätten (d.
1118), son till konung Halsten. F:s person och
regering äro fullkomligt okända; uppgiften att han
varit samregent med brodern Inge d.y. är föga
trovärdig.
Belgien. F i 1 i p (fra. Philippe), greve av
Flandern, prins av Belgien m.m. (1837—1905), yngre
son till konung Leopold I av Belgien; valdes
1866 till furste av Rumänien men avböjde. Då
den äldre broderns, konung Leopold II:s, ende
son avled 1867, blev F. tronföljare. F. var far
till Albert I.
Burgund. 1) Filip I, den djärve (fra.
Philippe le Hardi), hertig (1342—1404), son till
Johan II av Frankrike, erhöll 1363 hertigdömet
Burgund i län. Omåttligt ärelysten och
hänsynslös i fråga om de begagnade medlen
utvidgade F. betydligt sina besittningar. 1380 medl.
av förmyndarregeringen för Karl VI av
Frankrike blev han efter utbrottet av dennes
svag-sinthet 1392 hans förmyndare. F. var
stamfader för det yngre huset Burgund. — Litt.: O.
Cartellieri, ”Geschichte der Herzöge von Burgund
1367—1477”, 1 (1910). H.Bg.
2) Filip II, den gode (fra. Philippe le Bon),
hertig (1396—1467). Son till Johan den orädde blev
han efter mordet på fadern 1419 hertig av Burgund.
Med honom började en ny epok i Burgunds
histo
ria; hade hans
företrädare ännu uppträtt
som den franska
kronans vasaller, sökte
F. skaffa sig en
autonom ställning med
mål att skapa ett
kungarike av sina
besittningar. Som
framstående diplomat
visste han att dra fördel
av rivaliteten mellan
Frankrike och
England, vilka han
utspelade mot varandra,
medan han vidgade och stärkte sin maktställning
i Nederländerna. I de rika städerna här låg
centrum av hans makt, och de voro föremål för hans
särskilda omvårdnad och intresse. F. var en
skicklig organisatör; hans burgundiska stat intar
genom sin välordnade styrelse en bemärkt plats
bland senmedeltidens europeiska riken och
verkade i flera avseenden förebildlig för andra
länder. F. upptogs länge av planer på ett
korståg mot turkarna men hindrades av de ständiga
konflikterna med grannmakterna. Rastlöst
energisk, en lika tapper soldat som framstående
statsman, fann F. även tillfälle att uppträda som
beskyddare av konst och vetenskap; det praktfulla
burgundiska hovet blev under honom en
föregångare till de lysande italienska renässanshoven.
— Litt.: H. Pirenne, ”Histoire de Belgique”, 2 (3
éd. 1922); O. Cartellieri, ”Am Hofe der Herzöge
von Burgund” (1926). H.Bg.
Frankrike. 1) Filip I (fra. Philippe), konung
(1052—1108), son till Henrik I, blev konung vid
faderns död 1060. F:s regering inföll under en
tid, då rikets upplösning i smärre feodala
territorier nått som längst. Han lyckades få sin son
Ludvig VI erkänd till sin efterträdare som
konung men nådde eljest ej något resultat i sina
otaliga strider med feodalherrarna; i en strid om
investituren med kyrkan måste han slå till reträtt.
2) Filip II August (fra. Philippe Auguste),
konung (1165—1223). Son till Ludvig VII blev
F. vid sitt trontillträde 1180 utsatt för ett stort
angrepp av de nordfranska vasallerna; han
lyckades dock besegra dem och tillförde
härigenom kronan betydande områden, ss. Vermandois,
Amiens och Valois, vartill sedan genom arv
kom Artois. F:s inre politik utmärktes i övrigt
av ett kraftigt hävdande av kungamakten
gentemot adeln. Den kungl. domänen utvidgades av
honom i betydande grad, och hans fogdar
utrustades med vidsträckt myndighet över
vasallerna. Han var en stor gynnare av borgerskapet i
städerna och främjade kraftigt det franska
statsväsendets utveckling ävensom handeln; även det
kungl. rådet (cu’ria regis) fick under F. ny gestalt
och betydelse. I sin yttre politik upptogs F.
framför allt av förhållandet till England, med vars
kungar av huset Plantagenet han låg i ständig
fejd. 1190 deltog han i 3:e korståget men råkade
efter Akkons fall i tvist med Rickard Lejonhjärta
och återvände 1191. Då den sistn. föll i fångenskap,
begagnade F. tillfället att bemäktiga sig de eng-
— 509 —
— 510 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
