Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Filip II August (konung av Frankrike) - 3. Filip III, den djärve (konung av Frankrike) - 4. Filip IV, den sköne (konung av Frankrike) - 5. Filip V, den långe (konung av Frankrike) - 6. Filip VI av Valois (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP
elska
fastlandsbesitt-ningarna. Efter
Ric-kards frigivning utbröt
därför ett krig dem
emellan, i vilket F.
låg under, men
Ric-kard förstod ej att
begagna sin seger, och
slutl. medlade
Inno-centius III ett
stille-stånd. Då Johan utan
land bestigit den
engelska tronen,
understödde F. hans
brorson, Artur av
Bre
tagne, och satte sig 1203—06 i besittning av
Normandie, Anjou, Poitou samt Maine och
Touraine. 1212 bannlyste Innocentius III
Johan och överlämnade hans rike åt F. Johan
försonade sig dock med påven och ingick förbund
med kejsar Otto IV mot F. I slagen vid Ångers
och Bouvines 1214 besegrade emellertid F. i grund
de förbundna. Samtidigt pågick i F:s namn under
ledning av Simon de Montfort ett krig mot
grevarna av Toulouse och albigenserna*, vars
resultat kom F:s son Ludvig VIII till godo. F. var först
g.m. Valdemar den stores av Danmark dotter
Ingeborg, som han försköt för Agnes av Meran men
sedermera återgav hennes ställning som drottning.
— Litt.: A. Cartellieri, ”Philipp II August” (4 bd,
1899—1922); A. Luchaire, ”La société franqaise au
temps de Philippe Auguste” (1909). [H.Bg]B.
3) Filip III, den djärve (Philippe le
Har-di), konung (1245—85), son till Ludvig den
helige och Margareta av Provence. F. följde sin
fader på dennes
sista korståg och blev
1270 utropad till
konung vid Tunis. Han
framträdde som en
outvecklad och
osjälvständig regent. F.
behärskades i början
av sin regering av
sin gunstling Pierre
de La Broce,
därefter av sin gemål
Maria av Brabant. Efter
mindre tvister med
England och
stridigheter med Navarra grep
F. 1283 på påvens uppmaning till vapen mot
Aragonien. Han besegrades och avled i sitt läger
i Perpignan. I F:s inre regering kunna inga
anmärkningsvärda initiativ skönjas. — Litt.: Ch.
V. Langlois, ”Le règne de Philippe III le Hardi”
<1887). E.LÖ.
4) Filip IV, den sköne (Philippe le Bei),
konung (1268—1314), son till Filip III och
Isabella av Aragonien, tillträdde regeringen 1285
och slöt 1291 fred med Aragonien. 1293 bröt
F. freden med England i anledning av ett
ka-parkrig vid Frankrikes västkust. Kriget gick
lyckligt för fransmännen. Den slutliga freden
1303 bestämde dock i stort status quo, sedan
en resning i det med England förbundna
Flandern mot en fransk ockupationshär vållat F.
nederlaget vid Courtrai 1302. 1305 köpte sig
Flandern fred mot dryga kontributioner. Freden
bröts senare åter med såväl England som
Flandern, men inga territoriella förändringar skedde.
— F:s inre regering bildar epok i Frankrikes
historia. Han står som en av banbrytarna för
senmedeltidens starka konungadöme med
centraliserad förvaltning. En redan under 1200-talets mitt
påbörjad nedskärning av ståndsprivilegierna
fullföljdes av F. En enhetlig riksrepresentation
bildades i les états généraux, men blott för att
sanktionera konungens finanspolitik. En viss opposition
men inga upprorsrörelser förekommo under F:s
regering. Hans penningbehov ledde till
utpressningar av tidens finansmän: judar, lombarder och
tempelherrar. De sistnämndas samfund utrotades
genom hänsynslösa förföljelser. F:s
prestations-krav på det andliga ståndet bragte påven
Boni-fatius VIII* i harnesk. Genom att diplomatiskt
utnyttja italienska inbördesstrider vann F. en
fullständig seger över Bonifatius. Efter hans död
bragte F. genom Clemens V:s överflyttning till
Avignon påvedömet i beroende av den franska
konungamakten. — F. lät den starka monarkien
teoretiskt förfäktas av legister med stöd av den
romerska rätten, vars studium vunnit spridning
vid Europas univ. F:s personlighet har
manifesterat sig i hans gärningar. Samtidens karakteristiker
äro alltför vagt och allmänt hållna för att lämna
en klar belysning av hans individualitet. •—• Litt.:
E. Boutaric, ”La France sous Philippe le Bei”
(1861); G. Digard, ”Philippe le Bei et le
Saint-Siège de 1285—1304” (2 bd, 1936); duc de
Lévis-Mirepoix, ”Philippe le Bei” (1936). E.Lö.
5) Filip V, den långe (Philippe le Long),
konung (1294—1322), son till Filip IV och Johanna
av Navarra. F. var under sin broders, konung
Ludvig X:s, regering greve av Provence. Vid
dennes död 1316 sammankallade F. ständerna,
och då Ludvigs nyfödde son och tronarvinge
dött efter få dagar, lät F. utropa sig till konung.
F. följde samma centraliserande
regeringsprinci-per som fadern, vars omdaningar i förvaltningen
han lät kodifiera i en serie ordonnanser. Liksom
i allm. de sista capetingerna förefaller F. ha ägt
framstående regentegenskaper. -— Litt.: P.
Le-hugeur, ”Philippe le Long, roi de France, 1316
—22” (1931). E.Lö.
6) F i 1 i p VI av V a 1 o i s, konung (1293—
1350), son till Karl av Valois och Margareta
av Sicilien, brorson till Filip den sköne. Efter
den capetingiska huvudgrenens utslocknande på
manssidan tillföll
tronen F. Genast efter
sitt trontillträde 1328
ingrep han i
Flanderns inre stridigheter
till stöd för den
regerande greven mot de
upproriska
stadskom-munerna. Detta jämte
en tvist om Guyenne
förorsakade en
brytning med Edvard III
av England.
Hundraårskriget utbröt, och
däri led Frankrike svå-
— 511 —
— 512 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
