Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Filip VI av Valois (konung av Frankrike) - 7. ”Filip VII” (greve av Paris) - 8. ”Filip VIII” (hertig av Orléans) - Filip den ädelmodige (lantgreve av Hessen) - 1. Filip II (konung av Makedonien) - 2. Filip III Arrhidaios (konung av Makedonien) - 3. Filip V (konung av Makedonien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP
ra nederlag. Under F:s sista år härjade digerdöden
i landet. F. är känd som en ridderlig och tapper
konung men utan påvisbara statsmannagåvor och
utan kontakt med de borgerliga samhällsskikten.
Hans regeringspolitik följde icke företrädarnas
administrativa linjer utan betecknade en aristokratisk
reaktion mot dessas absolutistiska system. [E.Lö.]B.
7) ”Filip VII” {Louis Philippe), greve av
Paris* (1838—94), tronpretendent för orléanisterna
från 1842, jämväl för rojalisterna från 1883.
8) ”Filip VIII” {Louis Philippe), den föreg:s
son, hertig av Orléans* (1869—1926),
tronpretendent från 1894.
Hessen. Filip den ädelmodige (ty.
Phi-lipp der Grossmütige), lantgreve (1504—67).
Re-gent 1518 anslöt sig F. till reformationen, som
han lät införa i sitt land 1526. Han upprättade
där även Tysklands första evangeliska univ. i
Marburg 1527. F. synes ha anslutit sig till
reformationen av övertygelse; mer tolerant och
vidsynt än de flesta samtida lutheraner sökte han,
om ock med ringa framgång, arbeta för ett
samförstånd med de schweiziska reformerta i
kampen mot katolicismen.
Han var den ledande
inom Schmalkaldiska
förbundet (1530) men
var ej vuxen en
motståndare som kejsar
Karl V, och då han
efter den sachsiske
kurfurstens nederlag vid
Mühlberg 1547 ville
underhandla med
kejsaren, blev han
förrädiskt tillfångatagen
av denne samt frigavs
först 1552. F:s och
därmed även
reforma
tionens sak skadades icke .oväsentligt därav, att
han 1540 med medgivande av bl.a. Luther och
Melanchthon ingick dubbeläktenskap, vilket väckte
stor förargelse i Tyskland. ”Politisches Archiv des
Landgrafen Philipp des Grossmütigen von
Hessen” utgavs 1904—10 i 2 bd av F. Küch. [H.Bg]B.
Makedonien. 1) Filip (grek. Fil’ippos, lat.
Philip p’us) II, konung (383—336 f.Kr.), son till
Amyntas H. F. kom i unga år som gisslan till
Tebe, där han förvärvade grekisk bildning och
inblick i den nyare strategien. Regent i
Makedonien 359, först som förmyndare för sin nevö
Amyntas men snart av hären utropad till konung,
införde han dels den av atenaren .Ifrikates
utbildade peltastbeväpningen jämte den därmed
förenade hårda drillen, dels Epaminondas’ ”sneda
falang”, varvid dock det inhemska adliga
rytteriet fick bilda offensivflygeln. Denna organiska
samverkan av olika vapenslag blev epokgörande,
ävensom F:s förintelsestrategi och bruk av
väldiga belägringsmaskiner. Medel till organisation
av här och flotta erhöll F. genom att besätta
guldgruvorna i Pangaion-området ö. om floden
Stry-mon, där han grundade staden Filippi; hans
guldmynt fingo snart god kurs i hela den grekiska
världen. För att vinna tillträde till havet besatte
F. Amfipolis, Pydna och Poteidaia 357—356,
vilket med nödvändighet ledde till konflikt med Aten.
356 utbröt i Grekland det ”heliga kriget” mot
fokerna, varav F. begagnade sig för att besätta
Thessalien; vidare utvidgade han sitt välde i
Tra-kien fram till Marmarasjön och förstörde den
med Aten förbundna staden Olynthos på
Chalki-dike. Med Aten, som trots Demosthenes’
flammande tal kom för sent för att rädda Olynthos,
slöt F. en av Filokrates* redigerad fred 346. S.å.
gjorde han slut på kriget mot fokerna och erhöll
plats i det delfiska amfiktyonrådet. Den berömde
publicisten Isokrates, som ivrade för allgrekisk
samling och nationalkrig mot Persien, riktade nu
till F. en programskrift (”Filippos”), där han
uppmanade honom att ta ledningen i en panhellensk
antipersisk politik. F:s makedoniska
stormakts-planer rörde sig i samma bana, och han gjorde
det isokrateiska programmet till sitt. Hans
främste motståndare var Demosthenes, som uppbjöd
all sin lysande förmåga för att bekämpa F., och
när denne efter att 342 ha underlagt sig Trakien
angrep Atens bundsförvanter Perinthos och
By-santion (340), förklarade Aten krig. 339 ryckte F.
in i Grekland och besatte Elateia i Fokis. Tebe
slöt sig då till Aten, men i slaget vid Chaironeia
hösten 338 vann F. en fullständig och avgörande
seger. Ombud från alla Greklands stater utom
Sparta samlades nu till en kongress i Korint 338
—337, där ett statsförbund bildades med F. som
förbundsfältherre. Gemensamt krig mot Persien
proklamerades, och våren 336 kunde F. skicka en
förtrupp på 10,000 man över till Mindre Asien.
Men s.å. blev han mördad i Aigai vid sin dotters
bröllop. — Den av gammalt gängse uppfattningen
av F. som den ondskefulle barbaren, som blott
traktade efter de grekiska staternas frihet, härrör
från de hätska utfallen i Demosthenes’ tal. Denne
torde ej ha rätt bedömt vare sig F:s avsikter el.
den politiska situationen åren före 338. F. är en
av världshistoriens största härskargestalter, en
lysande krigare och genial statsman, som också
förstod att finna de bästa medarbetare. Den
makedoniska stormakten och grekernas enande är
hans verk, och därmed lade F. den grund, som
är förutsättningen för hans sons, Alexanders,
kungagärning. [S.Ss]K.H.
2) Filip III Arrhidaios, konung,
halvbror till Alexander den store, utropades efter
dennes död (323 f.Kr.) av hären till konung jämte
Alexander den stores son med Roxane, Alexander.
Sjuklig och .svag var F. konung endast till
namnet, men hans energiska gemål Eurydike försökte
göra sig gällande genom samarbete med
Kassan-der. Båda mördades 317 f.Kr. på anstiftan av
Olympias, Alexander den stores moder. Jfr
Diadocher.
3) Filip V, konung (238—179 f.Kr.), son till
Dcmetrios H, besteg
tronen 221, blev efter
slaget vid Cannae 215
bundsförvant till
Hanni-bal, men romersk
diplomati lyckades (212)
spela ut grekiska stater mot
F., så att han fick full
sysselsättning, tills han
205 slöt fred med Rom.
F. gjorde erövringar i
SU 9.
17 — Red. avsl. M/o 48.
— 5U —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
